Jag hatar din barnvagn

Enligt biologin är meningen med livet att föröka sig, så att artens existens och fortbestånd kan tryggas. En logisk förutsättning för detta är att den avkomma som arten producerar ska skyddas till det yttersta, eftersom kolonin ska få en fräsch, ung genpool som i sin tur kan upprepa förökningsprocessen. I en omgivning där djungelns lag gäller är detta en nödvändig omständighet. Denna lag tycks mellertid existera än idag.

Det är även en moderlig instinkt att värna om sitt barn, nära det och se till att det inte kommer till någon form av skada. Trygghet är en väldigt viktig faktor under de första åren av ens liv och brist på denna vara kan i senare skeden leda till allehanda trauman. Nu har begreppet trygghet på senaste tiden vidgats rejält och hysterin kring en säker uppväxt eskalerat till nästan motbjudande proportioner. I sin välvilja att inte låta något ont komma barnen till gör morsorna dock en björntjänst.

När man ser klätterställningar monteras ner för att de anses vara livsfarliga, kamphundar som avlivas eller pappor som klär sina ungar i slalomhjälm när de ska åka pulka undrar man stilla var det rationella skyddandet övergick i kompulsivt daddande. Den yttre tryggheten maximeras så att barnen växer upp i en stålbubbla som mera liknar ett fängelse än en uppfostran. Daddandet börjar redan före ungen kommer till världen. Gravida kvinnor blir helgonförklarade rovdjur och börjar frenetiskt botanisera bland babytidskrifter, blöjor och modersmjölkersättning.

Jag hatar din barnvagn. Inte den på fyra hjul som lilla Pia sitter i när mamma gör uppköp på ICA, utan den mentala barnvagn som Pia tvingas sitta i tills hon är närmast myndig och flyttat hemifrån. Barnvagnen som är konstruerad av en djuplodande, irrationell fruktan att något otäckt skulle inträffa och skada henne. Dagens föräldrar lider av en förföljelsemanisk tvångstanke om att ifall inga motgångar möter barnet så är framtiden säker. Inget kunde vara mer fel.

Barnvagnsfängelset begränsar sig inte till endast stödhjul och säkrade leksaker, utan innefattar även sociala företeelser. Ifall någon i klassen hamnar i slagsmål eller blir retad av de stora pojkarna i 5b ska diverse socialarbetare konsulteras, kriminalpolisen larmas och samtliga inblandade föräldrar, vårdnadshavare och dagistanter kontaktas. I bästa fall leder allt inblandade av myndigheter till att den mobbade får byta skola. Ett relativt nytt inslag är bannlysandet av patriarkala könsroller, vilket syns i form av censurerade leksakskataloger samt den nästan parodiska debatten angående GB:s sortiment. Det är nog bara i Sverige som en diskussion om en glass som heter Girlie har råd att existera.

Detta palliativa överbeskyddande har spritt sig långt upp i samhällshierarkin. I och med att staten inför alltmer parentalistiska restriktioner för undersåtarna antyder den sitt misstroende för individens omdöme samt förmåga att tänka själv och sköta sina egna affärer. Har vi någon som helst orsak att tro att ingen av oss har en aning om hur man använder sunt förnuft i vardagen? Varför skulle en politiker veta bättre om din säkerhet än du själv?

Problemet med denna säkerhetshysteri är att den i princip är omöjlig att tackla. Om man tillåter någon småtting att åka lådbil utan säkerhetsbälte med en vurpa och skrubbsår som följd får man efter sig ett garde av ilskna föräldrar med "vad-var-det-jag-sa"-predikan. Det är inte politiskt korrekt att säga att blåmärken och bulor hör barndomen till eftersom de för med sig risken för att något värre kunde inträffa. Å andra sidan har generation efter generation hittills vuxit upp utan skyddsnät, och så vitt jag vet lever åtminstone alla av mina klasskompisar än.

Motgångar är absolut nödvändiga i ett tidigt skede i livet för att man ska lära sig att ta dem senare. Varför är det plötsligt inte tillräckligt att uppfostra sitt barn till ansvarsfullt tänkande där den egna tryggheten står i centrum för alla lekar? Det råder inget tvivel om att samhället har fått överta en del av säkerhetsuppfostran, men kan man inte lägga lite tillit i familjens roll? Jag är väl medveten om att många barn lever i trasiga familjer där förhållandena är kassa, men svaret på detta är inte att konstruera en riksomfattande hotbild av den potentiella skada som gömmer sig i lekparken. Man kan inte stänga in alla i en madrasserad cell.

Låt ungarna leka. Låt dem slåss lite grann, och täck såren med färgglada Kalle Anka-plåster. Låt dem åka tefat i backen utan hjälm men upplys dem hur man gör det ansvarsfullt och säkert. Skador för livet får man inte i sandlådan, de är av betydligt tyngre och långvarigare natur. Och om Pia faller och stöter sig, lär henne att hantera sitt misstag och lära sig av det. Hon tjänar inte ett dugg på att växa upp i ett myspysland utan taggar och törnen.

Markus Lindholm