Den politiska bikten

Om bikten i religiös mening innebär att rena sig, söka tröst och stöd i en timma av motgång, är bikten i politisk tappning snarare det motsatta: det handlar om konservering av de ekonomiska och politiska system som finns, och att ge sken av kontroll och makt genom att hålla sig på så långt avstånd från allmänheten som möjligt - från den massa som den politiska sfären säger sig företräda.

Synden är politiskt sett ingen synd, då den - i det här fallet korruptionen, de illegala krigen, de ekonomiska reformerna - är själva politiken. Politik har blivit sin egen religion, och kyrkorna är parlamenten dit bara invigda - så kallade folkvalda - äger tillträde. Därinne förlåter man sig själv, förstår och försvarar varandra. Direktkontakt med Sanningen. Med Gud. Så vad spelar egentligen några brott mot mänskliga rättigheter för roll när de ansvariga för dåden kan bikta sina synder och senare gå fria?

Bikten är ingen annat än tystnad. Den är förhalningsprocesser, invändningar och diskussioner om huruvida massmorden och de kemiska vapnen var ett nödvändigt ont i kriget mot "terrorn" eller inte. Den är ett spel, och bakom skynket för biktbåset sitter Haag-tribunalen som en utdragen förkunnare utan syfte eller mening. Vilken tröst söker domstolen i sig efter? Vilka resultat uppnår egentligen exempelvis Haag-tribunalen då den låter ett fåtal av världens överflöd av krigsförbrytare och massmördare få bikta sig tillsammans med samma maktgrädda som innan höll sig tysta när dessa militärer och politiker begick sina fruktansvärda handlingar i ett "komplext politiskt tillstånd av krig".

Om inte befolkningen håller sig stilla, om uppgifter om oegentligheter når allmänheten och skapar huvudbry - eller till och med en reaktion - har man alltid den vanliga biktvarianten att ta till; i katolska länder sluter politiker och makthavare upp tätt intill kyrkliga auktoriteter som brukar stilla protester utan några efterföljder genom att gamla gubbar vinkar genom fönster 57 våningar ovanför marken. I sekulariserade länder, som exempelvis Sverige, sker bikten i form av en debattartikel, en textmassa, ordbajs, som vid närmare anblick säger: precis ingenting.

Säger en bikt överhuvudtaget något, eller är det bara ord, sagda för att ingen ska kunna säga att de inte har sagts? Vad är en politisk bikts själva syfte om inte att just säga ingenting, varken bu eller bä, varken dit eller hit och absolut inte nej eller ja. Man tiger i fråga om verklig information, men utsöndrar ord utan innehåll. Man uttalar sig , och demokratin sägs manifesteras på grund av att någon tvingas uttala sig om sina korruptionsskandaler, vapenförsäljningar till krigförande länder eller porrklubbsbesök - utan att förvänta sig några långsiktiga konsekvenser. Har du biktat dig i den politiska sfären är dina synder förlåtna och allt återgår till det normala.

EU-parlamentet i Bryssel liknar ett jättelikt biktbås. Varje stol är försedd med en bekväm sittdyna, några framlagda papper för anteckningar, en penna och mittför ligger podiet, där ordförande och talare sitter. En mikrofon står framställd i munhöjd för dem av medellängd, som ibland genom att trycka på en knapp lyser rött och ledamoten kan bikta sina tankar för hörsalen.

Känslan av vikt genomsyrar hela atmosfären: en scenografi som påminner om en instängd amfiteater, det höga taket, de framställda plastflaskorna med bubbelvatten (som vare sig de druckits upp eller inte töms var tredje timme av städerskor som aldrig avbryter diskussionen som förs, som aldrig yppar ett ord).

Likt Josef K. i Franz Kafkas mardröm Processen söker sig varje parlamentariker genom ett husbygge så invecklat och labyrintformat att politiken riktad mot världen utanför blir därefter: osäker, skräckslagen, panikslagen, imploderande, rasistisk.

Politiker är skräckslagna människor, de är paranoida och instängda i ett system som de själva är beroende av men som de samtidigt försöker utnyttja till det yttersta. Och ibland behöver de legitimera sina handlingar (läs synder); då spikar man upp valstugor och ställer dem på torg, man ställer fram urnor (som liknar likurnor) och ber människor att lägga ner en lapp där. Sedan ler man utåt, säger "Det är så skönt att vi har demokrati".

Det är en balansgång att vara politiker, och de "kompromisser" som så många av dem talar om framstår inte som något annat än desperata tilltag för att inte röstas ut ur huset. Därför tar man till närmast desperata metoder för att kedja fast sig i maktens korridorer, som i Sverige bildar ett ointagligt fort i vilket såväl parlamentarismen, massmedia, LO och utvalda ekonomiska komponenter turas om att hålla utkik över murarna. Innanför murarna skriver man en bok, talar fred i forna Jugoslavien, köper aktier i företag som borrar olja i Sudan eller påstår att EU innebär frihet för miljontals människor. Man gör vad som helst, så länge man får vara kvar, nära intill makten.

I tv-intervjuer sker en annan sorts bikt. Den är offentlig. Den förs inte riktat till systemet, den riktar sig till världen utanför, till allmänheten, i syfte att hålla den i schack. De reformer som är nödvändiga för att kunna tala om rättvisa och demokrati "är på väg", bekänner man, utan att egentligen svara på frågan om detaljer. Men är det i så fall verkligen en bikt det rör sig om? Vid närmare anblick så har begreppet att bikta sig blivit ungefär som att gå till bankomaten och stoppa in sitt kort och vänta på syndens förlåtelse i form av ett saldobelopp. Desto högre saldo, desto mer förlåten av systemet är du.

Man gör korstecknet lite när det behagar, bara man har gjort det har man sökt syndens förlåtelse och allt är frid och fröjd. I politiken fungerar det likadant. Här biktar man sig utåt, förklarar vad som händer och varför men utan något djup eller analys, utan att några följder eller reformer sker. Den politiska bikten är en kuliss, ett systemets svulstiga scenografi. Man erkänner det stillastående, det nedtryckta. Bara bikten är gjord så förlåter allmänheten sina politikers ordbajs och lögner och synderna är förlåtna. Parlamentarismen, den politiska domkyrkan, kan fortsätta med sitt.

19:42. En politisk bikt sker i den statliga televisionen, i Rapportsändningen, kommenterad av den politiska påven, K-G Bergström. Näringsminister Maud Olofsson menar att det går bra för Sverige och att det behövs, självklart, satsningar på allt som finns men att man ska komma ihåg att det andra gjort innan oss gör att vi måste vänta med dessa satsningar tills dessa satsningar blir möjliga men de är inte möjliga för att socialdemokraterna styrde landet i botten. Maud Olofsson kan somna lugn och trygg. Som politiker har hon gjort sitt. Hon biktade sig inför allmänheten och sköt ansvaret över till någon annan. Imorgon sker samma sak, då kanske av en journalist, ekonom eller riksdagskollega till näringsministern.

Klas Lundström