Webbtidningen Anti - Oberoende systemkritisk

Stenkastarvänstern

Alltsedan begreppet demonstration blev en lika självklar rättighet som korv med bröd i Norden har vi fått bevittna ett och annat mer eller mindre lyckat försök att omställa den politiska dagordningen. Efter det att vi bevittnat radikalfeminister bränna BH:n har mycket vatten flutit under broarna, och när vi i dagens tråkiga samtyckarsamhälle beger oss ut på gatan verkar agendan ha blivit en annan. Metoderna har börjat väga mer än idealen. Tyvärr sker det på bekostnad av de utsatta.

Det tycks med jämna mellanrum återkomma urartade demonstrationer lite här som var, vilket är lätt att uppfölja eftersom dessa så väldigt gärna uppmärksammas av pressen. Riktigt intressant blev det efter Göteborgskravallerna 2001 (av uppenbar, förekommen anledning) och sedan dess har vi med skräckblandad njutning läst om ASEM, May Day, G8-möten samt tvångsinlösandet av Christiania. Gemensamt för denna typ av demonstrationer är att de till viss grad urartat, på initiativ av antingen demonstranterna eller myndigheterna, beroende på vem man frågar.

Det är bra att försvara bevarandet av ungdomlokaler, afrikanska textilarbetares rättigheter samt en miljövänlig och rättvist handel. Det är inte bra att i samma andetag krossa McDonaldsfönster och kasta molotovcocktails på bilar. Givetvis förs uppmärksamheten bort från det egentliga budskapet med demonstrationen och smutsar rejält ner bilden av det man egentligen säger sig stå för.

Nu kan man till en liten del skylla på att pressen presenterat alltihop fullständigt ensidigt och anklaga den för läsarfrieri. Må så vara, men det regnade ändå gatstenar och flaskor i Helsingfors den 8:nde Maj förra året, då frustrerade demonstranter ville försvara de kinesiska bönderna.

Att förfalla till vandalism när man försöker skipa social rättvisa ger snarare en motsatt effekt. Vem tar en snorunge som kastar tegelstenar på postbilar på allvar, då han försöker motivera sitt beteende med de oförrätter multinationella företag gjort sig skyldiga till? Om det är någon som förlorar på detta är det just de kinesiska bönderna, de arbetslösa och de mindre bemedlade. Provokation i all ära, men folk kan skilja mellan ett primitivt behov att härja och målmedveten, konstruktiv politisk agenda.

Missförstå mig rätt. Det är underbart att se på när politiska aktivister retar gallfeber på grådaskiga företagschefer och dammiga statsmakthavare. Det är ingen hemlighet att jantelagen och vara-alla-till-lags-mentaliteten lett till ett jasägarsamhälle där man finner mer action på en kyrkogård än i riksdagshuset. Därför är allt som skapar ens lite opinionsomvälvningar och diskussion mer än välkommet - men det får inte ske som en följd av fysiskt våld. Övergång från mun till knytnäve röjer inte väg för ett demokratiskt samhälle.

Stenkastarvänsterns förkärlek för att krossa globala företags skyltfönster samt tutta eld på allehanda motorfordon har fördelen att det tydligt syns och hörs i media. Nackdelen däremot är att kostnaden för en reparerad (och med största sannolikhet försäkrad) fönsterruta är en droppe i havet för företag som CocaCola och H&M. Däremot kan en sönderslagen bil vara spiken i kistan för en pizzabagare som har det ekonomiskt skralt redan från början. Det är väldigt naivt och absurt att tro att man gör de utsatta en tjänst om man startar kravaller á la parisförort i samband med någon ”solidaritetsmanifestation” (eller vad vänsterbrats nuförtiden kallar sina aggressionsutlopp).

Myndigheternas ingripande har kritiserats i alla väderstreck, och laddade ord som totalitarism och polisstat har fått en helt ny betydelse, anammade av offer som fått smaka gummikula och batong. Jag tar inte ställning till huruvida polisens agerande var berättigat eller inte vid demonstrationerna, men faktum är att man inte vinner den allmänna opinionen genom att tex demolera brandbilar och hindra ambulansers framkomst, vilket hände i Finland i våras. Tumultets efterdyningar blev en mediadebatt som stundom lite osakligt hängde ut samtliga vänsterunga och anarkister som förståndshandikappade provokatörer. Demonstranternas popularitet dalade i botten och den ideologiska undergången började kännas av.

Varför kasta sten istället för att föra en vettig agenda och kanske på den vägen åstadkomma en förändring och vinna politisk mark? Består stenkastarvänstern av en skara ungdomar som blivit så cyniskt inställda till vår sk demokrati att de ser våld som den enda utvägen för att få sin vilja igenom? Tja, om man lägger ner lika mycket energi på att upplysa folk om de orättvisor man vill åtgärda finns det säkert en chans att man lyckas. Sämre än nu lär det i alla fall inte gå, om inte dessa små gatubråkstakar endast är ute efter att skapa urbana sandlådeslagsmål, vill säga.

Så länge vi har demonstrationsfriheten lagligt tryggad kommer det antagligen att finnas de som utnyttjar den bortom det konventionella. Det är i princip inte alls är en dum idé. Dels kan man ge en energikick åt vissa urtrista debatter som ältats i åratal, dels är det kul underhållning när inget annat är på tv. Men molotovflaskorna får man mer än gärna lämna hemma.

