| #6 Kristendömandet | Startsida|

Operation nyliberalism

Det pågår ett krig mot narkotikan i Colombia, sägs det. Ett krig och en uppgörelse med många syndabockar. Allt från dom hemlösa barnens kartongkvarter, via Hugo Chavez progressiva nymarxism till gerillagrupperna, som upptar dom ändlösa listorna med ”syndabockar”. Men en sak står lika säker som bergen i fallet med narkotikan; regeringen är dom fantastiska institutionerna som tillsammans med dom många kapitalintressen inom och utanför landets gränser gör allt för att ”vinna” kriget mot narkotikan.

Det finns inget krig mot narkotikan, bara illusionen av ett krig, som skapats av maktherrar, den katolska kyrkan och dom styrda colombianska medierna, för att skydda regeringens inblandning i narkotikahandeln och samtidigt smutskasta gerillagrupperna som vill se ett annorlunda Colombia.

För vad som inte nämns eller vågar yppas i folkmun eller i privata medier är regeringens egna lobbygrupper och företagens kontrollerande av narkotikahandeln. Att dom själva distribuerar den och ser till att dom oräkneliga profiterna som knarket utgör för landets ekonomi hamnar och stannar hos minoriteten i Colombia som mår bra är det ingen som tycks begripa. Minst hälften av profiten hamnar hos den osynlige deltagaren som från skuggorna ändå förblir den store övervakaren: dom förenta staternas vitaste hus.

Kriget mot narkotikan, liksom det mesta i Colombias politiska korridorer, är enbart kulisser; en fars med enastående såpaskådisar i huvudrollerna, som tänker fortsätta att sändas i ändlösa akter framöver. Allt för att hålla omvärldens ögon borta ifrån frågor som rör mänskliga rättigheter, barnens rätt att leva och få gå i skola, den mäktiga kyrkans rasistiska budskap, befolkningens sociala och livsviktiga behov. Nöden skriker i landet med 43 miljoner invånare, klasskillnaderna är enorma och tydliga. Fyra miljoner barn går inte i skolan, 23 barn dör dagligen av svält. Knappt noteras dom över tre miljoner colombianer som lever i landsflykt, inom sitt eget lands gränser.

Det här är president Alvaro Uribe Vélez’ Colombia. Ännu en tillsatt president i en ändlös rad av marionettleksaker, satta på en alldeles för hög stol gjord och skapad för makten, bakom vars rygg och monologer högre röster gömmer sej. Storföretagens blåsinstrument och nyliberallobbygruppernas hajsånger ljuder i samlat stim medan dom förorenar Latinamerika och ser till så att fattigdomen förblir hisklig, orättvisorna otroliga och framtiden redan diktatoriskt utstakad för latinamerikanerna som lever i ”fullständiga demokratier”.

Venezuelas president Hugo Chavez väljer en annan väg än dom flesta övriga latinamerikanska länderna. Han väljer solidariteten och självständighetens rättvisor istället för att knäböja framför Storebror Big Macs fötter. Chavez kallade nyligen den nämnda colombianske presidenten för ”demon” och ”pyroman”. Genom sitt sätt att fjäska för dom rika länderna, menar Chavez att Uribe förorenar Latinamerika med anlagda demoniska mordbränder. Detta väckte ramaskrin i colombianska medier och parlament, där konservativa och liberala partier är dom enda tillåtna partierna enligt nyliberalismens syn på demokrati. Dom krävde i högljudda och otrevliga ordalag ursäkter från i stort sett alla venezuelaner för dessa ”förolämpningar”, som inte kan tolkas som nåt annat än en sällan skådad företeelse inom dagens politik: sanningar.

En ny akt i den colombianska såpan tog vid i och med Bill Clintons nerdimpande i Bogotá, sommaren 2005, för att ge sitt stöd åt det cirkusliknande ”fredsavtal” som ska undertecknas av regering och gerillastyrkor. Ett fredsavtal som har existerat som påstådd teori i flera år utan resultat. Clinton, numera frilansande ”fredsambassadör”, suktandes efter Nobels fredspris som av tradition brukar tilldelas massmördare och lögnare, var naturligtvis i huvudstaden som övervakare å Vita husets vägnar. Leendet och orden Clinton utstötte kunde inte tolkas på annat sätt: ”I believe it’s important for full democracy and peace in Colombia.” Därefter uttryckte han sin vördnad för landet och dess möjligheter, vilket ingen bör betvivla. Många sömnlösa nätter torde Clinton ha upplevt i presidentjeansen medan ”Plan Colombia” planerades under 90-talet. Plan Colombia heter numera ”Plan Patriota”.

