Storhetsvansinnets Helsingfors
Människans psykiska skyddsmekanismer är skojiga att studera nu och då. De ter sig ibland ytterst irrationella och framfusiga, ibland till och med offensiva. Människan kan gå otroligt långt för att skydda sitt anseende och sin status. Men vem har sagt att självbevaresledriften är begränsad till den enskilda individen? För länge sen har staden Helsingfors drabbats av denna åkomma.
Inom Helsingfors kommun bor ca 550 000 invånare, vilket internationellt sett inte är särskilt mycket för en huvudstad. Det roliga är att Helsingfors är mycket medvetet om detta ”missförhållande” och likt högstadiemobbaren försöker kompensera detta med en aggressiv och självisk exploateringspolitik. Det är säkert inte lätt att vara en bortglömd stad i östra utkanten av de stora pojkarnas sandlåda EU, men på något sätt verkar Helsingfors glömma att det finns sisådär 450 andra kommuner i Finland. Kommuner som ingen, och jag menar ingen, utlänning någonsin ens kunde uttala förståeligt. Kommuner som Vesanto i norra karelen, invånarantal 1800 och en budget som kan liknas vid 7-11 nere i ditt gathörn.
Ända sedan mellankrigstiden har Helsingfors hänsynslöst arbetat för att få en plats på kartan. När nationalromantiken var passé började idéerna ta slut. Ett gyllene år då lågan brann tappert var givetvis 1952 då OS hölls i Helsingfors och Armi Kuusela vann titeln Miss Universum, en kul fest, men när den var över var det dags att skaffa mer bränsle. Helsingfors tvångsannekterade närliggande kommuner som Mejlans och Drumsö under hot om att stänga av elsförsörjningen. Rikemansområdenas kommunalskatter rullade in i huvudstadens fickor och invånarantalet växte. Pinsamt nog existerar sådan kommunalpolitik fortfarande. Senast i vår försökte Helsingfors norpa åt sig en remsa av Sibbo kommun i öst, men efter våldsamma protester i alla väderstreck har planerna lagts på is.
Ett annat kanonår var 2000 då Helsingfors blev vald till kulturstad, samt nådens år 2006 då Finland efter åratal av misslyckande sångbidrag vann eurovisionen. Men det tar inte slut här. Nu nästa år ordnas schlagerfestivalen i Finlandiahuset, och vi kan ännu en gång visa photoshopade bilder på domkyrkan och salutorget för resten av världen i hopp om att ytterligare öka massturismen hit.
Visst är det kul att få synas i det internationella rampljuset en sekund eller två, men ärligt talat: Har du tänkt på var OS hölls 1954? Vet du från vilken stad Nokias konkurrent Motorola kommer? Har du tänkt på Santiago de Compostela sedan du såg det namnet i någon turistbroschyr år 2000? Hur mycket har du tänkt på Danmark tack vare the Olsen Brothers? Minns du ens var eurovisionen hölls för tre år sen?
Helsinfors har storhetsvansinne av värsta sort. Det är den enda staden i Finland som räknas. Esbo är ingen riktig stad, Åbo är fullt av idioter och Tammerfors är nånstans i inlandet omgivet av skog och skrämmande vargar. Helsingfors gör patetiska försök att skapa nya trender samt följa de som råder i coola städer på kontinenten. Tyvärr sker allt för sent. Och egentligen skapas nya trender sällan, man efterapar bara det som man läst om i Hänt Extra och Svensk Damtidning; en isbar som öppnades ca ett år efter den i Stockholm eller att inofficiellt döpa en stadsdel till Soho åratal efter att konceptet föddes i New York.
Lillebrorskomplexet frodas. Alla andra storstäder på kontinenten anses tydligen vara eftersträvansvärda, vilket inte bara syns i näringslivet, utan också rent konkret i gatubilden. Under de senaste åren har restauranger, affärer och barer med namn som anspelar på internationalitet blivit lika självklara och intetsägande som sossarnas vallöften: London pub, Stockholm Diskotek, Moskva, Dubrovnik, Punavuoren SoHo, Studio 51, American Bar, Slussen, Mecca. Helsingfors efterapar Stockholm som efterapar London som efterapar New York som efterapar orimligheten i sig själv.
När partydammet lagt sig efter eurovisionsfestandet nästa år, när turisterna åkt hem och när den grådisiga vardagen åter tagit över återstår blott frågan, vad skall hända då? Hur ska Helsingfors stad nu kunna visa klor och potential? Hur ska vi lura omvärlden att vi verkigen är en metropol med miljoner invånare som det lönar sig att investera i och besöka? När allt kommer omkring är Helsinfors just det vi försöker intala oss att det inte är: En bortglömd östblockshåla med rysskräck, bestående av funkislådor från 70-talet samt jugendbyggnader á la resten av norden. Likt klassens bråkstake med dåligt självförtroende börjar den kommunala tonen sedan bli allt mer aggressiv, högljudd och bitsk; ge oss all den uppmärksamhet ni kan uppbringa för helvete!
Vem vet, kanske får Finland uppleva ett 1995 igen om x antal år och vinna över Sverige i ishockey? Eller kanske gör Leningrad Cowboys en oväntad comeback? Kanske får Finlands huvudstad stå centrum en liten stund och njuta av uppmärksamhetens sötma? Medan cirkusen pågår här i söder och karusellen spelar tonerna till ”Vårt land” sitter en sliten kommunalfullmäktigeordförande på ett sitt kontor i norra Karelen (nuvarande invånarantal 1400), suckar och önskar att någon kändis skulle nämna namnet Vesanto i intervjun med The Sun.
Markus Lindholm
Helsingfors