Jag - en kidnappad feminist

Jag är en kidnappad feminist som behöver rädda mig själv. Jag biktar mig för dig för att du ska veta att precis som du, så känner, tänker och brinner jag för min rätt till lycka och frihet. Ensam är man svagare, dags att inse det. Genom att vi erkänner våra svagheter, gör oss sårbara, kan vi se vad som behöver förbättras och förändras. Det är en sjuk värld vi lever i, men den blir inte bättre för att vi sitter och gnäller utan att agera.

Detta är min bikt. Jag är en bitterfittig feministsmart kvinna som är en dubbelmoralisk operfekt människa. Jag är bisexuell men känner att det som fattas när jag är tillsammans med en tjej är kuken. I mitt förräderi mot den fria kärleken förvandlas jag till homofob. I min sexuella övertygelse att sex är något djuriskt, att det för mig behövs en av motsatt kön för att jag ska bli nöjd, blir jag en feminist som inte passar in i den feministiska debatten.

Nu när jag har bekänt färg kanske du tycker att jag är en känslokall sexgalning. Där har du fel. Jag vill bli respekterad, avobjektifierad, göra mina val utan inblandning av måsten och borden men samtidigt tillåta mig att släppa intellektet för ett ögonblick samt följa min kropps signaler utan att skämmas.

Jag vägrar att gömma mig bakom dubbelmoralens sköldar där den perfekta kvinnan sitter upphöjd på en piedestal av guld, avlägsen från förtryck, svävandes på ett moln av feministisk utopi. Jag vill också spränga myten om att mannen har större sexlust än kvinnan. Jag vill att individen ska ha spelrum att våga lyssna på kroppens impulser, kvinna som man, eller det mittemellan. Jag vill inte vara kidnappad längre!

I dagens samhälle har genusperspektivet satt munkavle på både män och kvinnor. Alla är vi fastkedjade av stela normer och strukturer. Även den bästa av anarkier blir ett fängelse. Av rädsla för att inte vara rättrogna feminister vågar vi inte vara ärliga mot omgivningen.

En falsk bikt breder ut sig. I djupa samtal kvinnor emellan diskuteras det om patriarkatets förtryck och om hur män tar sig sexuella friheter i form av bland annat objektifiering. Men varför hymla med att vi då och då även vill bli tagna av vår föreställning om ”mannen”?

Genom att utgå från mig själv hävdar jag att kvinnor biktar falskt. Vi är så oroliga för att inte passa in i tidsandan, att visa andra kvinnor och män att vi vill bli ”förtryckta” av det patriarkaliska systemet. Den feministiska munkavlen sänder signaler om att den som fantiserar om att bli tagen av drömmannen förtrycker sin egen kvinnlighet. Jag vill bli tagen hårt bakifrån av en riktig man, som vet hur han ska ta sin kvinna. Jag vill ha kuk. Lyssnar jag på de impulserna känns det som att jag är en medbrottsling till kvinnoförtrycket i vårt samhälle. Lyssnar jag inte på impulserna förtrycker jag mig själv som sexuell varelse, som människa.

I den falska bikten blir feminismen en dålig bartender som serverar enkla lösningar. Enkla svar som ger bakfylla och huvudvärk. Det är så lätt att säga att om din pojkvän har varit otrogen är det männen som kollektiv som är svinen.

Jag tror inte att varken idealmannen eller -kvinnan existerar i verkligheten, men fantasin och strävan efter dem gör det i allra högsta grad. På grund av det destruktiva förtrycket den generella manligheten har utsatt oss kvinnor för i århundrade är det inte konstigt att vi i dagens samhälle balanserar på en lina av glas – vi vill ha friheten samtidigt som det patriarkaliska systemet är näst intill inbyggt i vårt DNA och får oss att agera utefter ett ”automatiskt” mönster.

Om det verkligen finns något som är genetiskt manligt eller kvinnligt spelar mig mindre roll, min kropp är ändå mitt tempel. Vad som spelar roll är att jag gör det jag genuint mår bra av.

