Märkligt nog diskuterar människor fortfarande socialismens vara eller icke-vara. Det, påstår somliga, är tecknet på en intellektuell dynamik, en taktik, en dialektik, i en rörelse som säger sig sitta med den ideologiska lösningen för att göra guld av cement. För att få delta i diskussionen, för att det man säger ska anses vara relevant för det ändlösa ältandet, ska man gärna kunna minst 400 sidor av Marx utantill, ha 10 citat i nära beredskap, ha vunnit en dokusåpa, ha rest till Kuba eller blivit personligt meriterad och rekommenderad av sin organisations centralstyrelse.

Hur ska vi förstå vänstern? Kanske är hoppet om det vackra inom socialismen fortfarande större än realitetens förlegade centralstyre, industri, militarism, storskalighet, svek och förtryck?

Många människor lever på hoppet långt efter att begreppens innebörd så påtagligt devalverat. Ungefär som julafton. Med tindrande ögon samlas aktivisterna kring gamla tiders floskler. När det är röd jul i drömmarnas land råder ingen logik eller fakta. Då blir plötsligt slagorden klasskamp, arbetarklass, radikal och rättvisa fyllda med en mystisk mening och hänger som röda avdammade klasar av blänkande prydnader ur allas munnar, på alla debatter och i alla demonstrationer. Plakaten skriker budskapen åt varandra, men människorna bakom skyltarna och banderollerna är avtrubbade, mekaniserade och livlösa.

Egentligen är debatten om socialismen - ett utbrunnet adventsljus som ska hållas vid liv med lögner och falska förhoppningar - tecknet på en verklighetsfrånvändhet som bara existerar bland röda fanor och vänsteraktivister. Diskussionen om etiketten är viktigare än innehållet. Inom vänstern är det tabu att påstå att den materiella analys som socialismen representerar är helt felaktig för vår tid och till stora delar verkningslös. Det innehållslösa begreppet socialism försvaras med alla till buds stående reklammedel. Därför möts vi ständigt av sakkunniga trendsocialister - Milton, Hilton, Ehrenberg, Klein, och allt vad varumärkena heter - på överreklamerade kvasiakademiska vänstertidningars löpsedlar. Därför envisas aktivister med att hålla fast vid ett ideologiskt tankespår som har mist sin poäng, trots att få längre har så pass god koll att de kan skilja mellan bilden av Karl Marx eller någon annan överskattad upphöjd manlig skäggprydd historisk frontfigur och frälsarikon.

Intellektualisering är en försvarsmekanism för att skydda socialismens innersta kärna från förnyelse. Allt som är bra ska stämplas som socialism, hur dåligt resultatet än blir. Vänstern enorma problem med att acceptera nya icke-socialistiska vänsterrörelser som exempelvis den gröna.

När det röda paketet inte längre kan erbjuda lösningarna på de problem som dagens värld står inför och väcka leenden på aktivisternas ansikten, är det oftast lättare att fastna i dogmatisk nostalgi, hyllande av innehållslösa begrepp och lura varje ny radikal generation att tro att de socialistiska tomtarna, de ideologiska fäderna, fortfarande existerar. Det är vad vänstern har fastnat i. Det utdelas julklappar på ryggen till de unga som har tvingats att duktigt äta upp sin spenat i form av ett smaklöst hopkok av industriella idéer och därför stolt kan citera sin fickbibel av manifestet. Julevangeliet består av allas nickande instämmande till ett masskopierat budskap ingen längre begriper. Alla inom vänstern brottas med att lära sig sjunga de psalmer som ackompanjerar utopierna.

Tron på socialismen är lite av en religion, och på samma sätt som julen skänker den tillfällig glädje trots att utövarna inte känner till bakgrunden för ritualerna, högtidligheterna och traditionerna. Det passar den bra, som gillar suspekta socialistiska familjesammankomster och redan tidigt dresserats så väl att den lärt sig att se det klasslösa samhället som ett industriellt paradistillstånd som uppnås endast om arbetarna bedriver massproduktionen. Ingen analys om varför arbetet i sig, det materiella, produktion eller konsumtion måste utgöra tvångsmallar för den kreativa människan. Vänstern börjar likna en julmiddag för de utvalda och bäst lämpade inom den arbetande familjen. "Är du socialist?" eller "Är du en del av arbetarrörelsen?" måste vara några av vår tids mest ointressanta frågor, i samma stil som "tror du på tomten?" eller "har du fått några julklappar i år?". Men det är just såna innehållslösa bekännelsefrågor som bestämmer vem som får lov att sitta med vid det uppdukade bordet och kalla sig vänster.

Vänstern är långt ifrån en folkrörelse. Rättare sagt en bordsplacering för den närmaste släkten. Revolutionen kan aldrig komma på samma sätt som en avlägsen släkting oinbjuden anländer till släktkalaset. Revolutionen börjar inom oss, med vår egen befrielse från fängslande uppfattningar. Paradoxalt nog är den vänster som tror sig kunna åstadkomma en revolution med hjälp av gamla tiders idéer, en oerhört orevolutionär och oradikal företeelse. Om vänster är att vara sig själv, ifrågasätta rådande auktoritära system och orättvisa samhällsstrukturer är dagens vänster inte vänster. Den låtsas vara mest radikal, mest anti-auktoritär och mest ifrågasättande, för det är vad vänsteraktivister världen över har lärt sig öva in i en sorts illa regisserad jullovspjäs. Egentligen spelar vänstern liberalismen, auktoriteten, centralismen och förtrycken rakt i händerna, genom att alltid plocka manus från de avdammade socialistiska manifesten.

Vänstern måste våga förändra sig inifrån. Den ansvarslösa lätt-som-en-plätt-ideologin liberalismen har aldrig varit så framgångsrik som nu - inte på grund av att dess idéer skulle vara mer tidsenliga än socialismens eller för att vårt samhälle bygger på liberala tendenser, utan på grund av att vänstern fortfarande lutar sig tillbaka på socialismens verkningslösa teser. Vem tog jazzen ur socialismen? Det gjorde vänstern själva. Det är bara en vänster som lösgjort sig från den röda julens firande av socialismens förlegade frälsarbudskap som på allvar kan skapa grunden för det befriade samhället.

Luka Vestergaard