”Fredsavtalet” är bara en bluff och tydlig propaganda för att vinna lätta liberalpoäng i den schackliknande tävlingen om världens bondepjäser. Dom colombianska gerillagrupperna ELN, FARC och M-19 är inte ens inbjudna till förhandlingsbordet. Och dom är ännu mindre intresserade av att överhuvudtaget delta, och erbjuds naturligtvis bleckpennan först när militärdiktaturen har dikterat villkoren för avtalet. Villkor poetiskt omformulerade för omvärldens godtycklighet, en omvärld som köper spektaklet med öppna munnar.

Fredsavtalet uppmanar gerillan att överlämna sina vapen till rättvisans stadgar. Därefter hamnar dom troligt hos dom senaste rekryterade underklasspojkar till regeringsarmén via hjärntvättande USA-inspirerade värvningsvideos. När vapnen väl har hamnat på ”rätt” sida om stridslinjen har fred uppstått. En svartvit fred baserad på att det finns en god och en ond sida. Ett tillvägagångssätt som synts till i andra liknande ”fredsavtal”, t.ex. det som slöts i Nordirland 1998.

Medan kameran rullade drogs redan fängslade gerillaledare ut ur fängelserna och mutades till att uttala sitt ”stöd” för fredsavtalet. Den här sortens fred är ingenting annat än en påtår för makthavarnas, storföretagens och mediernas kaffe. Motståndet slås sönder under vapenvilan, efter det att gerillaledarna har lockats fram att underteckna ”fredsavtal” och hamnar senare i tortyrkamrarna, dömda efter statsterroristernas lagar. Statskontrollen i Colombia ökar för varje dag som går, två miljoner dollar spenderas dagligen av statsbudgeten på paramilitära styrkor.  Och skrämselpropagandan från dom privatägda regeringsstödjande medierna vet inga gränser. Blod, krig och ondska säljer och styr Colombia. Därför tolkas förslaget om ett fredsavtal mellan den colombianska regeringen och dom stridande gerillastyrkorna som en synvilla. Det riktiga namnet på cirkusparaden är operation nyliberalism.

Colombia handlar inte om nåt påhittat och tröttjatat flankperspektiv. Det är en apati, kryddad av otaliga tevesåpor om Latinamerikas överklassproblem som passiviserar befolkningens vilja till samhälleligt deltagande. Majoriteten av den latinamerikanska befolkningen våldtas dagligen av tystnaden och tabuna kring frågor och ämnen som inte får eller bör diskuteras. Uttrycksfriheten existerar inte och liknar mångt och mycket den vi känner av omkring oss i vår frodiga monarki.

President Uribe valfuskade sej fram till presidentpallen i det senaste ”demokratiska” presidentvalet, där blankröster innebar att du röstade liberalt. Han arbetar redan, två år innan nästa valvinst, på sin återvalskampanj, och använder fredsavtalspropagandan och säkerhetsbarriärerna för folket – som egentligen bara skyddar dom oändliga narkotikaodlingarna – som sin biljett till stjärnrikets honnörsbord. I en intervju där han fick frågan om vad han tyckte är värst med dagens situation i Colombia svarade han: ”Våldet och terrorismen.” Fattigdomen, arbetslösheten och den utspridda, men gömda, misären ligger uppenbarligen inte högt uppe på Uribes prioriteringslista.

Colombias framtid, då? Då inga progressiva röster ges plats eller utrymme i dom offentliga korridorerna där inga andra politiska partier än konservativliberala är tillåtna, ser det svårt ut för Colombia att ta så mycket som ett enda steg. Vare sej det är framåt, bakåt eller att sväva viktlöst och tro på drömmar. När det råder sådan tabu att uttrycka sina åsikter, uttrycka vördnad för ”fel sorts saker” klappar passiviteten sina händer i största möjliga glädjeyra. I Colombia är det lika tyst kring frågorna om sociala behov och mänskliga rättigheter som det är självklart att progressiviteten är begravd och bortglömd sen katolicismen blev en påtvingad självklarhet i politiken och alla colombianers liv.

”Vill du få ett sår sytt i nyliberalismens Latinamerika: ta med egen sytråd och nål”, sa kvinnan vi bodde hos inför sitt läkarbesök. Det är inte alla som känner till att Colombia anses vara den äldsta demokratin i Latinamerika.

Klas Lundström
Valledupar, Colombia

"'Vill du få ett sår sytt i nyliberalismens Latinamerika: ta med egen sytråd och nål', sa kvinnan vi bodde hos inför sitt läkarbesök."