Markus Lindholm

	\| #13 VÄNSTERN \| Startsida \| Stenkastarvänstern Alltsedan begreppet demonstration blev en lika självklar rättighet som korv med bröd i Norden har vi fått bevittna ett och annat mer eller mindre lyckat försök att omställa den politiska dagordningen. Efter det att vi bevittnat radikalfeminister bränna BH:n har mycket vatten flutit under broarna, och när vi i dagens tråkiga samtyckarsamhälle beger oss ut på gatan verkar agendan ha blivit en annan. Metoderna har börjat väga mer än idealen. Tyvärr sker det på bekostnad av de utsatta. Det tycks med jämna mellanrum återkomma urartade demonstrationer lite här som var, vilket är lätt att uppfölja eftersom dessa så väldigt gärna uppmärksammas av pressen. Riktigt intressant blev det efter Göteborgskravallerna 2001 (av uppenbar, förekommen anledning) och sedan dess har vi med skräckblandad njutning läst om ASEM, May Day, G8-möten samt tvångsinlösandet av Christiania. Gemensamt för denna typ av demonstrationer är att de till viss grad urartat, på initiativ av antingen demonstranterna eller myndigheterna, beroende på vem man frågar. Det är bra att försvara bevarandet av ungdomlokaler, afrikanska textilarbetares rättigheter samt en miljövänlig och rättvist handel. Det är inte bra att i samma andetag krossa McDonaldsfönster och kasta molotovcocktails på bilar. Givetvis förs uppmärksamheten bort från det egentliga budskapet med demonstrationen och smutsar rejält ner bilden av det man egentligen säger sig stå för. Nu kan man till en liten del skylla på att pressen presenterat alltihop fullständigt ensidigt och anklaga den för läsarfrieri. Må så vara, men det regnade ändå gatstenar och flaskor i Helsingfors den 8:nde Maj förra året, då frustrerade demonstranter ville försvara de kinesiska bönderna. Att förfalla till vandalism när man försöker skipa social rättvisa ger snarare en motsatt effekt. Vem tar en snorunge som kastar tegelstenar på postbilar på allvar, då han försöker motivera sitt beteende med de oförrätter multinationella företag gjort sig skyldiga till? Om det är någon som förlorar på detta är det just de kinesiska bönderna, de arbetslösa och de mindre bemedlade. Provokation i all ära, men folk kan skilja mellan ett primitivt behov att härja och målmedveten, konstruktiv politisk agenda. Missförstå mig rätt. Det är underbart att se på när politiska aktivister retar gallfeber på grådaskiga företagschefer och dammiga statsmakthavare. Det är ingen hemlighet att jantelagen och vara-alla-till-lags-mentaliteten lett till ett jasägarsamhälle där man finner mer action på en kyrkogård än i riksdagshuset. Därför är allt som skapar ens lite opinionsomvälvningar och diskussion mer än välkommet - men det får inte ske som en följd av fysiskt våld. Övergång från mun till knytnäve röjer inte väg för ett demokratiskt samhälle. Stenkastarvänsterns förkärlek för att krossa globala företags skyltfönster samt tutta eld på allehanda motorfordon har fördelen att det tydligt syns och hörs i media. Nackdelen däremot är att kostnaden för en reparerad (och med största sannolikhet försäkrad) fönsterruta är en droppe i havet för företag som CocaCola och H&M. Däremot kan en sönderslagen bil vara spiken i kistan för en pizzabagare som har det ekonomiskt skralt redan från början. Det är väldigt naivt och absurt att tro att man gör de utsatta en tjänst om man startar kravaller á la parisförort i samband med någon ”solidaritetsmanifestation” (eller vad vänsterbrats nuförtiden kallar sina aggressionsutlopp). Myndigheternas ingripande har kritiserats i alla väderstreck, och laddade ord som totalitarism och polisstat har fått en helt ny betydelse, anammade av offer som fått smaka gummikula och batong. Jag tar inte ställning till huruvida polisens agerande var berättigat eller inte vid demonstrationerna, men faktum är att man inte vinner den allmänna opinionen genom att tex demolera brandbilar och hindra ambulansers framkomst, vilket hände i Finland i våras. Tumultets efterdyningar blev en mediadebatt som stundom lite osakligt hängde ut samtliga vänsterunga och anarkister som förståndshandikappade provokatörer. Demonstranternas popularitet dalade i botten och den ideologiska undergången började kännas av. Varför kasta sten istället för att föra en vettig agenda och kanske på den vägen åstadkomma en förändring och vinna politisk mark? Består stenkastarvänstern av en skara ungdomar som blivit så cyniskt inställda till vår sk demokrati att de ser våld som den enda utvägen för att få sin vilja igenom? Tja, om man lägger ner lika mycket energi på att upplysa folk om de orättvisor man vill åtgärda finns det säkert en chans att man lyckas. Sämre än nu lär det i alla fall inte gå, om inte dessa små gatubråkstakar endast är ute efter att skapa urbana sandlådeslagsmål, vill säga. Så länge vi har demonstrationsfriheten lagligt tryggad kommer det antagligen att finnas de som utnyttjar den bortom det konventionella. Det är i princip inte alls är en dum idé. Dels kan man ge en energikick åt vissa urtrista debatter som ältats i åratal, dels är det kul underhållning när inget annat är på tv. Men molotovflaskorna får man mer än gärna lämna hemma. Markus Lindholm
			"Det är ingen hemlighet att jantelagen och vara-alla-till-lags-mentaliteten lett till ett jasägarsamhälle där man finner mer action på en kyrkogård än i riksdagshuset." TEXTER AV MARKUS LINDHOLM Stenkastarvänstern Rött är dött Uniformsförtrycket Finskan är ett fult språk Stadsteatern Den lögnaktiga sanningen REPORTAGE AV MARKUS LINDHOLM Storhetsvansinnets Helsingfors