Webbtidningen Anti - Oberoende systemkritisk

Rött är dött

Det finns knappast några exakta siffror, antagligen inte heller någon längre existerande tillförlitlig dokumentation på hur många miljoner som fårr sätta livet till för kommunismen. De materiella och kulturella förlusterna är såklart svåra att mäta, likaså det sociala lidandet som åsamkats under 1900-talet i hypervänsterstater. Dessa fakta till trots torde det stå ganska klart i dagens läge att kommunismen inte helt är mänsklighetens grej, liksom.

Kommunismen har måhända sin grund i jättefina och ädla teser om att alla är jämlika och ska ha samma möjligheter och så vidare. Vackra ord, men problemet är att det krävs en rejäl dos fascism för att hålla igång ett sådant samhällsmaskineri. Det krävs att vissa oönskade röster tystas ner, att något slags storebror övervakar vad medborgarna sysslar med samt paradoxalt nog att någon megaloman oligarkisk elit styr och ställer, vilket drar ett något luddigt likhetstecken till despotism.

Kort sagt fungerar inte Det Stora Röda. Människor har det illa ställt i ett sådant samhälle. Vi kan ju fråga invånarna i det forna sovjet vars familjemedlemmar deporterats till sibirien och aldrig återvänt, vi kan fråga kinesiska falun-gong-praktiserare som förpassats till fängelse utan rättegång, eller oliktänkare på Kuba hur det står till med de mänskilga rättigheterna. Kommunismen kan tänkas fungera i viss form i slutna, homogena smågrupper där alla tänker rött men en population på miljoner kan inte styras utan provocerande uppstickare. Därav kväsandet av devierande åsikter.

Trots att det finns gott om media där snyftande anhöriga till Stalins offer förbannar Marx namn i all evighet finns det folk som envisas med att lovprisa honom. I ett land som inte sett krig på ungefär 200 år är det en smal sak att köpa en idé som lovar rättvis fördelning av kapitalet, förintelse av satans reinkarnation kapitalismen samt svenskarnas hjärtebarn över allt annat - jämlikhet. Detta säger jag med en självsäker medvetenhet om risken att avfärdas som borgarbracka av alla vänsteranhängare, vilket inte rör mig i ryggen. Proletärer i som förenar sig i alla länder utstrålar politiskt smörig solidaritet och we are the world-nostalgi.

Det är lätt att tro på kommunismen när den enda bild man har av den är den som filtrerats genom censur och internationell politisk korrekthet. Detta insinuerar att den propaganda som förs i extremvänsterstater tyvärr fungerar. Därför är det mycket svårt att dra paralleller till kolchoser och gulagläger, något som västeuropa lyckats hålla sig förvånansvärt fjärmad från. Avsaknaden av ”självklarheter” som mötes-, religions-, åsikts- och pressfrihet är föga tänkbart i Sverige där sockerliberalismen och sommarstugeidyllen eggar varandra. Historien kan bevisa att priset för ett kommunistiskt styre är ett eller flera av de nyss nämnda ”självklarheterna”. Vilken skulle Sverige månntro avstå från först?

Den vänstraste vänstern är död, men hoppet hålls vid liv på konstgjord väg. Leninmausoleet - eller snarare leninkrucifixet - i Moskva är nog ett ganska vägande bevis på att kommare inte vill erkänna nederlag. Likväl är Ho Chi Minh-mausoleet i Saigon ett desperat försök att klamra fast i en lära vars bäst före-datum gått ut för länge sen. Det är väldigt naivt att tro att kommunismen kan hållas vid liv med hjälp av de stinkande, balsamerade kvarlevorna av dess ledare. Senast folk sysslade med sådant var i det forntida egypten. Kommunismen har på intet vis dissat religionen som ”ett opium för folket”, utan bara ersatt gudabilden med sina egna profeter. Varför skulle en ortodox ikon föreställande jungfru Maria vara sämre än en byst av Lenin?

Mänskligheten har trevat sig fram i blindo till dagens statsskick. Feodalismen har fallit, nationalsocialismen misslyckades, den traditionella monarkin flämtar på sina sista andetag och teokratin är begraven, trots tecken på vaga uppsving i vissa delar av världen. Varför kan inte kommarna ta skeden i vacker hand och slänga lien och hammaren i sjön samt bränna sina karminröda Che Guevara-skjortor? Vad gör kommunismen så seglivad trots att den totalhavererat och aldrig egentligen tjänat sitt syfte? Och inte desto mindre: Varför den ständiga, romantiserade ikoniseringen av ledare och förkämpar och alla de attribut som hör därtill?

Kommunismen antyder en människosyn enligt vilken alla individer är odifferentierade och ledarberoende och besitter exakt samma potential och ambition. Denna syn är inte bara människofientlig och kall, utan även mentalt destruktiv. Handen på hjärtat: tror du verkligen att man kan bygga ett lyckat samhälle av en population samprogrammerade tabula rasa?

