Webbtidningen Anti - Oberoende systemkritisk

Vems död
är värd mest?

Oavsett om vi vill det eller inte så är det ett faktum att vi lever i ett samhälle med kristna värderingar. Principerna om att värna om sin nästa och inte dräpa och så vidare utgör fundament i vår lagstiftning, i vårt utbildningssystem, i vår vardag. Dessa principer är mer eller mindre viktiga förutsättningar för att individer skall kunna leva i grupp, men beklagligen har kristendomen en favoritvärdering som står över alla andra - livet.

Det existerar en mycket tydlig dualism mellan begreppen liv och död, och dessa uppfattas traditionellt som varandras motsatser (trots att motsatsen till död per definition borde vara födelse, inte liv). Bibeln mutar till och med de troende med ett evigt liv i himlen, dvs. att döden aldrig skall behöva konfronteras. Detta vittnar om den aversion för och det nästan fobiska förhållandet till det allra mest säkra av allt: Döden.

Hyllningen av livet och dess okränkbarhet sträcker sig ända upp i FN:s deklaration om dom mänskliga rättigheterna. Alla ska ha rätten att leva ett liv utan diskriminering, förföljelse, hunger och allt det där. Visst är det viktiga frågor, men eftersom döden är lika given som livet undrar man vart rätten att dö tog vägen. I och med att läkemedelskonsten utvecklades på 1900-talets senare hälft och lagen om allmän rätt till sjukvård verkligen började betyda något försvann allmänhetens intresse för det sista andetaget, och ansvaret sköts över på myndigheterna.

Vi bär själva ansvaret för våra egna liv sägs det, men ansvaret för vår död förvaltas innanför sjukhusets väggar, och det här är ett ansvar som man i ytterst sällsynta fall vill delegera vidare - men inte heller bära. Ingen läkare med vettet i behåll vågar dra ut kontakten till respiratorn, för innan man vet ordet av står man i rätten med en åklagan för dödsförvållande på halsen. Det spelar ingen roll hur mycket patienten själv vill dö, aktiv dödshjälp praktiseras inte. Patienter vårdas givetvis inte med våld mot sin vilja, men i de flesta fall är antalet möjligheter ganska begränsat.

Vår absoluta rätt till liv kan inte innefatta rätten att dö just eftersom dessa anses vara motsatser och oförenliga. Det enda faktum som är lika säkert som att vi föds är det att vi kommer att dö, så vore det inte läge att vända på kakan och se livet som en del av döden? Vi tillbringar trots allt största delen av tiden i graven, så är inte steget in i den värt att satsa på?

Rätten att dö respekteras i bl.a. Nederländerna och vissa privatkliniker på olika håll i Europa, där aktiv eutanasi är en vårdform som alla andra, fast mest som en sista utväg när annat inte hjälper och döden är annalkande i alla fall. Med andra ord, folk har olika värda liv, men även döden varierar i värde. Vems död är värd mest? Vem är döden mest värdig? Vems dödsvärde överskrider livsvärdet? Det torde vara lättare att förklara relativitetsteorin än att som offentlig person svara på dessa frågor, så det är inte konstigt att dödshjälp och -rätt har tillägnats så lite diskussion och publicitet i vårt land.

Eftersom det är patologiskt att vilja dö har rätten att göra det stagnerat och aldrig ens ansetts tillhöra individen själv. Rätten att dö har institutionaliserats och därmed övergått i en byråkratisk form som i praktiken existerar i lagstadgar, medicinalböcker, vårdprotokoll och kristen snusförnuftig etik. Storebrorstänkandet är troligen ett kugghjul i maskineriet, men när det kommer till kritan, eller snarare den maligna tumören i matstrupen med tillhörande smärtor, ligger man där och önskar att institutionen skulle ge fan i att tänka för en.

Genom att acceptera döden och välkomna den in i vårt vardagsrum kan vi höja värdet på vår egen död. Det räcker inte med att inse att vi alla en dag kommer att trilla av pinn, utan vi måste integrera den med sin tillhörande pusselbit kallad livet. Dessa två är ingalunda som vatten och olja.

