Uniformsförtrycket
Att vara individuell på sin arbetsplats är inte lätt, för att inte tala om att se individuell ut. Personligt utseende i dagens servicebransch är inte ett särskilt uppskattat ämne; helst ska man betjänas av en skara liktänkande och -agerande dussinindivider. Detta underlättas om alla på arbetsplatsen har samma habitus, eller åtminstone strävar till att göra det. Om killen vid kassa 1 ger dig bra service så måste ju tjejen vid kassa 5 också göra det, hon är ju iförd samma skrattretande fula kläder.
Dagens väldiskuterade krav på ökad effektivitet på arbetsplatsen lämnar inte mycket utrymme för personlig utvekling eller kultivering. För att effektivt påminna både kund och knegare om sina respektive positioner har man någon gång i tiden infört uniformkrav. Detta omvandlar personalen till ett slags grå massa, som alla kan förvänta sig samma prestationer av. Arbetsuniformen drar en tydlig gräns mellan fritiden och jobbet; när du anländer till arbetsplatsen skalar du inte bara av dig dina ytterkläder utan också dina mest tydliga personlighetsdrag, som inte får synas för kunden. Eller chefen i vissa fall.
Hitler visste det, Stalin visste det, Burger King vet det. Genom att tvinga en grupp människor att bära samma, ofta torftiga och ointressanta plagg ställs de på en nivå snäppet under medelmänniskan. Många uniformer har naturligtvis en praktisk betydelse, men den åsidosatt fungerar det hela som en social ångvält, gjord för att platta till ojämnheter och bryta ned uppstickande element. Detta syns inom två andra institutioner i samhället förutom arbetslivet, där individualism dämpas och konformitet betonas: Fängelset och armén. Det finns onekligen ett samband mellan att måla ett kollektiv i samma uniformfärg och individens dämpade initiativ till kritiskt, opassande eller eget tänkande.
I branscher där arbetstagaren är i direkt synlig kontakt med kunden begränsar sig uniformen inte till bara kläderna, utan olämplig skäggväxt, frisyr och kroppsliga utsmyckningar är också ovälkomna. Om man letar efter orsaken till detta kan man delvis finna den i sin egen spegelbild. Att bli betjänad av en servitör med tatuerade armar och neonfärgat hår väcker anstöt, fördomar och misstanke hos många, vilket är lite ironiskt i och med att vi blir lärda från barnsben att inte döma personer på grund av dennes utseende. Bör man verkligen bedöma kvalitén på en människas arbetsinsats på basen av det yttre?
Förvisso är inte alla uniformer av samma skrot och korn som de som syns på snabbmatskedjor och bensinstationer. Att gå på ett businessmöte på Nordea eller SEB iklädd något annat än mörk kostym med slips är att häda och skymfa hela etablissemanget, för att inte tala om företaget man representerar. Detta kontinuerliga utseendeparadigm torde ha sin grund i idén att om alla ser exakt likadana ut tjänar de samma intressen. Nu kan någon förståsigpåare hävda att det visst finns en skillnad mellan kostymer, att de kan ha en massa olika snitt och att man kan variera färgen på slipsen i alla gråa valörer man vill. Jag beklagar, men alla zebror i en flock ser likadana ut, även om deras ränder är lika unika som fingeravtryck. Och att införa hawaiiskjortstema på fredagar på kontoret bara stärker businessostymens auktoritära dominans.
Jag minns en gång då jag hade kavlat upp ärmarna på min skjorta på jobbet, och innan jag visste ordet av kom chefen och hötte med fingret och frågade överdrivet retoriskt vad kunderna skulle tänka. Då slog det mig: Min förmåga att göra ett gott arbete med en nöjd kund som resultat var inkorporerad i något så löjligt trivialt som ärmarna på en vit skjorta. En så drypande cynisk inställning till jobbet har tyvärr många. Plötsligt är all din servicekänsla och kundkännedom som bortblåst, eftersom en deviation i din hittills fläckfira fysionomi tydligen betyder en kovändning i ditt uppförande.
Även på arbetsplatser där topp-till-tå-uniformer inte förekommer finns det någon judestjärna som markerar din status, bara för att påminna dig om vem du är och var dina gränser går. Det kan vara en passerbricka, ett förkläde eller en keps, bara den gör sin uppgift och gärna har företagets logo representerad. Du förväntas inte smitta kunderna med det som gör dig unik, om inte det råkar väcka extra köplust hos dessa.
Markus Lindholm
markus.lindholm@tidningen-anti.se