Jag och döden

Jag står vid en sängkant på ett sjukhus en eftermiddag i juni 1994. I det här rummet finns ingen luft. Det här är Dödens väntrum. Jag har befunnit mig här i tre dagar, i detta livets ingenmansland, tillvarons slutskede, ett gränsland mellan liv och död där tiden inte längre existerar och allt har förvandlats till svart eller vitt. Till liv eller död.

Jag vet att när jag lämnar det här rummet har han gått bort. Jag är elva år och kan inte så mycket om de här sakerna, men under det senaste halvåret har jag betraktat ett mänskligt förfall på nära håll, sett hur döden har trängt sig på och gjort sig hemmastadd, som en objuden gäst som vägrar gå fastän alla vill det. Det var en månad tidigare som jag vid köksbordet fick veta att det inte fanns något att göra, att han skulle dö, och jag bli faderslös.

Sista gången jag såg honom levande - de sista dagarna på sjukhuset var han kraftigt nersövd av morfin då han tuggade sänglakan på grund av smärta i vaket tillstånd - var i trappan i mitt barndomshem. Jag sov av någon anledning på soffan intill trappan då ambulansen anlände mitt i natten för att ta honom till akuten. Han sa hej då till mej genom trappspringorna, jag minns inte om jag svarade, jag var trött, det var sent.

Att leva med döden är som att försöka undkomma sin egen spegelbild. Det går inte, den följer dig vart du än går, härmar varje rörelse med otäck precission, får dig att inse hur verkligheten ser ut, även om den ibland är skrämmande och närmast för verklig. Min verklighet var fylld av smärta. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det fanns ingenstans. Jag såg till att hålla mig i rörelse, befinna mig i ingenstans.

Från det att jag vid köksbordet fick det berättat för mig att han inte skulle överleva sjukdomen fram tills då våra blickar möttes mellan trappspringorna talade vi aldrig något mer med varandra. Inte på riktigt. Jag vågade inte närma mig honom. Han var bräcklig, tänkte jag, kanske är det min närvaro som knäcker honom.

Sal 10. En vit korridor. Det står en vagn framställd med en termos och en korg som en gång varit fylld med kex. Det är min värld, en tidlös tillvaro i väntan på Döden. Jag spenderade själv första halvåret av mitt liv på sjukhus till följd av en medfödd hjärtsjukdom, och kanske var det dessa erfarenheter som intuitivt trädde fram i brokiga konturer, fick mig att närma mig väggarna, sugas upp av de sterila färgerna. Han var inte vaken. Han var nersövd.

En gång under de tre dagarna öppnade han ögonen. De talade med honom, jag iakttog, någon grep tag om hans hand, ville visa att han inte var ensam. Men efter några ögonblick slöts ögonen igen och han var borta i en fadd av morfin och dämpade smärtor.

Den där eftermiddagen griper något tag om honom och håller honom fast. Det alla, inklusive han själv, gått och väntat på. Det är Döden som tvingar ur de sista andetagen ur en kropp som en gång varit stark men som nu är så plågad och slagen av cancern att alla i rummet inget annat önskar än att denna individ får vila, utan smärtor, utan kramper. Jag gömmer mig i en famn, det här är ingen plats för ett barn. Det var som att stå vid randen till ett svart hål och känna suget från det vidröra fötter och armar. Jag grät. Sedan minns jag att en läkare såg mig i ögonen och sa att nu finns han inte längre.

Jag röker en cigarett. Det som sägs tog hans liv. Som formade de metastaser som växte till tumörer. Jag har cancern i generna, hela hans familj utplånades av den. Famnen jag gömde mig i den där eftermiddagen blev den sista av hans familjemedlemmar att möta Döden, för några år sedan.

Det är kanske i centrum av de slingrande rökmolnen som jag behåller Döden kvar i mitt liv. Jag skulle sakna den alldeles för mycket om den försvann. Skulle jag veta vem jag var utan den? Inte längre. För jag sökte mig återigen till ingenstans, nu mer livlöst, blev ingen och domnade bort i sagor där smärta, sorger, död och långa färder var en karg verklighet för alla inblandade. Varje natt var det jag som sökte mig, med manteln lade jag tyngder kryddade av motgångar och saknad. Jag blev min värld, och jag varken kände den eller tyckte om den. Men verkligheten utanför, där mina skor var dränkta och sura av snöslask och osäkerhet inför kärlek och vänner, fick håren att resa sig längs kroppen. Då var den andra världen att föredra; ingen skrek, bara Döden log åt mig.

Och nu? Idag? Jag flydde.

Medan jag skriver det här har jag återvänt till den vita korridoren för att hämta hem honom. Han står där i ett hörn, inte långt från flygeln där de äldre som bara har några veckor kvar att leva sitter och tittar på tevenyheterna.

Intill de ljusa gardinerna - som i dessa mänskliga förvaringsboxar alltid måste vara ljusa eftersom alla är rädda för döden - står han, en 11-åring med kort ljust hår och vackra blå ögon och medveten, klok blick. Jag vill tala med honom, men kan inte. Jag får inte fram några ord. Jag vill säga att jag älskar honom, men jag får inte fram några ord.

Så jag lämnar honom kvar där. Jag släpper hans hand och går. Han står där än. Ensam. Han har ännu inte lämnat den där platsen där inget levande längre finns. Jag kan aldrig förlåta mig själv för det, det finns inget mer att säga.

Klas Lundström