När den ringlande massan närmar sej dom farkostliknande rulltrapporna, i jakt efter dom första platserna som leder till Bollnäs enda varuhus, är det bäst att ställa sej rätt i ledet. Och liksom det mesta i vårt tabubelagda kvasipolitiska samhälle, ställer sej alla på höger sida. Alla som är uppväxta med orden om att kristna är jättesnälla människor, alla som minns lukten efter blyertspennorna och gröna suddgummin i dom svenska kommunistskolorna, alla som visst kan instämma i att alla gamla är gulliga, vet även att det är tabu att ställa sej på fel sida i en rulltrappa.
I det individuella Sverige, där alla klarar sej själva, är det tyst i vilken kö som helst tills nån tränger sej före och bryter dom oskrivna lagarnas gammaltestamentliga mosesmoral. Då plötsligt, när brottet är utfört av "nån jävel" medan de förvånade självutnämnda änglarna som är kvar återhämtar sej efter chocken, går människor samman som fria individer och tar ut sin smärta och ångest på en ensam tabubrytare. Egentligen förtrycker man brottslingen i alla rädda samfund, dvs den person som vågar sticka ut ur församlingen och tränga sej före i kön, medan alla andra spelar missförstådda offer (som trots sina övergödande luncher på Café Opera blivit så förminskade och eniga med varandra om att det-var-minsann-katastrofalt-att-tränga-sig-före att dom går att stapla som tomma ölburkar). Då finner man plötsligt sitt skäl att verka i grupp. Då försvarar man tabuna med näbbar och klor.
Rulltrappsförtrycket är ett samhällsproblem. Inte i nån annan situation än i en trängselkö blir dom osynliga härskarteknikerna synligare. När någon tar sig den otillåtna friheten att gå förbi eller stå på fel sida av den avgrund dit alla inställsamma och konforma mysmedborgare trillar i, finns det plötsligt skitstor anledning att kasta förödmjukande klåpord över sina medmänniskor.
Som indoktrinerad och tråkig och lydig kommer man nog aldrig kunna leva utan sina tabun. Tabuna behöver man i sitt dagliga liv. Man behöver känna deras varnande ord ljuda med dålig andedräkt över axeln när ens hjärta desperat försöker få en att bryta sej ur tristessen och inse sitt frigjorda värde som människa. Tabun är fantastiska när man som barn av sitt system inbillar sej att man är fri i en fri värld. Vi skriker och vi skriker så vi tror att himmelens tak lyfter. Men det är bara akvalleren av den målade och uppfunna världen som vidgas. En fjärt som flyger mot rymden kan aldrig utplåna all tomhet som tabuna skapar, lika lite som en viskning om kärlek kan infria hoppkänslor. Sådant är en tabuvåldtagen persons sökande.
Nästa gång du upplever en rulltrappa, välj den sida som alla håller öppen för dom förbipasserande stresslakejerna. Stå kvar trots att köfolket kräver sin rätt att få passera under tystnad utan strul. Stå och kräv din rätt som tabubrytare, inse din förmåga att tala med dom vandrande spökena och kanske istället berömma ett par vackra strumpor, bryt rädslan att diskutera varför den medeltida kungafamiljen inte självklart bor på Drottningholms Slott som en stilenlig och riktig medeltida kungafamilj med huvudprydnader, peruker och biskopsstavar, bilda en brigad i rulltrappskön och smyg sen bort till Östermalms finaste kvarter, där dom bortskämda kungabarnen huserar på riktigt.
Precis som du borde gå demonstrativt långsamt och funderande över ett vältrafikerat övergångsställe och ta del av förarnas handsvett som förpestar luften lika mycket som deras avgaser, då du förkastar stressen framför vardagsbilisternas rödkokande ansikten. Precis som du borde röka en limpa cigaretter och fimpa dom döende stumparna framför näsan på det låtsasdemokratiska sällskapet som försöker avnjuta en oxfilé av allra bästa klass samtidigt som de i sitt inre argt men tyst ojar sig över ditt förkastande av de på borden framställda askfaten. Precis som du öppet borde strunta i alla människofientligt inrättade kösystem på posten, banken, växlingskontoret, uttagsautomaten, varuhuset och i svensk bostadspolitik.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se