Boksynden

Häromdagen gick jag till biblioteket för att lämna tillbaka en bok långt efter att lånetiden gått ut. Dessutom visste jag att den var reserverad av någon annan och att den var studentlitteratur. På vägen bestämde jag mig, feg som jag är, att lämna den i bokinkastet, men upptäckte till min förtvivlan att det biblioteket var öppet och vagnen som brukar stå under bokinkastet var borta.

Det fanns bara ett alternativ – att lämna boken därinne. Jag tog ett djupt andetag och stålsatte mig. En glimt av ljus tändes i mitt ångestladdade mörker när jag såg att man kunde återlämna böcker i en maskin. Det släcktes någon sekund senare då datorn blinkade "RESERVERAD", var god lämna till personal.

Suck. Ännu ett djupt andetag.

Två steg och jag stod framför bibliotekarien. Det var inte bara skulden och skammen för den här boken som vällde upp inombords. Detta pyttelilla bibliotek som ligger i en söderförort till Stockholm är mitt stammisställe och jag har många gånger krånglat, lämnat in sent, beställt böcker och glömt att hämta ut.

Kvinnans blick mötte min, och snabbt spydde jag ut min bikt och höll tummarna för att känna förlåtelsens varma hand på min axel. Kvinnan tittade tillbaka på min krumma rygg och mitt skamsna ansiktsuttryck och helt neutralt konstaterade hon: "Det blir 25 kr i straffavgift".

Jag höll andan i några sekunder och väntade på det stora straffet. Men det kom aldrig. I stället för att bli korsfäst fick jag punga ut med 25 kronor.

Jag kom lindrigt undan om man jämför med Jesus. Stackars kille som fick sota för hela mänskligheten! Inte konstigt att kvinnor offras för att balansera upp ojämvikten, men förmodligen står kvinnor på ungefär femhundra drilijoner plus vid det här laget.

Jag tackade bibliotekarien så hemskt mycket och gick min väg. Då slog det mig plötsligt att jag spenderat ungefär en timma på att fylla hela mitt väsen med ångest för en bok som var sent inlämnad. All denna vånda för 25 kronor. Det är så det ser ut i dagens Sverige. Eucentrismen har medfört att även om vi är ett sekulariserat land så är den kristna traditionen så djupt rotad i vårt undermedvetna. Skuld, bikt och förlåtelsen.

I stället för att använda vår energi på att må dåligt över saker vi gör eller inte gör borde vi fokusera på vad som sker. Gjort är gjort, kommer aldrig igen. Låt ingen annan döma dig och döm inte dig själv. Vi är fina som vi är. Det enda man kan göra är att lära sig av sina misstag, om det nu finns några sådana. Nu syftar jag inte på förtryck, folkmord, etnisk rensning, våldtäkter, krig, människohandel - snarare borde vi se att allt händer av en anledning och att din plats finns där av ett syfte. Oavsett om det är en bra eller dålig upplevelse.

Vanja Möller