Dagens vänster lever på sin illusion om olikheter. Frågan är om socialismen och liberalismen verkligen är så olika som de vill påstå? De industriella idealen som vårt samhälle betraktar som självklarheter och sanningar, i form av tillväxthysteri, synen på arbete, teknikens egenvärde, utvecklingsparadigmet, centralismen och föraktet för ekologiska spelregler, förenar socialister och liberaler, snarare än tvärtom. Myten om skillnaderna bygger på att vänstern vill låta arbetaren ta makten över självklarheterna och den ansvarslösa högern låta det bli lite som det blir. Det är knappast en signifikant skillnad.

Socialister är inte vana med att bli beskrivna som tillhörande en rörelse som har fler gemensamma ståndpunkter med liberalismen än de vill erkänna, kort sagt, ertappade som oradikala och konservativa. Stora delar av den socialistiska rörelsen har fallit offer för delar av den marknadsliberala samhällsuppbyggnaden. För att skydda sig från att genomskådas som en oradikal rörelse framhåller vänstern gärna kapitalismen som vårt samhälles stora problem, snarare än industrialismen. Det är klart, är man som socialismen är en industriell ideologi som påstår sig sitta med nycklarna till människans frigörelse, vill man ju ogärna erkänna att industrialismen har något med människors förtryck att göra eller att den antikapitalism man förespråkar bara är en pytteliten lösning i ett mycket större industriellt förtryckssystem.

Marx förutspådde att kapitalismens utveckling skulle leda till ett samhälle där de ekonomiska resurserna koncentreras till färre personer och större bolag. Med sin antikapitalism har socialismen lyckats besvara några av de problem som kapitalismen medfört. Jakten på lönsamhet gör att ett ständigt krympande antal anonyma aktörer kan sätta agendan för miljontals andra. Det är de ekonomiskt starka som har makten i en värld styrd av profiten. Spelreglerna sätts av och åt dem som har medel nog att slå sig fram på marknaden. Genom rättigheter för de arbetande och facklig kamp har socialismen försvarat arbetstagarna mot arbetsägarna.

Men socialismens utgångspunkter är och förblir materiella. Socialister tänker sig att människors frigörelse kommer automatiskt genom att förändra deras materiella situation. Det är möjligt att vänstern med denna analys lyckas uppnå ett förändrat ägande av fabriker och kontor, men den hjälper till att förstärka den mycket mer svåråtkomliga psykologiska kapitalismen; materialismen som gror i alla människors uppfattningar om framgång och lycka. Även om rörelsen har en analys då det gäller kapitalet som man kan ta på, i form av löner och fördelning, så saknar den en analys då det gäller det psykologiska kapitalet och makten över det mänskliga medvetandet.

Socialister hyllar således förlegade ideal som ägande, teknologi, produktion och konsumtion, saker som ligger till grund för kapitalismen, i lika hög grad som liberaler. Frågan är ju inte vem som äger vad, utan varför ägandets princip, dess lydiga arbetare och dess industriella produktion och konsumtion överhuvudtaget är önskvärt i ett samhälle där vi dagligen skördar nya problem efter industrialismens arv? Ingen fabrik, hur låtsasdemokratiskt den än styrs, kan tillverka lyckliga människor, inga materiella fördelar kan befria förtryckta sinnen. Det är bara människors mentala frigörelse som kan förändra och slutligen krossa förtrycken.

Industriella ideologiers problem är just detta; att de inte räknar med att det finns en psykologisk sida av varje problem, en makt över människors medvetande som hindrar ett problem från att lösas. Socialismen hjälper snarare till att upprätthålla kapitalismens makt över det mänskliga medvetandet.

Socialism är en kapitalism. En psykologisk kapitalism. Därför inbegriper en radikal antikapitalism inte bara en ytlig kritik av liberalismen, utan även en uppgörelse med socialismen och dess felaktiga materiella och därför kapitalistiska analys - ett avståndstagande från hela det industriella systemet, dess ideal och dess röda och blå ideologier. För högern såväl som vänstern tycks det materiella besitta ett evigt alibi i alla brott mot mänskliga, sociala och demokratiska värden och kortsiktig lönsamhet prioriteras före möjligheten för kommande generationer att överleva. Man ska vara mycket cynisk om man inte inser att en ideologi vars grundläggande innehåll inte har en kritik mot materialism blir en munsbit i käftarna på kapitalismen.

Luka Vestergaard