Den långsamma medvetandeevolution och det politiska framåtskridande som kan bevittnas i varje ny generations förändrade attityder tar sig uttryck som att det av dagens unga är fullt accepterat att cykla på gångtrottoarer, låta bli att rösta och ha sex utan kärlek. Man kan diskutera om det är rätt eller fel, men frihetlighet i sin renaste form är nog att inte lägga sig i vad någon annan gör så länge det inte är direkt skadligt för omgivningen. Ingen människa står närmare sanningen än någon annan.
Varje ny generation har sitt uppror, sitt egna sätt att göra sig immuna mot det föråldrade, tills systemgiftet slutligen börjar verka i allas omlopp och gör levande, kreativa och fria individer till rigida, konservativa och formstöpta kommunarbetare. Den som vill vaccinera sig mot systemets farsot tar hjälp av frihetliga politiska åskådningar. Organisationer som Syndikalistiska ungdomsförbundet, vars program bygger på just frihetlig socialism, upplevs av unga som garanten för en uppgörelse med det befintliga systemet. Inget fel med det, det har alltid varit coolt att vara extremvänster och på det sättet göra uppror mot sin överklassfamilj.
Just nu driver ungsyndikalister, påstått anonymt, projektet Osynliga Partiet. Det är ett genomskådat, genomskinligt parti, där en omtalad, men kanske aldrig riktigt folkligt uppskattad, tevekändis vid namn Petter Nilsson (vinnare av SVT:s parlamentariska underhållningssåpa Kandidaterna), enligt alla socialistiska patriarkala principer har utsetts till manlig frontfigur.
Egentligen är det ju inget ovanligt med idoldyrkan, den känns igen från andra delar av systemet där överskattade celebriteter blir upphöjda på suspekta meriter, men varför driver en frihetlig rörelse som syndikalisterna, som på sätt och vis uppfattar sig som motsatsen till systemet, en patriarkal messiaskult? Hur lurade är inte alla radikala aktivister som vill engagera sig för sin egen frihets skull, när etiketten frihetlig socialist bara blivit en försköning av ett grumligt grått innehåll, när alla förväntas känna apan och samtidigt tvingas läsa personliga intervjuer med Herr Nilsson i tidskrifter som Direkt Aktion? Lurade på sina egna åsikter.
Problemet är att socialister alltid varit fångade i ogenomförbara industriella teorier och i ett sjukligt hyllande av mansikoner som Marx. När genomskinliga partiets partiledare, Petter Nilsson, upphöjs som chefsideolog inom de frihetliga ungdomsförbunden, är det framförallt för att man tar sitt socialistiska arv på allvar. Män väljer män. Herr Nilssons första offentliga utspel, ett regelrätt föredrag om Marx, gjordes i samband med alternativa politikerveckan i Visby. Det blev enligt utsago en ganska trist citatskola. Har den frihetliga socialismen, med hjälp av sitt legitimerande av systemideologin socialismen, utvecklats från en nyttig källa till kreativitet, en ideologisk motor, till ett trist systematiskt tillbedjande av Marx och andra skäggiga nutida, historiska och förhistoriska män?
För de frihetliga socialisterna tycks det vara naturligt att utse en informell ledare.
När en systemkritisk rörelse blir ett alibi för en sedan länge utspelad och omyndigförklarande industriell, centralistisk och patriarkal ideologi, riskerar bra idéer som demokratisering av arbetsplatser, jämställdhet och rättvisa översköljas av en osund tilltro till auktoriteter och småpåvar. I grund och botten är ju etiketten "frihetlig socialism" totalt obegriplig, som ett underligt försök att befria en systemideologi från sina ofrihetliga bojor, som att säga "fria fängelser" eller "frihetlig konservatism", som att sminka auktoritära idéer med systemkritik. En omöjlig uppgift. Den frihetliga socialismens konservativa arv och anarkistiska förvirring lyser igenom när personer som Petter Nilsson plötsligt hyllas som ledargestalter för en hel systemkritisk rörelse. Vem fan är Petter Nilsson?
Nu är inte syndikalister ensamma om att bedriva messiaskult. Miljöpartiet är ett lysande exempel på hur ett parti, från början skapat för att kritisera systemet och med ett tydligt motstånd mot ledarstrukturer, satt sig som en knähund på Göran Perssons lår, mer ledarfixerat än någonsin. Miljöpartiet delar många frihetliga visioner med den syndikalistiska rörelsen; tanken på demokratiskt styrda arbetsplatser och decentralisering av makt och uppdrag. Idag ser det annorlunda ut. Partiet har flera gånger försökt byta bort sitt enda tydliga ledarkritiska inslag, ett åtminstone på ytan jämställt språkrörssystem som lyckats överleva partiets brokiga historia, för att istället införa en partiledare. Gustav Fridolin, visserligen ambitiös riksdagspolitiker, dyrkas internt som en prisbelönad skånsk gödgås, en politisk auktoritet, vid sidan om språkrörsparet Eriksson/Wetterstrand.
Varför har antiauktoritära rörelser ett så starkt behov av att skapa egna auktoriteter och så liten benägenhet att döda sina inre påvar? Radikala aktivister demonstrerar med röda fanor gata upp och gata ner och utlovar en uppgörelse med samhällets auktoriteter, men när demonstrationerna tystnat går de själva på McDonalds eller slår upp altare över någon utdöd auktoritet, Cheguevara eller Marx, i sina vardagsrum. Vad är skillnaden mellan fanatiska kristna och unga syndikalister som fått upp ögonen för sin popfrälsare Petter Nilsson? Det mod som krävs för att börja lyssna mer på sig själv, sluta mata politiska apor som Herr Nilsson och sluta citera Marx är långt bortom räckhåll för dagens så kallade systemkritiker.
Luka Vestergaard
luka.vestergaard@tidningen-anti.se