Webbtidningen Anti - Oberoende systemkritisk

Propagandans historia

Vad är propaganda? Kanske ett väl inoljat och skickligt marknadsfört collage av information och reklam? Faktainformation och reklam är relativt klart avgränsade och lätt identifierbara instrument. Makten tvingar medborgarna att acceptera manipulerade sanningar med hjälp av tre former av mediepåverkan: mer eller mindre manipulerad faktainformation, reklam och propaganda.

Propaganda är ett framgångsrikt recept, ett väl fungerande strategiskt medel för att nå fram till ett uppställt politiskt-ideologiskt mål där medborgarnas och makthavarnas skilda värdeuppfattningar och symbolvärldar manipuleras av den part som redan tillskansat sig repressiva maktmedel, tex polisiära resurser. Sedan franska revolutionen är propaganda i denna betydelse en ofrånkomlig ingrediens vid effektivt maktutövande. För att uppnå majoriteter, vid tillsättandet av tjänster osv är manipulationen en väsentlig del av demokratiernas styrelseformer.

I och för sig behöver propaganda inte kopplas samman med politik och demokrati. 1622 startade den förste av jesuiterna utbildade påven, Gregor XV, Congregatio de propaganda fide, i avsikt att stödja kyrkans missionsarbete och främja kristendomens segertåg genom världen med hjälp av propagare. Men när världen, efter franska revolutionen och efter demokratiernas och diktaturernas genombrott på den massmediala marknaden, började sekulariseras, när industrialismen segrade över individens frihet, har propagandan mestadels tjänat den tillrättalagda, manipulerade ”upplysningen”, i syfte att krossa den korrekta ”upplysningen”, för att smula humanistiska värden och nyvunnen frihet sönder och samman.

Denna möjlighet till dubbeltydning, till tvetydighet, av ett ord som dominerat det politiska och maktpolitiska agerandet under ett par århundraden, innebar omgående att begreppen upplysning och propaganda ofta likställdes. När man sedan mitten av 1800-talet talar om ”folkupplysning” menar man i själva verket att propagandan bör ställas i maktens tjänst för att ”upplysa” folket om maktens vilja.

Redan före franska revolutionen blir man i Frankrike och Preussen varse att propaganda kan användas pro et contra. 1777 frågar preussarkungen Fredrick II Vetenskapsakademiens ledamöter om ”det trots allt inte är nyttigare för folket att leva kvar i gamla fördomar istället för att lura dem till att tro på nya fördomar”. Cyniskt? Ja, men det ligger något i den gamle aristokratens nyktra syn på tillvaron och hans farhågor inför framtiden.

Redan 1815 blev propagandan ett effektivt vapen när det gällde att försvara och tala sig varm för kejsarsnittsfödslar av nya och nästan gränslösa nationalstater, sedan Europa strimlats av Napoleons politiskt-militära korståg. Politiker och ideologipredikanter drömde om ”grossraum” (väl definierat av juridikfilosofen Carl Schmitt, som dock var motståndare till företeelsen). Propagandatrycket på den politiska processen ledde till att skilda former av skendemokratier etablerades, där merparten av statens medborgare trodde sig kunna påverka de beslutsprocesser vilka tidigare styrts av ett fåtal inom den traditionella eliten.

Som sagt, ”trodde sig kunna påverka…”. Politik förblev en exklusiv sysselsättning för en manipulativ minoritet, som från början av 1800-talet inte längre rekryterades från aristokratin, utan bestod av en grupp verbalt och manipulativt skickliga ”teoretiker” och ”ideologer” som i allmänhet hämtades från underklassen eller från den del av underklassen som avancerat till den medelklass man sade sig företräda.

För merparten av underklassen, som förblev underklass, fanns och finns endast ett sätt att reagera: agere contra.

Vad innebär agere contra? Det finns endast två möjligheter, antingen att neka delta i kampen om makt och därmed göra sig till maktens jämlike och invänta det rätta ögonblicket att ta över makten (anarkiens modell), eller att agera fysiskt subversivt; terrorism av skilda slag. Terrorism behöver inte betyda bomber.