1949 skrev Simone de Beauvoir i boken Det andra könet: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Det gäller, enligt mig, för vilket kön du än identifierar dig med. Inget är rätt eller fel. En kvinnas förtryck är en annans kvinnas frihet. I en dynamisk värld är vi ojämförbara och käpparna i hjulet har mänskligheten gemensamt satt dit i sitt försök att förstå sin samtid genom grova generaliseringar. Vi feminister diskuterar och analyserar, förkastar förtrycket och jublar för friheten. Men någonstans har det gått snett om normen har satt intellektuella etiketter på sex, mellan man och kvinna, man och man, kvinna och kvinna.

Jag vill att min gamla vän från gymnasietiden, som uppnått sin dröm och vikt ut sig i Slitz och nu befinner sig i en slags Bigbrothersåpa i Beverly Hills, också ska vilja vara en feminist. Men det vill hon inte. Jag är en av syndabockarna. Jag dömer henne och kvinnor som väljer samma väg som hon vandrat. Jag drömmer mardrömmar om sliskiga män som dreglar över retuscherade omslagsbilder; förtryckta kvinnor som ger upp sin frihet för att behaga männen i tron att de gör ett eget val. Jag gråter inombords för alla dessa kvinnors okunskap. Inte konstigt att de inte känner sig välkomna i min värld.

Precis som huvudpersonen Sara i Maria Svelands roman Bitterfittan blir jag väldigt destruktivt bitterfittig när jag ser dessa saker äga rum framför mina ögon. Samtidigt blir jag förbannad över min egen dubbelmoral. Längtan efter att vara den perfekta kvinnan, när jag intellektuellt vet att det är en helt skev strävan.

Jag vill hylla en konstruktiv bitterfittighet istället. Den blir mitt vapen som jag slår mig fri med. Den nya positiva termen på allt som är jävligt för kvinnor. I samma andemening innefattar det att man gör något åt det och inte bara gnäller. ”Jag är så bitterfittig över att kvinnor ska sköta hemmet, göra karriär och vara bra mammor på en och samma gång”, gnäller vi.

I stället för att nöja sig har vi kvinnor ett valet att fortsätta kämpa. Bestäm dig för att säga upp dig som familjens projektledare. Du kommer garanterat få återfall, men fortsätt kämpa! Här behöver vi systrar varandra oavsett om vi är singlar, plurisar, barnlösa, medbarnade med mera. Och vi behöver männen vid vår sida, våra bröder. Inte göra som tidskriftens Bangs styrelse; sätta munkavle på feminismen eller ordbajsa bikter med allierade och hålla så krampaktigt i varandra så att omvärlden springer sin väg av ren olust.

Precis som Bangs redaktörer hoppar av i protest mot styrelsens omprioriteringar hoppar jag av mitt jobb som kidnappad feminist. Jag vill att feminismen ska ta plats på Spybar. Vi måste öppna dörrarna även för dem som inte är invigda.

Jag vill att feminismen ska bli lika självklar och omdiskuterad som klimathotet. Feministhotet låter farligt och negativt, men kanske behövs en domedagskänsla för att något drastiskt ska hända. Det är rätt att vara klimatsmart så det borde vara lika rätt att vara feministsmart. Föreställ dig världens högsta höns på en global feministkonferens där exempelvis George Bush och Fredrik Reinfeldt kommer överens om att familjen är en projektgrupp där föräldrarna delar på en projektledartjänst och att feministhotet (det vill säga patriarkatet) ska sänkas med tjugo procent till år 2020. Att det är dessa män och någon enstaka kvinna som tar den feministiska debatten ett steg längre.

Risken är tyvärr att feministsmarthet blir en modefluga precis som det är att vara klimatsmart, många tomma ord utan handling. En uppvisning av identitet, att vi är så bra människor som inte bara tänker på oss själva. Feminismen behöver en spark där bak, den behöver klippa navelsträngen med den feministiska eliten och öppna sin famn för resten av världen. Då kommer världen hoppa på det feministsmarta tåget.

Vanja Möller