Markus Lindholm

	\| #15 Döden \| Startsida \| Vems död är värd mest? Oavsett om vi vill det eller inte så är det ett faktum att vi lever i ett samhälle med kristna värderingar. Principerna om att värna om sin nästa och inte dräpa och så vidare utgör fundament i vår lagstiftning, i vårt utbildningssystem, i vår vardag. Dessa principer är mer eller mindre viktiga förutsättningar för att individer skall kunna leva i grupp, men beklagligen har kristendomen en favoritvärdering som står över alla andra - livet. Det existerar en mycket tydlig dualism mellan begreppen liv och död, och dessa uppfattas traditionellt som varandras motsatser (trots att motsatsen till död per definition borde vara födelse, inte liv). Bibeln mutar till och med de troende med ett evigt liv i himlen, dvs. att döden aldrig skall behöva konfronteras. Detta vittnar om den aversion för och det nästan fobiska förhållandet till det allra mest säkra av allt: Döden. Hyllningen av livet och dess okränkbarhet sträcker sig ända upp i FN:s deklaration om dom mänskliga rättigheterna. Alla ska ha rätten att leva ett liv utan diskriminering, förföljelse, hunger och allt det där. Visst är det viktiga frågor, men eftersom döden är lika given som livet undrar man vart rätten att dö tog vägen. I och med att läkemedelskonsten utvecklades på 1900-talets senare hälft och lagen om allmän rätt till sjukvård verkligen började betyda något försvann allmänhetens intresse för det sista andetaget, och ansvaret sköts över på myndigheterna. Vi bär själva ansvaret för våra egna liv sägs det, men ansvaret för vår död förvaltas innanför sjukhusets väggar, och det här är ett ansvar som man i ytterst sällsynta fall vill delegera vidare - men inte heller bära. Ingen läkare med vettet i behåll vågar dra ut kontakten till respiratorn, för innan man vet ordet av står man i rätten med en åklagan för dödsförvållande på halsen. Det spelar ingen roll hur mycket patienten själv vill dö, aktiv dödshjälp praktiseras inte. Patienter vårdas givetvis inte med våld mot sin vilja, men i de flesta fall är antalet möjligheter ganska begränsat. Vår absoluta rätt till liv kan inte innefatta rätten att dö just eftersom dessa anses vara motsatser och oförenliga. Det enda faktum som är lika säkert som att vi föds är det att vi kommer att dö, så vore det inte läge att vända på kakan och se livet som en del av döden? Vi tillbringar trots allt största delen av tiden i graven, så är inte steget in i den värt att satsa på? Rätten att dö respekteras i bl.a. Nederländerna och vissa privatkliniker på olika håll i Europa, där aktiv eutanasi är en vårdform som alla andra, fast mest som en sista utväg när annat inte hjälper och döden är annalkande i alla fall. Med andra ord, folk har olika värda liv, men även döden varierar i värde. Vems död är värd mest? Vem är döden mest värdig? Vems dödsvärde överskrider livsvärdet? Det torde vara lättare att förklara relativitetsteorin än att som offentlig person svara på dessa frågor, så det är inte konstigt att dödshjälp och -rätt har tillägnats så lite diskussion och publicitet i vårt land. Eftersom det är patologiskt att vilja dö har rätten att göra det stagnerat och aldrig ens ansetts tillhöra individen själv. Rätten att dö har institutionaliserats och därmed övergått i en byråkratisk form som i praktiken existerar i lagstadgar, medicinalböcker, vårdprotokoll och kristen snusförnuftig etik. Storebrorstänkandet är troligen ett kugghjul i maskineriet, men när det kommer till kritan, eller snarare den maligna tumören i matstrupen med tillhörande smärtor, ligger man där och önskar att institutionen skulle ge fan i att tänka för en. Genom att acceptera döden och välkomna den in i vårt vardagsrum kan vi höja värdet på vår egen död. Det räcker inte med att inse att vi alla en dag kommer att trilla av pinn, utan vi måste integrera den med sin tillhörande pusselbit kallad livet. Dessa två är ingalunda som vatten och olja. Markus Lindholm
			"Genom att acceptera döden och välkomna den in i vårt vardagsrum kan vi höja värdet på vår egen död." TEXTER AV MARKUS LINDHOLM Vems död är värd mest? Den fin(sk)a könlösheten Stenkastarvänstern Rött är dött Uniformsförtrycket Finskan är ett fult språk Stadsteatern Den lögnaktiga sanningen REPORTAGE AV MARKUS LINDHOLM Storhetsvansinnets Helsingfors