Effektiv propaganda kräver starka och värdeladdade ord som lystringssignaler. Goebbels mästerskap kulminerade när han 1943 på Berlins enorma idrottsarena frågade ”Vill ni det totala kriget?” och fick ett jublande ”Ja” som svar från tiotusentals närvarande medborgare. Väl fungerande propaganda kräver enkla svar eller ett kryss på valsedeln. Politisk propaganda vänder sig i första hand till dem som inte själva kan definiera och identifiera verkligheten, därför att propaganda under lång tid, i generationer, ersatt saklig information. Anklagelser som ”lögn”, ”förtal”, ”hetsjakt” och själva ordet ”propaganda” är användbara slagord för propagandisten att angripa motståndaren med. Att beskylla motståndaren för att bedriva propaganda är ett utmärkt propagandatrick eftersom det underförstått antyder att den egna propagandan inte är propaganda, utan information.

De är ett cirkelresonemang. Med hjälp av maktens propaganda accepterar och övertar folket makthavarens politiska värderingar och värdeladdade symbolvärld. Makthavaren lyckas inbilla undersåtarna att även de är en del av beslutsprocesserna som leder fram till makthavarens makt över statsapparaten. Därmed kan makthavaren luta sig på ”den allmänna opinionen” som formellt, men inte reellt, delaktig och ansvarig för fel och
brister med den förda politiken.

Att i manipulativt syfte missbruka ordens valörer leder snabbt fram till skällsorden ”vänster” och ”höger”. Den som har det verbala företrädet ger orden språklig och juridisk legitimitet genom att förankra dem som uttryck för politiska ideologier och partier. Definitioner som socialism, konservatism och humanism plockas in på en värdeskala från vänster till höger och förlorar därmed sin ursprungliga filosofiska substans. Etiken inom judendom, kristendom, islam och andra religioner marginaliseras till ”den privata sfären”.

Efter såväl vänsterns som högerns bankrutt under 1900-talets sista decennier har de politiska partierna förvandlats till extrema maktapparater vars främsta uppgift är att bevara det mentala och polisiära tillstånd som gör det möjligt för makten att även fortsättningsvis utöva makt. Det finns två motmedel: munkens tålamod och/eller aktion; agere contra.

