En jävla texasgubbe som haft turen att inte bli vald men ändå tillsatt som president i ett land på andra sidan atlanten håller ett trettio sekunder långt tal och hela världen följer med spänning på vad minsta uttryck för ditt eller datt ska symbolisera. Då världens mäktigaste docka i tråd talar gör man klokt i att lyssna, påstås det, och nu står världen stilla - förlamad av förväntan på vad som komma skall. "Fellow americans" börjar rösten, högtidligt och med ett närmast underförstått anspråk att beskydda hela världen under sin egen fana. En nyhetsredaktör i Taiwan stannar upp och följer uppmärksamt talet via den engelskspråkiga tevekanalen. En knappnål kan falla i de ljusa och centralt belägna lokalerna på ett opinionsinstitut i Berlin. I Kina gör säkerhetstjänsten sina bedömningar. På Al Jaziras huvudkontor sitter tre traditionellt klädda journalister uppradade på varsin stol framför en platt datorskärm.

Rösten harklar sig på ett diskret men självmedvetet sätt som bara angår personer med stor makt och respekt och säger sedan någonting retoriskt välregisserat om nationens väl, om terrorism, om Gud. Ord utan några fallgropar, nästan exakt tretio sekunder långt. Hur ska man tolka det här? Styrelseordföranden i ett av världens tio största nyhetsbyråer skruvar på sig i sin ergonomiskt designade arbetsfotölj i svart fuskläder. Han har hundratals andra mindre mediaportaler och tidningars uppdrag att massproducera en ögonblicklig och sant objektiv nyhet. Nastaqbörsens generalindex tickar genast i höjden. Stockholmsbörsen följer troget efter. Hong Kongs konstdistrikt upplever en svacka. I Kongos huvudstad Kinshasa blir brödet omedelbart 7 öre dyrare. Det dröjer inte många minuter innan den vedertagna och framställda uppfattningen, som en snabb celldelningsprocess, når studior bland kvälls- och morgonsändningar över hela världen: Presidenttalet har fått avgörande konsekvenser för bensinpriset.

Teatern, våra föreställningar, inställningar, om vilka människor som är viktiga och inflytelserika och vilka som är ren förbrukningsvara tar inga pauser mellan akterna. Rollspelet pågår ständigt. Titlarna ger oss makt och möjligheter. Någonstans i processens eviga turer glömmer vi bort att alla människor har anlänt till livet på samma sätt, ur samma förutsättningar, som en enda utav miljarder av spermier som lyckats ta sig fram till slutmålet. Några tar kontroll över verkligheten, några får nöja sig med spannmålsransoner från FN:s flygkonvojer. Några kallas presidenter, några kallas ingenting.

Sedan 1961 bedriver vetenskapen projektet SETI, Search for Extra-Terrestrial Intelligence - ett försök att finna intelligent liv någon annanstans i universum. Då vårt mänskliga ego tar över och vi börjar se på oss själva som gudar över tillvaron riktas blickarna inte sällan långt bort från det verkliga jordeliv vi lever, i hopp om att hitta en egen avbild på andra planeter. Mänskligheten behöver tas ner på jorden igen. Det enda SETI-projekt vi egentligen behöver ägna oss åt är Sökandet Efter Trovärdiga Intelligenser inom mänskligheten själv. Varje dag som går förstör vårt samhälle förutsättningarna för livet på vår egen planet. Det ekologiska samspelet är satt ur kurs och hundratals växt- och djurarter offras varje år till förmån för något mycket tillfälligare som prestige, kontroll och makt.

Det enda vi säkert vet om mänskligheten är att vi är mästare på självförintelse.

Några socialister tycker att jag bara skriver UFO-saker. Jag ska inte göra dem besvikna. Mänsklighetens jakt på utomjordiskt liv finner vi överallt i vårt samhälle. I politiken, på valdebatter, på majtåg bland inbillade radikaler, inom näringslivets kohandel, bland den akademiska världens självutnämnda skarpaste hjärnor och professorer - överallt famlas det efter en mening som ska göra det lättare att härska och sortera människor i antingen nyttiga eller onyttiga. Den som tex försöker återuppfinna och återuppliva socialismen på regelbunden basis möter samma oanvändbara bakgrundsbrus som jättelika parabolantenner snappar upp då de riktas rakt ut i tomma intet. Vad är det vi letar efter? Att Marx eller Jesus eller en avlägsen frälsargestalt med mandelformade ögon ska förenas med resten av mänskligheten? Än lever hoppet.

Vi diskuterar om det finns liv på andra planeter. Samtidigt är vi allienerade med vår egen tillvaro. Hur vore det om vi riktade blickarna inåt? Det är vi som är utomjordningarna. Jorden styrs av små gröna gubbar av avund. Är vi inte avundsjuka på varandra, på oljetillgångar, på militära resurser, på politiska fördelar, så är vi avundsjuka på Big Bang, eller Gud, eller Kraften - den exklusiva roll som planen med hela tillvaron spelar utan att vi någonsin kommer kunna veta något om den. Vad berättigar det övertag vi människor tror oss ha över all annan form av liv? För mig får det gärna vara den afrikanska pungråttan som sitter inne med hela kunskapen om alltings början och slut, men med lite mer miljöförstöring har vi förmodligen gjort slut på även den sanningen.

Uppgörelsen med mänsklighetens ego kan se lite olika ut beroende på vilket perspektiv vi tar, ett universellt eller en myras. Men ibland är det inte mycket som skiljer mellan det stora och det lilla perspektivet. Mänskligheten är inte centrum av existensen. Solsystemet är blott en atom i universum, Solen en atomkärna, Jorden en cirkulerande neutron, Vintergatan en simpel cell. A tt ens kalla människan för en bakterie vore att överdriva människans roll i livets nät. Ärligt talat, att tro att det är någon död eller levande farao, påve, politiker eller ideologi som bestämmer över världen, eller att det som dessa anser har någon som helst relevans i det sammanhang vi befinner oss i, är att ta ut saker tusen miljarder ljusår i förskott.

Mänskligheten besitter en stor portion Big Bang-komplex. Men s torleken har ingen betydelse. Presidenttitlar är lika meningslös rekvisita som stämpelkort från arbetsförmedlingen. Makt är en konstruktion. Ingen kan ta patent på sanningen. Ingen är viktigare än någon annan. Att få dig att tro det, är samhällets sätt att ställa upp en fiktiv rolluppsättning och manipulera dig med ljud och skuggor. Stor i orden men liten på jorden heter det ju. Stor på jorden men ofantligt liten i universum borde det kanske heta för mänsklighetens räkning? Kalla mig misantrop, men vi gör under alla omständigheter klokt i att inse att allt som ryms i vita huset, och som vi därför kallar viktigare och inflytelserikare än något annat på planeten, aldrig är något mer än ett sandkorn i rymden.

Luka Vestergaard