Markus Lindholm

	\| #13 VÄNSTERN \| Startsida \| Rött är dött Det finns knappast några exakta siffror, antagligen inte heller någon längre existerande tillförlitlig dokumentation på hur många miljoner som fårr sätta livet till för kommunismen. De materiella och kulturella förlusterna är såklart svåra att mäta, likaså det sociala lidandet som åsamkats under 1900-talet i hypervänsterstater. Dessa fakta till trots torde det stå ganska klart i dagens läge att kommunismen inte helt är mänsklighetens grej, liksom. Kommunismen har måhända sin grund i jättefina och ädla teser om att alla är jämlika och ska ha samma möjligheter och så vidare. Vackra ord, men problemet är att det krävs en rejäl dos fascism för att hålla igång ett sådant samhällsmaskineri. Det krävs att vissa oönskade röster tystas ner, att något slags storebror övervakar vad medborgarna sysslar med samt paradoxalt nog att någon megaloman oligarkisk elit styr och ställer, vilket drar ett något luddigt likhetstecken till despotism. Kort sagt fungerar inte Det Stora Röda. Människor har det illa ställt i ett sådant samhälle. Vi kan ju fråga invånarna i det forna sovjet vars familjemedlemmar deporterats till sibirien och aldrig återvänt, vi kan fråga kinesiska falun-gong-praktiserare som förpassats till fängelse utan rättegång, eller oliktänkare på Kuba hur det står till med de mänskilga rättigheterna. Kommunismen kan tänkas fungera i viss form i slutna, homogena smågrupper där alla tänker rött men en population på miljoner kan inte styras utan provocerande uppstickare. Därav kväsandet av devierande åsikter. Trots att det finns gott om media där snyftande anhöriga till Stalins offer förbannar Marx namn i all evighet finns det folk som envisas med att lovprisa honom. I ett land som inte sett krig på ungefär 200 år är det en smal sak att köpa en idé som lovar rättvis fördelning av kapitalet, förintelse av satans reinkarnation kapitalismen samt svenskarnas hjärtebarn över allt annat - jämlikhet. Detta säger jag med en självsäker medvetenhet om risken att avfärdas som borgarbracka av alla vänsteranhängare, vilket inte rör mig i ryggen. Proletärer i som förenar sig i alla länder utstrålar politiskt smörig solidaritet och we are the world-nostalgi. Det är lätt att tro på kommunismen när den enda bild man har av den är den som filtrerats genom censur och internationell politisk korrekthet. Detta insinuerar att den propaganda som förs i extremvänsterstater tyvärr fungerar. Därför är det mycket svårt att dra paralleller till kolchoser och gulagläger, något som västeuropa lyckats hålla sig förvånansvärt fjärmad från. Avsaknaden av ”självklarheter” som mötes-, religions-, åsikts- och pressfrihet är föga tänkbart i Sverige där sockerliberalismen och sommarstugeidyllen eggar varandra. Historien kan bevisa att priset för ett kommunistiskt styre är ett eller flera av de nyss nämnda ”självklarheterna”. Vilken skulle Sverige månntro avstå från först? Den vänstraste vänstern är död, men hoppet hålls vid liv på konstgjord väg. Leninmausoleet - eller snarare leninkrucifixet - i Moskva är nog ett ganska vägande bevis på att kommare inte vill erkänna nederlag. Likväl är Ho Chi Minh-mausoleet i Saigon ett desperat försök att klamra fast i en lära vars bäst före-datum gått ut för länge sen. Det är väldigt naivt att tro att kommunismen kan hållas vid liv med hjälp av de stinkande, balsamerade kvarlevorna av dess ledare. Senast folk sysslade med sådant var i det forntida egypten. Kommunismen har på intet vis dissat religionen som ”ett opium för folket”, utan bara ersatt gudabilden med sina egna profeter. Varför skulle en ortodox ikon föreställande jungfru Maria vara sämre än en byst av Lenin? Mänskligheten har trevat sig fram i blindo till dagens statsskick. Feodalismen har fallit, nationalsocialismen misslyckades, den traditionella monarkin flämtar på sina sista andetag och teokratin är begraven, trots tecken på vaga uppsving i vissa delar av världen. Varför kan inte kommarna ta skeden i vacker hand och slänga lien och hammaren i sjön samt bränna sina karminröda Che Guevara-skjortor? Vad gör kommunismen så seglivad trots att den totalhavererat och aldrig egentligen tjänat sitt syfte? Och inte desto mindre: Varför den ständiga, romantiserade ikoniseringen av ledare och förkämpar och alla de attribut som hör därtill? Kommunismen antyder en människosyn enligt vilken alla individer är odifferentierade och ledarberoende och besitter exakt samma potential och ambition. Denna syn är inte bara människofientlig och kall, utan även mentalt destruktiv. Handen på hjärtat: tror du verkligen att man kan bygga ett lyckat samhälle av en population samprogrammerade tabula rasa? Markus Lindholm
			"Avsaknaden av 'självklarheter' som mötes-, religions-, åsikts- och pressfrihet är föga tänkbart i Sverige där sockerliberalismen och sommarstugeidyllen eggar varandra." TEXTER AV MARKUS LINDHOLM Stenkastarvänstern Rött är dött Uniformsförtrycket Finskan är ett fult språk Stadsteatern Den lögnaktiga sanningen REPORTAGE AV MARKUS LINDHOLM Storhetsvansinnets Helsingfors