Sverige, Sverige,
über alles
Visst är det lätt att tappa sitt internationella rättviseperspektiv när migrationsverket sätter den sista stämpeln på pappret och avvisar ytterligare en grupp av människor som sökt sin tillflykt till Sverige, precis innan nationalstaten inleder sitt firande av en nu i almanackan obligatorisk nationaldag? Sverige ger ena handen till några och tar bort ena handen från några andra. Eller rättare sagt, Sverige tvättar sina händer från några flyktingar, skickar dem till domen, och förväntar sig sen att de flyktingar som haft turen att stanna kvar ska fira nationaldag tillsammans med övriga fullblodssvennar, som om ingenting har hänt.
Samtidigt står ett led med systemindoktrinerade människor på slottshustrappan och viftar med små gulblåa flaggor. Firandet känns irrelevant.
Flyktingar får stanna för att Sverige är ett überland. I alla fall på pappret. De förväntas vara tacksamma, buga och bocka och dansa med i ringpolkan utan att klaga på missanpasslighet och dålig integration. De ska visa tacksamhet när vi kastar knäckebröd och inlagd sill i ansiktet på dem. Annars löper de risken att få hela det äkta svenska folket att skrika efter korsfästelse. Visst är det något fel på det perspektivet? Vår nation tycker inte människor har rätt att söka sin tillflykt till oss, rätt att kräva att erbjudas fristad, vår nation tycker att den har positionen att erbjuda någon uppehälle eller ge kalla handen, makten att döma levande och döda. Och på samma gång görs hyllningsdagen till samma land till en nationell helgdag.
Nationalstaten är en irrelevant indelning. Den fångar några lyckligt födda i en slags avspärrad trygghet, medan den utestänger resten av världen. Som ett zoo där det är noga med avspärrningen mellan de invandrade och de infödda aporna. För i Sverige fattar svenskarna sina egna svenska beslut som oftast är rätt för alla andra. Ur svensk synvinkel givetvis. Världen är gränslös, men nationalstaten är nåt slags staket som man går och spikar upp lite här och var. Och så hyllar man vårt lands kolonialistiska bedrifter genom att klä sig i traditionsenlig folkdräkt och sjunga Sverige, Sverige, über alles.
Medborgare ska förlöjliga sig själva i ett led av påklistrade flaggor och leenden som återkallar minnen från Hitlers tredje rike. Nationaldagar är en slags militär sortering för att skapa uppslutning i ledet och offervilja för tomma löften. Ingen bryr sig ju om gränser och nationalitet längre. Sveriges nationaldag är lika dödsdömd som nationalstaten den anpassades för. Inget helgdagstvång i världen kommer kunna ändra på det minimala engagemang svenskarna känner för en nationaldag skapad utifrån geografiska landgränser, godtyckligt dragna i förskönad krigshistoria, mossig lagstiftning, importerat kungahus, gnälliga dialekter och i filmjölk.
Tyvärr dröjer det nog inte länge förrän systemindoktrinerade människor står på slottshustrappan och viftar med små blå EU-flaggor till nån av EU utsedd Pontius Pilatus med Beethoven ljudandes i bakgrunden. Hysteriskt och lojalt viftar de, som om kungariket Sverige aldrig funnits, utan förvandlats till en centraleuropeisk nationalstat som alla lärt sig att älska.
Luka Vestergaard
luka.vestergaard@tidningen-anti.se