| #5 _2084 | Startsida|

Turismterrorismen

Turismens första födelsedag firades då Christopher Columbus lämnade dom europeiska kusterna bakom sej och hamnade i Karibiens outforskade hav. Kolonialmakternas utlandssemester tog vid, med blomstrande slavindustri, utrotning av vänligt sinnade indianstammar och handel av guld, brons och koppar som ännu jäser i europeiska bankvalv.

Drygt femhundra år senare känns metoderna igen. Namnet förtryckarna ger åt sina metoder har dock ändrats genom åren; kolonialism, kristna korståg, imperialism, befrielsekrig, terroristbekämpning och oljedumpning som får valar att begå kollektiv fri självdöd. Men den verkliga terrorismen utgörs av turismen som sprider sej underifrån och undgår till slut ingen. Solstolsterroristerna blickar ut över hotellmurarna i den fina plaststaden som upprättats så att ingen ska behöva längta hem. Dom skymtar kåkstaden där dom ”riktiga medborgarna i det fattiga landet bor”, ett kvarter därifrån och konstaterar: ”Stackars människor som tvingas leva i så fula hus.” Omedvetna terrorister finns det många av.

”Ser ni där”, sa taxichauffören och pekade på regiondepartementet i Santa Marta, utmed dom karibiska kustlandskapen.
”Där verkar tjuvarna, dom verkligt skyldiga."
"Jag borde veta – eftersom jag arbetade där i 19 år.”

Vi reste längs med bördiga bergslandskap, med kusten tätt intill, där dom skyhöga hotellen skymmer sikten mot havet. Uppe i bergen odlas narkotika med knarkkarteller och toppolitiker i tätt samarbete, utan att kunna urskilja vem som tillhör vilken stam.

”Går skörden bra och narkotikan flödar, strömmar mycket pengar in till staden."
"Går skörden dåligt blir det skärva tider”, fortsatte taxichauffören.

Turismen gynnar narkotikan
Det finns många exempel där militärdiktaturer blir turistpopulistiska platser, främst finansierade av narkotika. Som Colombia. I klartext innebär mycket narkotika mer turism – och mer turism större efterfrågan på narkotika. Turismen gynnar narkotikans flöde, då nästan all efterfrågan härrör från turismens suktande läppar, och därför måste regeringar spela sina kort rätt. Män med makt ser till att tillgodose behoven och satsar sina pengar och resurser på detta.

I genomförandet används ”terrorismen” som svepskäl och skrämselpropaganda för allmänhetens godkännande av militär närvaro i praktiskt taget varenda liten by. Förutom militären minglar även civilklädda infiltratörer och poliser, som iklär sig rollerna som ”demokratins skyddsänglar”, bland ortsbefolkningen. ”Kriget mot terrorismen” har ju naturligtvis ingenting med detta att göra i nåt avseende – denna fars spelas bara ut för massorna för att skydda narkotikaodlingarnas törnrossömn från otrogna blickar. Och sömnen blir snart till ljudliga snarkningar, då narkotikaodlingarna finns utbredda och hemlighållna i hela landet.

Men det är verklig terrorism, om sinnena tillåts slå runt och se på saken på ett annat sätt. Främjandet av turismens terroriserande av ett på pappret naturberikat och potentiellt land gör dess marionettregering underställd västdemokratiernas intressen. Narkotikan utgör landets största ekonomiska resurs. Det är den det satsas på eftersom turismens efterfrågan på narkotikaprodukter när den översta och välmående klassminoriteten i landet. Istället för att satsa resurserna som redan finns till hands på den egna befolkningens behov av social trygghet, utbildning och ett värdigt liv fritt från förnedring, går resurserna förlorade i transnationella utlandsföretag, utan medlidande med den svältande majoriteten av folket.

