Santarém, i väntan på en framtid

Sojafronten har nått Santarém i delstaten Pará i norra Brasilien. En dåsig stad inlindad i damm, med levande atmosfär och 300,000 invånare. Den är belägen vid Tapajósfloden, vars mynning är granne med Amazonasfloden. Staden har en lång historia som kolonial basstation för portugisiska handelsmän som drömmer om rikedomar. Det koloniala arvet har levt kvar och blott ändrat skepnad till dagens globala, ekonomiska kolonialistiska utseende där naturresurser och billig arbetskraft är regionens primära handelsvaror. Sojabönan planterade sig på allvar i delstaten Pará 1997. Till en början odlades sojabönan uteslutande i Kina tills världsmarknaden tog en vändningen efter andra världskriget och globaliserades. Bland de främsta fyra sojaproducerande länderna - USA, Brasilien, Argentina och Kina - är det i Brasilien som utvecklingen har gått spikrakt uppåt, från att inte haft någon sojaproduktion alls 1964.

Till den växande efterfrågan krävdes enorma hektar mark, något som sjösatte en aggressiv skogsavverkning som förvandlade väldiga djungelområden till kala, livlösa monokulturer. Avverkade landarealer ämnade åt sojaplantager ökade mellan åren 1995-2003 med mer än 300 procent i regionerna kring Santarém. En illavarslande trend som inte bara håller i sig utan som på grund av världsmarknadens efterfrågan gör sojaodlingen till en av den globala ekonomins mest inkomstbringande produkter.

I hamnen slog sig det USA-ägda, multinationella företaget Cargill (som räknas som det företag i norra Amazonas med mest gynnsamma - och därav ekologiskt mest förödande - verksamhet) ner i början av 2000-talet och lovade Santarém välstånd och nya arbetstillfällen. Detta gjorde företaget under illegala omständigheter och med en produktion och ideologi som stred mot de naturlagar som med tydliga bokstäver är författade i Brasiliens konstitution. En rättsprocess inleddes mot företagets illegala hamnockupation, en process som förhalats i flera år och som inte lär uppnå det majoriteten av stadens invånare idag önskar: Cargills avsked från staden och upphörda sojaproduktion.
- Cargill är ett helvete för oss, säger Fabinho Pena, 27, från den ideella organisationen Saúde e Alegria. Saúde e Alegria arbetar med hälso-, integrations- och kommunikationsfrågor i bland andra de isolerade byarna längs med Tapajósfloden.
- Cargills närvaro och produktion förstör miljön och förpestar vattnet. Se stranden där deras fabrik ligger. Fabinho gestikulerar mot den skjulliknande fästning som upptar det mesta av utsikten in mot staden från floden. Det är stadens enda offentliga strand, och den ockuperar dem. Illegalt dessutom, fortsätter han och tittar mot de blänkande bokstäverna på fabrikstaket som ständigt stirrar stadens invånare i ansiktet.

Drömmen om nya arbetstillfällen har inte införlivats som politiker och regionala sojabönder utlovade efter den expansiva bönans utbredande monokultur och inbringande profiter. De invånare som bor i en av de historiskt sett fattigaste delarna av Brasilien, som inte haft något annat val än att först stödja Cargills ankomst, har idag ändrat ställningstagande. Avskyn för företagets nästan rakt igenom mekaniskt regisserade produktion är tydlig och hörbar runtom i staden. Arbetslösheten har tvärtom ökat under de senaste åren, det sociala välståndet försämrats och urbaniseringen från landsbygden skapar obalans. Antalet nyinflyttade från landsbygden ökar och fördjupar de redan synliga klasskillnaderna och formar nya nergångna utkantssamhällen. Dit har människor kommit av olika anledningar, med olika bakgrunder men vars gemensamma flyttskäl har varit sojapolitiken.

Sedan flera sekel har människor i Amazonasregionen varit självförsörjande, sällan beroende av omvärlden. De marker man ägt har ärvts i generationer och det naturen har erbjudit i form av familjejordbruk, jakt och fiske har format en värdighet som den påtvingade urbaniseringen på kort tid lyckats släcka med medföljande utanförskap, arbetslöshet, sysslolöshet. Fördrivning, hot, förfalskningar av ägandebevis och markförsäljningar till skampriser har varit sojaodlares - inte sällan välbärgade stadsmänniskor från södra Brasilien - och multinationella företags konfiskeringsmelodi i flera decennier. Än idag är den verksamheten i rullning och 2004 brändes tjugo hem ner på tre dagar utanför Santarém och tvingade de boende från marker för att ge plats åt sojaplantager. I Amazonas förekommer slavarbete i den form att arbetsgivare tjänar mer på att använda sig av billig arbetskraft åt skördearbete än att investera i maskiner. Upprepade dokumentationer berättar att slavar i Amazonas under slavepoken till och med genomled bättre arbetsförhållanden än dagens underbetalda arbetare.

Nere i hamnen i Santarém håller frukt- och fiskstånden öppet från tidig morgon till sen kväll. Den oupphörliga aktiviteten ger plats åt en märklig blandning av något som fungerar samtidigt som det enda som tycks hålla det i rörelse är konkurrensen om en inkomst. Intill, i magra och utmärglade båtar skvalpandes i vattenbrynet, granne med avloppsrören, lever dem som inte har råd med någon bostad på fast mark. En flicka i en av båtarna leker kurragömma med sin mor och ett draperi. Horisonten från båtbostäderna, i vilka det är troligt att dem utan arbeten och som den informella sektorn kastar sin opålitliga tillvaro över lever, är densamma som från marknaden: en vacker flodlinje som klyvs där Amazonasfloden tar vid, en utsikt som sojafrontens ansikte, Cargill, mångt ockuperar. Vad sorgligare är de facto att samma vakande ansikte är det levande beviset på att denna förfallande regions framtid ligger i händerna på sojaproduktionens glupskhet.

