Samhällsfyllan

Man kan knarka på det mesta. Narkotika, alkohol, tabletter, sprutor, cigaretter, kaffe, socker. Godis som är inkapslat i små lockande neongröna plastförpackningar. Åsikter. HM-kläder. Aktier, pengar, frimärkssamlingar. Löneförhöjningar. Utmärkelser mitt i karriären. Status. Internet, porr, sport. Teve. Musik. Gymkort. Bekantskaper. Bilar med komfort. Utbildning. Sånt som man tror att man måste veta. Sånt som man vet att man måste tro på. På så sätt är drogdebatten en dubbelmoral utan like. En drog anses vara ok, medan en annan är tabu. Somliga droger anses inte vara droger alls.

Det intressantaste med drogdebatten är dock inte om alkohol följeslås av goda eller dåliga vanor, om man kan beställa torkade svampar på Internet eller om vissa typer av växter i rökt eller tuggad form bör accepteras som tillåten stimulans, utan varför några droger kamoufleras som om de inte vore droger som binder, fängslar, förför och förgör oss. Kulturen verkar styra mer än hälsan, kulten viktigare än logiken. Den kamouflerar snarare än synliggör vårt missbruk. Mer än gärna beklagar vi oss över det som av någon anledning är ett socialt oacceptabelt berusningsmedel, glömmer bort allt som egentligen förstör oss på riktigt och super oss fulla på det som blir kvar efter censuren. Vi applåderar om lastbilsleveranser av orientaliskt Kat stoppas vid tullens stickprovskontroller, men protesterar högljutt om Systembolaget inför försäljningsstopp för Absolut.

Vårt hat mot allt som är utländskt får gärna den följden att en fullkomlig droganarki råder inom acceptabla gränser, bara det svenska alkoholmonopolet har fått sätta sin stämpel på giftets omslagsförpackning. Det är ett intressant förhållningssätt, för samtidigt som staten får lägga näsan i blöt i nästan allt kan döds- och våldsstatistiken på grund av alkohol och tobak slå nya rekord år efter år.

Det finns mängder med saker i vårt samhälle som är beroendeframkallande och orsakar sorger, ångest och depressioner, men som av någon outgrundlig anledning aldrig anses vara verkligt skadliga. Är det den smygande dosen besatthet man syftar på, eller är det helt enkelt omöjligt att förebrå televisionen (läs teleinvasionen) för sina angrepp på den mänskliga hjärnan? Och vart dras gränsen mellan tvångsbeteende och nöje om en människa planerar hela sitt vakna liv utifrån konsumtionens medlockande öppettider, påkostade trender, sektiösa reaerbjudanden och ceremoniella helgskyltningar? Hur många människor har inte förlorat lyckan i ett av reklamens många lyckorecept? Hur många har inte i sin blinda jakt på status och berömmelse grävt sig djupare och djupare ner i självförnedringens dike?

Vilka symptom uppvisar ett missbruk? Självförnekelse, humörförändringar, dåligt självförtroende, socialt självmord, framför allt - allting som vårt samhälle har förmågan att skapa hos varje medveten individ som deltar utan avbrott. Avbrott kommer oftast inte i form av efterlängtade pauser, utan förvärrar situationen genom att få oss att tro att vi tar ledigt från samhället när vi egentligen har gått på det helt och hållet. Som tevereklam - du tror väl inte att den existerar för att sälja saker lika mycket som den är till för att sälja programmet som den avbryter, för att få dig att tro att du undgår manipulationer mellan pauserna. När vi har vit vecka läggs planerna för vårt nattsvarta beteende.

Om vi jagar anledningen till ett missbruk, bör vi först och främst titta på alla de faktorer som tycks ha försetts med ett märkligt alibi. Drogen och den sönderknarkade tycks uppenbara för oss, men inte det som legitimerar, gjorde eller sålde drogen. Ju mer utbrett och accepterat ett beteende är, desto mer fängslande och förslavande. Missbruk är ett tvetydigt begrepp. Missbruk är sånt som inte håller väggarna på plats, en miss i ritningen, en spricka i fasaden. Missbruk är att bruka göra något av ren dum vana, att låta saker rulla på som om ingenting har hänt. Det du kallar vardagsrutin - jobbet, ungarna, vad blir det till middag? – kallar jag ett växande drogberoende. Samhället lär oss att mer och mer utvecklas till desperata heroinister som släppt taget om våra naturliga identiteter och personliga drömmar. "Tillväxt är bra för Sverige" - finns det något mer neddrogat uttalande? Alla som uttalar såna motton som om de vore sanningar är som bedövade och misshandlade försöksdjur.

Vi fokuserar gärna på det vi missbrukar, men sällan på det som missbrukar oss. De bedövningsmedel som är allra minst ifrågasatta kan visa sig vara de mest verksamma. Allt som omringar oss och definierar oss, funktionella vardagsflykter, hysterin på upplevelser - det får oss att må bättre därför att det får oss att glömma bort att vi dör en långsam död. Ja, att vara medborgare är verkligen som en enda lång bakfylla kantad av minnesluckor från festen som sedan länge är över. Med hjälp av det accepterade gräver vi oss djupare och djupare ner i missbruksträsket.

I vårt värdedevalverade överflödssamhälle är det inte längre de som lockas av plakaten som är problemet, det är samhället själv. Vi är blott delar som helheten utnyttjar för att fly undan sin egen verklighet; verktyg för att hålla läckan tillbaka innan det brister. Samhället är narkomanen – vi är drogerna. En missbrukare kan i en strimma av medvetenhet stanna upp, begrunda sin situation och få ett realitycheck, men en spruta gift stannar inte upp och tänker igenom ögonblicket. Allting förutsätter sig själv, som en ond cirkel där ingen enskild del kan ställas till svars för det som sker - samhällsfyllan är ett ömsesidigt beroende samhället och oss människor emellan.

Hur vet vi om vi är beroende på riktigt? Att ha förlorat kontrollen över allt dumt som samhället hittar på, allt som sänds på de miljontals skärmarna, allt som spys ut ur de miljontals skorstenarna; att inte kunna pausa från tingens ordning; samhället är en självgående mekanism som inget kan sätta stopp för - så kan vårt beroende definieras. Vad kan vi göra åt det? Vi är ju bara drogerna, bränslet som får samhällsfyllot att röra på sig. Drogdebatten har visat sig vara fördummad och enkelspårig. Troligen är det bara en utomstående som kan göra dig riktigt medveten om missbruket som jag, du och alla andra är fastnat i.

Luka Vestergaard