| #6 Fosterlandsaborten | Startsida|

Folkligt motstånd
och presidentval

Ett förhandsbestämt presidentval genomfördes i Colombia söndagen den 28 maj 2006. Förhandsrubrikerna var näst intill eniga; den sittande nyliberala presidenten Alvaro Uribe ska och bör tillges ytterligare en mandatperiod på fyra år. 53-årige Alvaro Uribe, före detta borgmästare i knarkparadismetropolen Medellín – och på 90-talet allierad med knark- och terrorkungen Pablo Escobar, vars kartell han stödde ekonomiskt och moraliskt – sägs ha lett landet i rätt riktning under sina fyra första år. Fyra år kantade av våld, politiska mord, ögonbindlar på journalister och ytterligare colombianer drivna på flykt i sitt eget land är en konstig syn på ”rätt” riktning.

Alvaro Uribe och den amerikanska presidenten George W. Bush är allierade, och två miljoner amerikanska dollar ges dagligen i militärt bistånd från Vita huset till Uribes krig mot ”gerillaterrorismen”. Det är en underlig bild av Colombia som presenteras dagarna innan Uribes återvalseger. En bild av Colombia som trots femtio år av inbördeskrig inte har moderniserats eller analyserats det minsta. Bilden av Colombia och dess interna stridigheter förblir densamma, så länge mediavärlden och Uribe har samma mål utstakade framför sej. Den återger sagan om en godtrogen president som gör allt för att samtliga 45 miljoner colombianer ska kunna leva drägliga liv, medan paramilitärer, som presidenten naturligtvis inte har det minsta samarbete med, och vänstergerillor plundrar, plågar och mördar en oskyldig befolkning utan anledning.

Så har bilden av Colombia alltid varit. Skulden läggs uteslutande på gerillor och narkotikakarteller. Den senare har en stor del i Colombias orättvisa vardag och konservativa utveckling, eftersom narkotika är lika med makt, och samtliga maktinstanser i Colombia har någonting med narkotikatrafiken att göra, inklusive den nyss omvalde Alvaro Uribe. Varför ett motstånd mot den rådande samhällsordningen överhuvudtaget existerar i Colombia diskuteras aldrig. Man frågar sej aldrig hur en gerillaorganisation kan överleva i femtio år bland bergen och i djunglerna. Att påstå att gerillagrupperna har ett brett folkligt stöd i sin kamp mot korruptionen och dom medfödda människoorättvisorna är lika med tabu. Varje dag ljuder istället ”sanningen” in i colombianernas liv via medier och politiken. Gerillagrupperna är parasiterande terrorister som inte vill annat än sälja knark och kidnappa oskyldiga människor, säger den ”sanningen”. Att den bilden av det colombianska inbördeskriget fortfarande återges gör det omöjligt för konflikten att hämta en klarare och mer sanningsenlig analys, vilket naturligtvis gagnar korrupta mördarregeringar som kallar sej liberala demokratier.

Fokuset i det colombianska samhället är tämligen snävt. Att abort är olagligt, att Colombia är världens farligaste land att vara fackligt aktiv i, att miljontals människor står helt utanför sitt eget samhälle, är samtliga frågor som förtjänar mer ljus än det mörker det blint vandrar igenom. Men något större intresse för dessa frågor visar inte Uribe eller hans regering, som mer kämpar för att fjäska in sej för stormakter och manipulera till sej ett oärligt fredsavtal mellan paramilitärer och vänstergerillorna. En uppenbar fälla för motståndsgrupperna som i och med sin underskrift skulle strypa sej själva och all form av regeringsmotstånd, då det bevisligen inte ens går att protestera mot orättvisa arbetsvillkor eller den hiskliga korruptionen utan att löpa risk för att antingen ”försvinna” eller mördas på öppen gata. Plan Patriota, som fredsavtalet numera kallas, stöds bla av den svenska regeringen, som naivt köpt Uribes lägesrapporter och godtyckliga eftergifter till gerillaorganisationerna, som lovats eld upphör och säker rygg i och med sin underskrift.

Den största gerillarörelsen, marxistiska FARC, tänker dock inte kliva fram och inleda några sk fredsförhandlingar. FARC menar att freden är allt annat än villkorslös och att den inte skulle förändra någonting i den colombianska vardagen, vars misär och elände är dess största prioritet att bekämpa och förändra. Motståndet mot oliktänkande och vänsteraktivister började redan på 50-talet, då Colombias kyrka och högerkrafter gick samman för att kväva den förändringsvind som under Kalla krigets dagar blåste genom hela Latinamerika. USA gick tidigt in med militärt och moraliskt bistånd, med oräkneliga militärbaser och stort inflytande över det colombianska samhället. Något den i allra högst grad ännu äger och inte tänker släppa greppet om i första taget.

Varje dag söker sej människor utan något hopp om en ljusning till bergen för att ansluta sej till dom vänsterorienterade motståndsrörelserna. Många av dom är unga kvinnor, som är dom största förlorarna i dagens Colombia. Uribes konservativa regering är, tillsammans med El Salvador och Chile, det enda latinamerikanska landet som förbjuder aborter, vilket resulterar i många unga kvinnors död, som följd av olagliga abortprocesser vid hemliga kvarterskliniker. Uribe säger sej ha brutit med dom paramilitära grupperna, vilket inte stämmer när många av dess grymma övergrepp mot befolkningen, främst mot politiskt och humanitärt aktiva, tycks komma som en skänk från ovan varhelst små fraktioner av folkligt uppvaknande verkar möjligt. Annars finns ju dom privatägda tevekanalerna som sänder dygnet runt - propaganda till Uribes fördel, lockar fattiga utan chans till arbete att ta militärvärvning, och arrangerar massakrer genomförda av gerillagrupperna, vilka inte har någon som helst anledning att terrorisera människorna dom kämpar för.

Alvaro Uribe fick enligt valberedningen över 60 % av rösterna. ”En jordskredsseger” kallades det. Men hur mycket jordskred som döljer sej bakom valutgången är nog inte lika etablerad som den uppenbara frustrationen hos befolkningen. Ungefär 45 % av befolkningen deltog i valet. Att utan ifrågasättande svälja det colombianska presidentvalsresultatet är inte bara oförskämt, det underlättar även för dom krafter som i och med det genomförda valet tillåts peka på Colombia som ett latinamerikanskt exempel på en fungerande demokrati.

Oppositionen mot Alvaro Uribe är större än omvärldens medier och regeringar vågar erkänna. Vid första maj-tåg och andra demonstrationsformeringar runt om i Colombia har en betydande andel av befolkningen vågat träda fram med banderoller och krävt rättvisa och folklig resning. Valdeltagandet i presidentvalet var lågt, och om man räknar in antalet åsiktsrätta colombianer som äger rösträtt blir andelen som tror på Uribes politik ännu lägre. Därmed kan han inte heller påstås företräda det colombianska folkets vilja. Det låga valdeltagandet innebär inte bara en stark misstro till Uribes nyliberalism, det borde även sända signaler till omvärlden om att den på allvar måste börja se bortom mediapropaganda och kulissuppställda demokratiformationer. För där bakom döljer sej det verkliga Colombia, en militärdiktatur, med sitt växande regeringsmotstånd, sina över tre miljoner internflyktingar och sin massiva arbetslöshet. Och en slående vacker natur.

Klas Lundström
Bogotá, Colombia

"Att utan ifrågasättande svälja det colombianska presidentvalsresultatet är inte bara oförskämt, det underlättar även för dom krafter som i och med det genomförda valet tillåts peka på Colombia som ett latinamerikanskt exempel på en fungerande demokrati."