Människan - ett virus

Människan är existensens virus. Ingen annan levande organism eller varelse ställer till med sådan förstörelse och obalans som människan. Det är inte ett påstående, det är tydligt vid anblicken av de som drabbas av människans ekologiska, ekonomiska och sociala framfart. De drabbade är inte bara miljön och andra levande varelser, utan även människor själva. Ingen varelse är så duktig som människan på att förvirra sej i system och uppställningar som i slutändan gör långt mer skada än nytta.

Människan utgår oftast från sej själv och sin egen verklighet. Det har blivit något av mänsklighetens norm att sätta sej själv i centrum. Det står förvisso inte längre skrivet i historieböckerna att jorden är platt, men i vårt kollektiva medvetande står den mänskliga världen fortfarande kvar som en orörlig massa i mitten; våra intressen, åsikter och göranden är alltjämt de viktigaste att tillgodose. Även den enskilde individen sätter sej i många lägen i främsta ledet. Den som sitter på beslutsfattande positioner formar gärna situationer som ligger i en minoritets intresse. De rådande ekonomiska och politiska systemen säger sej företräda en hel mänsklighets intressen, men är i själva verket styrda av en maktminoritet som fattar beslut som bibehåller maktpositioner och förmåner så högt upp som möjligt i systemet.

När det, som idag, gäller den döende miljön talas det mycket om vad människan kan göra för naturen - men aldrig om vad naturen kan göra för människan. Människan har redan skadat miljön illa, men ska ändå försöka återställa den, främst för egen vinnings skull. Har vi inte redan åsamkat tillräckligt mycket skada?

Naturen klarar av att återhämta sej på egen hand. Människor tror inte det, eftersom vi inte litar på någon annans kraft och styrka än vår egen, förklädda med vetenskapens tecken. Miljöarbete kanske snarare kräver människans frånvaro hellre än dess närvaro. Men för ett sånt tillbakaträdande krävs självrannsakan, insikt och mod att genomborra de cementerade föreställningarna om människans plats i existensen.

Ett tv-program visar i skrivande stund upp världens och existensens kretslopp, närmare och ärligare än någonsin tidigare. Vad tittaren ser är en tidlös tillvaro där allt hänger ihop. Miljö, djurarter, och klimat lever med sina egenskaper och begränsningar i balans med existensen. Allt talar samma outsagda språk, alla litar på samspelet och kräver inte svar på några uppfunna frågor. Den balansen rubbar människan, vars tilltag, exploatering och vilsenhet i världen bidrar till att bryta ner det som finns omkring oss. Människan ger inte efter för existensens flöde, utan motsätter sej naturens och ekologins regler och framstår för utomstående betraktare som ett virus, världens oförutsägbara sjukdom.

Vad människan brukar hävda sej med är att besitta en djup kunskap om livet. Det är sant att vi namngett växter, studerat kretsloppet och slagit fast att världen och atmosfären fungerat väl även innan vi fanns. Men vad vi sällan vågar erkänna är sanningen om vår vilsenhet och vårt begär efter bekräftelse, uppmärksamhet och överlägsenhet. Frågan är om vi människor vågar inse hur våra livsstilar, ideal och samhällen blott är produkter av rädslan inför att inte ha kontroll och att inte ha svar på alla frågor.

Virus har ingen rast och ro. De rör sej nervöst och glupskt mellan olika system och infekterar levande organismer och nätverk utan att ta ansvar för konsekvenserna. Idag lever över en miljard människor i storstädernas slum, utom räckhåll för de rättigheter som mänskligheten påstår sej efterleva. Tusentals djurarter och växtarter är utrotade.

Människan är inte alltets centrum. Våra behov står inte över andras, vår överlevnad är inte viktigare än någon annans. Kanske sitter vi inte inne med lösningen på klimatförändringarna bara för att vi lärt oss att koka vatten. Vi är en art som inte ens lyckas hålla sams inbördes, som uppvisar flest klyftor, mobbing och misär. Ingen kommer i närheten av oss i de antal världskrig och ödelagda livsmiljöer som våra missförstånd och rädslor orsakat. Ändå slår vi oss själva för bröstet över uppfunna maskiner som fört oss ut i rymden, långt långt bort från vår egen verklighet.

För ett virus finns inget annat än egot. Medan andra djur accepterar det kretslopp av liv och död som erbjuds försöker människan utmana det och till och med själv bemästra det. Den minoritet som senare lär förverkliga den stora drömmen om en rymdkoloni lämnar inte bara en plundrad värld i aska efter sej, de sprider även vidare den mänskliga farsot som aldrig lär sej av sina misstag; rädslan för att inte vara svaret på livets gåta - ett botemedel - utan snarare en virusform i universum.

Klas Lundström