Bo Cavefors

	\| #13 VÄNSTERN \| Startsida \| Propagandans historia Vad är propaganda? Kanske ett väl inoljat och skickligt marknadsfört collage av information och reklam? Faktainformation och reklam är relativt klart avgränsade och lätt identifierbara instrument. Makten tvingar medborgarna att acceptera manipulerade sanningar med hjälp av tre former av mediepåverkan: mer eller mindre manipulerad faktainformation, reklam och propaganda. Propaganda är ett framgångsrikt recept, ett väl fungerande strategiskt medel för att nå fram till ett uppställt politiskt-ideologiskt mål där medborgarnas och makthavarnas skilda värdeuppfattningar och symbolvärldar manipuleras av den part som redan tillskansat sig repressiva maktmedel, tex polisiära resurser. Sedan franska revolutionen är propaganda i denna betydelse en ofrånkomlig ingrediens vid effektivt maktutövande. För att uppnå majoriteter, vid tillsättandet av tjänster osv är manipulationen en väsentlig del av demokratiernas styrelseformer. I och för sig behöver propaganda inte kopplas samman med politik och demokrati. 1622 startade den förste av jesuiterna utbildade påven, Gregor XV, Congregatio de propaganda fide, i avsikt att stödja kyrkans missionsarbete och främja kristendomens segertåg genom världen med hjälp av propagare. Men när världen, efter franska revolutionen och efter demokratiernas och diktaturernas genombrott på den massmediala marknaden, började sekulariseras, när industrialismen segrade över individens frihet, har propagandan mestadels tjänat den tillrättalagda, manipulerade ”upplysningen”, i syfte att krossa den korrekta ”upplysningen”, för att smula humanistiska värden och nyvunnen frihet sönder och samman. Denna möjlighet till dubbeltydning, till tvetydighet, av ett ord som dominerat det politiska och maktpolitiska agerandet under ett par århundraden, innebar omgående att begreppen upplysning och propaganda ofta likställdes. När man sedan mitten av 1800-talet talar om ”folkupplysning” menar man i själva verket att propagandan bör ställas i maktens tjänst för att ”upplysa” folket om maktens vilja. Redan före franska revolutionen blir man i Frankrike och Preussen varse att propaganda kan användas pro et contra. 1777 frågar preussarkungen Fredrick II Vetenskapsakademiens ledamöter om ”det trots allt inte är nyttigare för folket att leva kvar i gamla fördomar istället för att lura dem till att tro på nya fördomar”. Cyniskt? Ja, men det ligger något i den gamle aristokratens nyktra syn på tillvaron och hans farhågor inför framtiden. Redan 1815 blev propagandan ett effektivt vapen när det gällde att försvara och tala sig varm för kejsarsnittsfödslar av nya och nästan gränslösa nationalstater, sedan Europa strimlats av Napoleons politiskt-militära korståg. Politiker och ideologipredikanter drömde om ”grossraum” (väl definierat av juridikfilosofen Carl Schmitt, som dock var motståndare till företeelsen). Propagandatrycket på den politiska processen ledde till att skilda former av skendemokratier etablerades, där merparten av statens medborgare trodde sig kunna påverka de beslutsprocesser vilka tidigare styrts av ett fåtal inom den traditionella eliten. Som sagt, ”trodde sig kunna påverka…”. Politik förblev en exklusiv sysselsättning för en manipulativ minoritet, som från början av 1800-talet inte längre rekryterades från aristokratin, utan bestod av en grupp verbalt och manipulativt skickliga ”teoretiker” och ”ideologer” som i allmänhet hämtades från underklassen eller från den del av underklassen som avancerat till den medelklass man sade sig företräda. För merparten av underklassen, som förblev underklass, fanns och finns endast ett sätt att reagera: agere contra. Vad innebär agere contra? Det finns endast två möjligheter, antingen att neka delta i kampen om makt och därmed göra sig till maktens jämlike och invänta det rätta ögonblicket att ta över makten (anarkiens modell), eller att agera fysiskt subversivt; terrorism av skilda slag. Terrorism behöver inte betyda bomber. Effektiv propaganda kräver starka och värdeladdade ord som lystringssignaler. Goebbels mästerskap kulminerade när han 1943 på Berlins enorma idrottsarena frågade ”Vill ni det totala kriget?” och fick ett jublande ”Ja” som svar från tiotusentals närvarande medborgare. Väl fungerande propaganda kräver enkla svar eller ett kryss på valsedeln. Politisk propaganda vänder sig i första hand till dem som inte själva kan definiera och identifiera verkligheten, därför att propaganda under lång tid, i generationer, ersatt saklig information. Anklagelser som ”lögn”, ”förtal”, ”hetsjakt” och själva ordet ”propaganda” är användbara slagord för propagandisten att angripa motståndaren med. Att beskylla motståndaren för att bedriva propaganda är ett utmärkt propagandatrick eftersom det underförstått antyder att den egna propagandan inte är propaganda, utan information. De är ett cirkelresonemang. Med hjälp av maktens propaganda accepterar och övertar folket makthavarens politiska värderingar och värdeladdade symbolvärld. Makthavaren lyckas inbilla undersåtarna att även de är en del av beslutsprocesserna som leder fram till makthavarens makt över statsapparaten. Därmed kan makthavaren luta sig på ”den allmänna opinionen” som formellt, men inte reellt, delaktig och ansvarig för fel och brister med den förda politiken. Att i manipulativt syfte missbruka ordens valörer leder snabbt fram till skällsorden ”vänster” och ”höger”. Den som har det verbala företrädet ger orden språklig och juridisk legitimitet genom att förankra dem som uttryck för politiska ideologier och partier. Definitioner som socialism, konservatism och humanism plockas in på en värdeskala från vänster till höger och förlorar därmed sin ursprungliga filosofiska substans. Etiken inom judendom, kristendom, islam och andra religioner marginaliseras till ”den privata sfären”. Efter såväl vänsterns som högerns bankrutt under 1900-talets sista decennier har de politiska partierna förvandlats till extrema maktapparater vars främsta uppgift är att bevara det mentala och polisiära tillstånd som gör det möjligt för makten att även fortsättningsvis utöva makt. Det finns två motmedel: munkens tålamod och/eller aktion; agere contra. Bo Cavefors
			"Att i manipulativt syfte missbruka ordens valörer leder snabbt fram till skällsorden 'vänster' och 'höger'."