Den demokratiska demonen

Den demokratiska demonen bor i alla samhällen och inom alla människor. När som helst, utan förvarning, kan den dyka upp i en politisk debatt, bland diskussionerna vid frukostbordet, på budgeterade semesterresor till Mallorca eller i bussen på väg till jobbet. Skyddar du dig med lager av påkostade lära-känna-sig-själv-kurser? Den demokratiska demonen känner inga såna hinder. Inte underkastar den sig några särskilda regler heller. Du ertappas lika lätt på tionde våningen som tre gatuplan ner i källaren.

Demonen lever på din självförnekelse, din tendens att finna dig med hur det är, att gilla läget, att lämna politiska förändringar åt andra. Och när du lagombegåvat, passivt och slentrianmässigt ändå kastar ur dig ord som "det här är demokratiskt!" eller "det där är bra för demokratin!" utan minsta engagemang kryper demonen fram ur sitt mörka gömställe. Tillägger du då att vi infödda vanliga och hederliga medborgare kan vara riktigt glada över att vi förbaskemig lever i ett demokratiskt land och inte i en den sista kommuniststaten, kan du vara säker på att du är besatt på riktigt.

Hur bedrivs en exorcism? Framförallt måste det finnas en medvetenhet om besatthet, en klarhet som sällan kommer från den drabbade själv. Tacka vet vi den demokratiska självgodheten. För det andra blir exorcismen mycket lättare att genomföra om vi kan nämna namnet på den onda. Någon gång måste någon kunna säga vad det är som är demonen i demokratin för att utdrivningen av vårt samhälle ska bli framgångsrik.

Demonen heter Självklarhet. Den skapar en salig blandning av äpplen och päron i vår värld. Det onda är det samma som det goda. Dumheter är kunskap. Det omänskliga det mänskliga. Det ovärdiga det värdefulla. Det oheliga det heliga. Det nedvärderande är det upphöjda. Det förtryckande är det demokratiska. Sådan har världen blivit, med demonens hjälp. Självklar, omöjlig att ifrågasätta; med alla sina falska självklarheter. Lögnerna är för sanna för att man ska få lov att diskutera dem. Daemon Democracy.

Varför betyder demokrati att folket ska bestämma när det enda som folket egentligen gör är att på sin höjd bli representerat i fjärde eller femte led? Varför bedriver nationer krig i demokratins namn? Varför hemligstämplas människoöden i politiska arkiv? Varför tror jag på det jag läser i DN? Vad ska vi egentligen med en riksdag till? Är allt detta självklart? Ssch! uppmanar demonen, i självförsvar, till tystnad inom oss alla. Frågorna är för banbrytande och för farliga.

Den demokratiska demonen bor i alla samhällen men den är särskilt förekommande i västerlandet. Vår demokrati kommer fortsätta leva i en förljugen storhetstid så länge det inte är möjligt att ifrågasätta dess grundsatser. Demokratin tjänar som en slags dimridå. Det allra heligaste för ett jude. Kristus för en kristen. Lagen för en muslim. Vetenskapen för en ateist. En frånvarande Gud, med en diffus härkomst och målsättning.

Demokrati är inget heligt andeväsen. Demokrati är precis lika dött, förgängligt och förlegat som alla andra av människans idéer. Att demokrati, i dess tommaste innebörd, just nu är på modet, förändrar inte saken. Ingenting är självklart för evigt. Ingenting är någonsin självklart. Slutsatsen är att demokratin borde ersättas med något bättre sätt att skapa och styra samhällen. Ett samhälle där allas deltagande och drömmar inte försummas av makt och otydliga organisationer.

En enda människas ord kan innehålla all makt till förändring. Det bekäftades bland annat då Freidrich Nietzsche vågade uttala de omvälvande orden att Gud är död. Med ens var de kyrkliga institutionerna inte sig lika längre och demonen, det goda för sin tid, det allra heligaste som alltid hade varit självklart och omöjlig att trotsa, hade med ens förvandlats till en ondskefull nyck fullt möjlig att bekämpa och ta avstånd ifrån.

Demokrati är ett omslagspapper utan verkligt innehåll. Hur länge ska vi låta etiketten vara förmer än varan?

Idéer upplever alltid en period av gudomlighet, tills någon frihetskämpe plockar ner dem på jorden och gör dem sårbara. På samma sätt är det med demokratin. Den åtnjuter något av en gudomlig status i vårt samhälle. Ända tills den dagen då någon modig människa vågar frigöra sig från sina demoner och formulera orden: Demokratin är död.

Luka Vestergaard