Bakom biktbås, lås och bom

Bekännelse. Ärlighet. Sanning. Försoning. Gottgörelse. Bot. Sårbarhet. Exploatering. Dränering. Bikten, å ena sidan ett verbalt övergrepp, ett påtvingat samtal, samvete, samlag, å andra sidan så oerhört nödvändig för att begripa en mänsklighet som bara kan leva på säkert avstånd från Solens strålar.

Bikten har sina enkla lösningar. Utlösningar. Inlösen. Bakom biktbåsen sker det saker vi inte gärna talar högt om. Vid våra vanligaste bekännelsesplatser, banken, kyrkan, kliniken, militären, skolan, vid sju sorters skrivbord, bedrivs inte en konstigare eller finare verksamhet än den som förekommer på en lukrativ gata i storstaden.

Vi ser världen som skuggor på klippväggar. Vi betalar oproblematiskt en terapeut för att hjälpas en halvtimme, vi konsumerar tre pepparshot på krogen, vi kringgår ett problem i umgängeskretsen. Allting syftar till läkning, helhet, perfektion. Snabb uttömning eller snabb intagning - skillnaden är liksom marginell. Präst, psykolog, människokännare, livscoach eller bartender - kärt barn har många namn.

Kanske behövs det en distans för att kunna berätta om känslor, men framför allt ett ömsesidigt förtroende. Alla tidningar är nästan beroende på sin läsares feed back. Som knark. Medial objektivitet är en lögn, etablerad media är rent subjektivt egoistisk. Hur kan vi vilja att läsaren ska lämna ut sig själv, om vi på egen hand inte är beredda att lämna ut oss till våra läsare? Hur kan vi påstå oss veta något om verkligheten alla delar om vi inte först visat oss sårbara för vår publik?

Vill vi låsa in bikten bakom lås och bom? Låt oss vara lyckligt sårbara för varandra!

Redaktionen