Vårt system kan inte uthärda händelselöshet. Tanken på att behöva sitta på perrongen och se tåget gå mot nya upplevelser verkar vara en plåga för alla människor. Tristess vill vara plågsamt. Det är inte tillåtet att ha tråkigt. Allt måste hända. Allt måste upplevas. Ingenting lämnas åt tillfälligheten.
Det kallas upplevelsekontroll. Att inte finna sig i tristessen. Den som slappnar av och tar dagen som den kommer är en missanpassad stackare som livet inte ler emot. Så ser systemet på alla som bryter mot tabun. De som nöjer sig med finska pinnar och kokat kaffe är märkliga människor, vilkas vardag ackompanjerad av en stor väggklocka som ringer dovt varje timme och som tickar i tystnaden med granskog utanför fönstret är en livsstil det är fritt fram att håna i offentlighetens ljus. Man ska helst vara halvkändis, ha en fullspäckad filofax, flera nycklar i knippan, ett påträngande umgängesliv och nästan glömma bort att man har en familj, för att vara någon. Det är därför som alla uttråkade trebarnsfäder, i hopp om att verkligen åstadkomma något stort för mänskligheten, i hemlighet drömmer om att vaxa sina håriga ben och tränga sig ner i Babsans allt för små klackskor.
Upplevelsekontroll är masshysteri. Som ett gelémonster från yttre rymden väller dess klistriga massa fram över våra gator, från påträngande reklamginglar, massupptryckta nöjesbilagor och tevekanaler som sänder dygnet runt, och slukar människor med sina miljontals möjligheter att göra ditt eller datt. Alla som inte tar första bästa chans att fylla sin vardag med någon sorts upplevelse betraktas som misslyckade och återhållsamma. Alla förväntas vilja önska sig bort i en gegga av tidsfördriv.
Hysterin berikas av att teve fått uppfostra en hel generation. Apatiskt konsumeras det paketerade innehållet i ett aldrig avstannande flöde av skärmljus. Vi har lärt oss att all underhållning måste intas slentrianmässigt. Ingen skulle någonsin ifrågasätta upplevelsen av att närvara i händelsernas centrum då Rapport sänder nyheter från fjärran, trots att man när som helst kan avvika från den fjärrkontrollerade verkligheten och bre sig en ostsmörgås. I systemets underhållningsproduktion finns ingen uttråkad åskådare och all kritik av dess storm och rörelse är otänkbar. Barn drömmer mardrömmar om tevestjärnor och tvingas i nästa sekund, under sina föräldrars övervakande blickar, ställa upp i påföljande säsong av Sikta mot stjärnorna.
Tristess är ett tabu, en terrorbalans där vi aldrig får lov att välja bort kapprustningen av upplevelser oss människor emellan. Du måste alltid vara en påtvingad erfarenhet rikare. Kärleksrelationer är ett tacksamt område för upplevelsekontroll. Förhållanden avslutas för att den ena turturduvan inbillat sig att man inte får ha tråkigt tillsammans med den andra. Beroende av uppmärksamhet och livrädda för att den käraste vi har ska upptäcka ens tråkiga personlighetssidor, skyndar vi iväg till alla möjliga tidpunkters påhittiga attraktioner, för att ändå somna uttråkade i mörkret.
Det är när ett barn i sin sandlåda utan en förmyndigares styre får upptäcka världarna som gömmer sig i en uppochnedvänd hink som det utvecklar sin självständighet. Flera vuxna barn är fast på sandlådenivå. De har aldrig fått skapa sitt oberoende i en tråkig stund, utan låter sig frivilligt placeras som isoleringsbrickor i systemets olika tomrum. Rätten att uppleva tristess existerar inte, då det ska skyndas genom livet, via Happy meals på McDonalds och IKEAs bollbad till den mognare tillvarons påtvingade åttatillfyrajobb, uteliv på helgen, parmiddagar, charterresor till solen och onyttiga boxluncher från 7-eleven. Så är vårt system. Vi är alla barn av vår egen tid.
Vi människor behöver inga förmyndigare som talar om för oss vad som måste upplevas. Det är inte vår tristess som skapar ångest, det är förbudet att uppleva tristess som gör det. Det ständiga kravet att göra något hängandes på ens axlar.
Kanske är det just händelselöshet som utvecklar våra kreativa sidor och får oss skapa något som inspirerar och berör? I ett system där alla redan ska veta hur allt känns, är det självklart att vi aldrig når det tillståndet av att landa i oss själva, när vår självupplevelse alltid är på resande fot.
Vårt samhälles upplevelserikedom är egentligen en värld väldigt fattig på fantasi och äkta drömmar. Trots det vinner föraktet för att inte ha något att göra nya framgångar överallt. Vi måste sätta stopp för det. När somliga väljer att trycka i sig sin dagliga dos av dumhet genom att läsa Dagens nyheter på sin tjugo minuter långa lunchrast, gör du klokt i att välja en oberoende nättidning. När din älskade suckande uttrycker hur trist det är att leva vardagligt inåtvänt, gör du bäst i att stolt försvara tristessen med några väl valda ord om att varje människa har rätt att vara en tråkig jävel och lyckligt missanpassad.
Luka Vestergaard
luka.vestergaard@tidningen-anti.se