Statsstaden
Läser du också gratistidningen Metro om mornarna och instämmer i att världen är dålig? Du slipper se världen för vad den är genom att bläddra genom gratistidningars reklamanonnser och citerade nyheter. Mänsklighetens slutprodukt rör sej mitt för dina ögon. Men du ser den inte, du tittar inte ut genom fönstret medan du transporteras genom statsstadens gator och torg, förbi miljonprogrammen och de planerade livstragedierna. Den slutliga produkten är den slutliga institutionaliseringen: Staden.
Världen idag består inte längre av varierad demografi och rika naturlandskap. Världen är inte längre floder, hav, skogar, amazonas och tundror. Det är en epedemi av storstäder som breder ut sej befriade från ansvarskänsla för ekologi eller människors unika egenskaper. Kortsiktigheten mördar historien och erfarenheterna. Det kristendomen gjorde under sina korståg när det utplånade medvetna och fredliga kulturer och hela folkslag gör länder som Kina, USA och EU idag, med samma slags politik. I Peking ödeläggs historiska byggnader och människor tvångsinstalleras i lägenheter som ser kommunistkapitalistiskt acceptabla ut inför OS 2008. Storstäderna driver sin exploation, sitt gratissubventionerade metrotåg, genom land och rike, och ödelägger alla som står i deras väg och lämnar dem åt sitt öde i slum, misär och bostadsköer.
Den grekiska statsstaten är ett känt fenomen som studerats flitigt av ekonomer och historiker vid alla världens universitet. Men dess moderna motsvarighet är inte det minsta granskad på djupet. Fortfarande verkar en apparat som inte bryr sej om vem som sitter vid makten, eftersom den själv är makten. Högerförespråkare talar varmt om sin vilja att avskaffa staten, för att frigöra människor och minska på storebrors insyn i ditt sovrum eller i dina olagliga ekonomiska affärsverksamheter, men lyfter själva fram ett substitut som bara är bara en annan version av den byråkratiska staten - den polisiära staten.
Just denna destruktiva politik framdriver fenomet statsstaden. Olika politiska lägers versioner av staten är inget annat än två sidor av samma tegelsten. Våra städer styrs antingen av tjänstemän utklädda till poliser, som administrerar och håller rent på gatorna, eller av poliser utklädda till tjänstemän med samma samhällsonyttiga arbetsuppgifter och samma gemensamma mål: att utvidga staten i staden.
Kalmar drömmer om att få delta i den globala kapitalismens finrum genom att bjuda in den kinesiska regimen till mysiga idyllkontorskomplex. Norrlandsbyar reser buddhiststatyer utan eftertanke, blott för att byn inte ska självdö av tristess. Ordet "växa" är utåt sett synonymt med ekonomisk framgång, global exploatering och ökad kunskapsstress. När stadsbygget med al tydlighet går in i väggen och saknar visioner och medvetenhet kring vad människor egentligen vill göra med sina liv stannar inte stadsbygget upp och lyssnar. Istället fortsätter bygget, exploateringen och galleriorna att spränga fram, i samma takt som apatin och frustrationen.
Varje stad i världen drömmer om att växa, och för de flesta går den drömmen i uppfyllelse, med undangömda konsekvenser, miljöförstörelse, människors instängdhet i livsstilar, av bostäder och arbeten undanträngda djur och natur, som följd. U-ländernas roll i statsstädernas moderna korståg blir som gatusopare i metropolernas utkanter och slumområden.
Allt görs i statsstadens namn, i såväl högerns som vänsterns sagovärld. Varje grässtrå ersätts med asfalt, varje träd skövlas för kortsiktiga börsnoteringar, varje hus byggs av billig betong utan identitet eller hjärta. Institutionaliseringen är total; den påverkar oss överallt, i våra hem, på våra arbeten, i form av den påtvingade livsstil vi luras att tro är vår egen självvalda. På chartersemestern undrar barnen varför de hugger ner träd för att nästa års charterström ska ha någonstans att bo. Medan vi läser Metro eller någon annan själslös gratistidning försvinner ytterligare en möjlighet att lyfta på huvudet och granska statsstäderna för vad de egentligen är: mänsklighetens visionslösa bromskloss - långt ifrån en genväg till utveckling och ekologisk överlevnad.
Klas Lundström
klas.lundstrom@tidningen-anti.se