Gerillagruppernas kamp
Genom den privata medians uppbackning av lögnerna om narkotikan och regeringens påstådda indikationer, läggs skulden för militärens förtryck, mot dess eget folk, den utbredda fattigdomen och resterande orättvisor, uteslutande på dom olika befintliga gerillagrupperna – ELN, FARC och M-19. Gerillagrupper som verkar från djungeln, kustlandskapen och ödemarkerna, och som vågar ifrågasätta dom rådande orättvisorna och uppmanar befolkningen till resning mot den av omvärlden demokratiklassade militärdiktaturen. I landet råder psykologisk krigföring likväl som statsterrorism. Alla dessa faktorer vandrar oupphörligt i rundgång, in i varann; narkotikan, terrorismen och turismen.

Terrorismen turistar i form av den militära närvaron medan diktaturer spelar bridge med ljushudade snabblivslakejer och plockar snäckor som berövas sin frihet. Vem skulle i sanningens namn välja bort oändlighetens hav framför att trängas vid övergångsställena i väntan på vindens kyss eller hånflinet från systemets bakdelar? Det finns inga skyttegravar där man kan värja sej mot latteskummets efterskalv. Ljudet efter den vidöppna plånboken, skriven av banketternas nystrukna dukar är vägen till tryggheten för en minoritet av världens befolkning. Ur dess skimmer kan allt ordnas fram innan ögonen hinner blinka två gånger.

Politisk trångsynthet
Efter en resa genom Colombias vackra landskap inser man snabbt vad en nyliberal orättvisa, finansierad av statsterrorism och svart narkotikahandel, kan innebära. Ett förtryckt folk, manipulerat av den amerikaniserade median som tror sej vara den största rättvisa världen någonsin har skådat. ”Den äldsta demokratin i Latinamerika”, kallas Colombia sedan 1972. Vad har då gått snett?

I Colombia är endast dom liberala och konservativa partierna tillåtna, det är vad verkligheten visar. Lagen och stadgarna, däremot, säger att vem som helst får yttra sina åsikter och bilda ett parti. Man märker snart att så inte är fallet. Colombia har valt den borgerliga demokratins stigar, där det utåt sett råder uttrycksfrihet, men där det ofta krävs makt och kapital för att nå ända fram till mikrofonerna och podierna.

I Colombia verkar gerillorna för ett förändrat samhälle. Dom är, tillsammans med den peruanska och nepalesiska gerillan, av inflytelserika svenska medier stämplade som ”terrorister”. Röster som verkar för rättvisa förändringar i Latinamerika möts ofta av tystnad. Frågan är vem som bestämmer vilken definition av frihet som är den riktiga. Är det gerillornas kamp mot den rika världens imperialistiska inflytande och makt att styra över såväl militärstyrkor som medier, deras inställning att få till en förbättring för den enskilda människan som gör dom till terrorister? Är det mediernas ideologiska inställning som hävdar det och väger över för ett ställningstagande i kampen där ord står mot ord, eller baserar man det starka påståendet på oberoende framlagd fakta?

Media roll
Jag menar, det är klart att colombiansk media varje dag i colombianernas medvetanden inpräntar ”sanningen” för folket att FARC-gerillan är terrorister. Ofta uppvisas ett teveteam som mycket väl kan ha iscensatt ett illdåd egentligen utfört av paramilitärer under order av regeringen och presidenten Alvaro Uribe Vélèz.

Vad jag vill komma åt är den enkelspåriga teorin som säger att demokrati är det samma som att stora kapitalägare monopoliserar marknaden, och att folket får gå och rösta en gång vart fjärde eller femte år. Ett folkstyre kräver mer än så. Naturligtvis menar jag inte att media i stort fördriver sina dagar med att försvara den ”enkla demokratins” korståg – men undertonen jag talar om, tycker jag mej finna där. En ton som kanske redan har bestämt sej för hur någonting ska se ut; hur landet, politiken eller situationen ifråga ska beskrivas utefter ”mallen” i vilken dom färdiga punkterna dikterar: ”demokrati är så här, diktatur är så där”. Svart på vitt, väldigt blint och väldigt farligt.

Klas Lundström
Santa Marta, Colombia

"Ofta uppvisas ett teveteam som mycket väl kan ha iscensatt ett illdåd egentligen utfört av paramilitärer under order av regeringen och presidenten Alvaro Uribe Vélèz"