Stadsteatern
Inflyttningen från landsbygden till (stor)städerna är ingalunda ett nytt fenomen. Människor har dragits till människor sedan urminnes tider, och som det flockdjur hon är bildas statiska kolonier och kollektiv. Sedan späder man på med lite infrastruktur och en eller två McDonalds, och vips har vi en stad.
Något som däremot inte existerat särskilt länge är möjligheten för gemene lantis att genomgå en metamorfos och förvärva de etiketter som folk så gärna sätter på anhängare av olika urbana kulturer. Vi kan bli allt från en skinhead till en östermalmsaristokrat, bara vi anammar den rätta attityden och den rätta uniformen. Ett par converse all stars-dojor, en palestinasjal samt några pinsar med slagord på ger exempelvis en s.k. alternativ ungdom som ofta förknippas med den politiska vänstern samt demonstrationer på Sergels torg.
I flera årtusenden hade var man sin position i samhället, och denna fick inte rubbas eftersom den var tillsatt av Gud. Gud hade givit vissa människor specifika uppgifter, och att försöka klättra upp på den samhälleligsa stegen var likställt med att trotsa Guds vilja och således straffbart. Var och en fick lov att vara nöjd med sin lott i livet och inte gnälla. Kungarna jublade och lovprisade Gud, de livegna bönderna svor bittert och hoppades att Han inte lyssnade för tillfället. Feodalismen grundades delvis på denna uppfattning, men i och med att människan fick legitimt klartecken på att använda sin hjärna på 1900-talet föddes idén om att vem som helst kunde bli en miljonär. Idén att Gud tilldelat oss specifika uppgifter, exempelvis att vara president i USA, är givetvis ingalunda utdöd, men att trotsa denna struktur är inte längre belagt med repressalier. Åtminstone inga obehagliga sådana, om man inte råkar leva i tredje världen.
Det är närmast rörande att se hur jäntor och gossar från landsbygden flyttar till storstan för att insupa lite kontinentala vindar. Det dröjer inte länge förrän träskorna och morakniven bytts ut mot ett par Manolos och en Gucciväska. De långa, bräkiga vokalerna övergår i en mer nasal, stängd fonetik och plötsligt är dalarna bara ett landskap dit man åker en gång om året för att se om släkten ännu lever. Många gånger har jag undrat vad det är som får folk att sudda ut sin härkomst för att bli en pretentiös dussinbimbo. Svaret torde ligga i det faktum att äkta, rika storstadsbor anses vara något eftersträvansvärt och därmed det nya sociala toppskiktet. Föga förvånande. En handfull inflyttare ansluter sig till alternativa subkulturer, men dessa är såklart inte lika mediasexiga som stureplansschacket.
Att transcendera över urbana kulturer är endast möjligt i den miljö storstaden erbjuder: Ett kaos av anonymitet, diverse folkmassor och ytliga bekanta. Det är närmast obligatoriskt att ansluta sig till någon gruppering som resten av massorna kan identifiera, annars blir man lätt Den Där Konstiga Kufen Från Haparanda. För vissa slår det över och de börjar överdiriva i sina attitydalster och åsikter liksom för att ytterligare dölja det faktum att det enda de kände till före flytten var hur man mjölkar getter för hand.
Att torka av koskiten innan man stiger in i salongen är förståeligt och enligt finare folk önskvärt. Varför skulle man vilja skylta med sitt rurala förflutna, när man inom ramarna för trendsetter-staden kan komma in i superkontinetala, coola kretsar där folk verkligen har träffat Lassie. Alla vet att klyschan om den lilla flickan från landet som kommer till storstan och likt askungen förvandlas till kronprinsesans bästis inte är sann. Inte ens sannolik. Inte ens önskvärd. Detta slags teater kan hålla upp en social potemkinkuliss och ta en in i VIP-rummet för ett tag, men likt alla pjäser går ridån ner en vacker dag och verkligheten sticker upp sin fula nuna.
Markus Lindholm
markus.lindholm@tidningen-anti.se