Sojafronten ligger långtfrån de brasilianska maktkorridorerna som är belägna i storstäderna på bekvämt avstånd från Amazonas. Ändå är det i hjärtat av "Jordens lungor", i denna obegripliga värld av variation, möjligheter och liv, som den verkliga politiska makten har slagit rot. Amazonas är emellertid inte bara jordens lungor, detta ekonomiska slagfält är också Brasiliens ekonomiska motor. Och det är detta komplexa och motsägelsefulla förhållande som tycks alltmer okontrollerbart. Sojaindustrin är största brunnen för utländskt kapital i Brasilien, och därför har myndigheter sett genom fingrarna för de metoder sojabönder använt sig av i transport- och konfiskeringssyften.
- Korruptionen finns överallt, säger Paulo Lima, 40, från det Rio de Janeiro-baserade infrastrukturnätverket RITS och suckar. Korruptionen finns i städer och på landsbygden. Bland politiker, poliser, affärsmän. Alla vill ha sin del av kakan, säger han.

President Lula da Silvas regering har investerat mycket prestige och många guldkantade handelsavtal med väst för att åtnjuta den höga aktning omvärldens toppolitiker har för Brasilien, vilket skapat en närmast religiös tilltro till den, enligt ekonomer, globala och öppna marknaden. Detta har fört fackföreningskämpen Lulas styre bort från den reformpolitik, som förs i flera närliggande latinamerikanska länder, trots att man trodde skulle att den skulle få fäste även i Brasilien. Någon jordreform värd namnet har ingen skådat. Skilsmässan med sin tidigare allierade, De Jordlösas Rörelse, MST, bör också ses som ett ideologiskt beslut medvetet fattat av Lula, med marknaden och öppna dörrar till väst längst fram i prioriteringslistan.

Alltmedan Amazonas tycks röra sig mot total kollaps inför en omvärlds likgiltiga ögon rör det på sig i andra riktningar. För de alternativa rörelserna, av storföretag och maktetablissemanget nedtystade samhällsröster, har kampen bara börjat. I oktober och november anordnade de alternativa samhällsrösterna i Amazonas två konferenser i Belém med ett "ekologiskt och mänskligt hållbart Amazonas" som enda punkt på dagordningen. Konferenserna var i de närmaste unika i den mån att Amazonas egna röster hade samlats: fackliga syndikat, ursprungsbefolkningsrörelser, NGO:s, hälsoorganisationer och medvetna personer från myndigheter. Syftet med konferensen var att samla sig till en röst och författa ett program med konkreta förslag till den brasilianska regeringen för ett hållbart och levande Amazonas.

- Konferensen gick bra, mycket bra, berättar Magnólio de Oliveira, 58-årig jurist, clown och aktivist, som deltog vid konferensen för Saúde e Alegrias räkning.
- Alla som var där är eniga om nödvändigheten med nya riktlinjer för Amazonaspolitiken. Nu arbetar vi med att övertyga Brasiliens regering om samma sak.
- Den nattsvarta bilden av läget här gör folk apatiska.

Med tanke på de flesta missriktade försök som den brasilianska regeringen hittills med halvhjärtat engagemang orkat gräva fram för att kasta ljus på den allvarliga ekologiska situationen i Amazonas kommer de alternativa samhällsrösternas försök att på allvar lyfta frågan högst till dagordningen förhoppningsvis leda till mer än vad dagens blygsamma klimatpolitik uppnått, nämligen till någonting alls.

Delicias do Tapajós är ett kafé beläget några gator bortanför Santaréms centrum som består av promenadstråk och trånga passager, ockuperade av butiker som alla tycks sälja samma saker. Delicias do Tapajós drivs av en familj där samtliga familjemedlemmar har någon uppgift knuten till kaféverksamheten. Kaféet smälter naturligt samman med en innergård vackert dränkt i blommor, med fem framställda bord utan askfat. I ett hörn under takfläkten står en TV-apparat och visar upp olika musikvideos från brasilianska MTV. En väggmålning återger bilden av en gul byggnad i kolonial arkitektur. På andra sidan gatan står dörrar ömsom stängda eller öppna på vid gavel. En äldre kvinna lutar sig ut genom ett fönster utan glas, blir kvar där ett kort ögonblick tills hon försvinner in igen. Under månaderna då alla går och väntar på att regnperioden ska ta vid blir klimatet hetare, och förlamningen kontra den oupphörliga rörelsen blir, något egendomligt, ännu tydligare.

Det unga kafébiträdet Nayara, 18, sitter vid bardisken, väntar på att året ska ta slut, läser Bibeln och dricker kaffe med mjölk ur en plastmugg. Hon säger att sojaproblemet och den sociala missväxten i staden gör det enkelt att inte se positivt på framtiden.

- Jag tycker om att studera Bibeln, inflikar hon och serverar påtår ur en termos, ständigt med ett smalt leende på läpparna.
- Och nu arbetar jag här. Men man måste ha något annat att göra också, och pengar till att studera.

I januari lämnar Nayara Santarém för en fyra år lång religionsutbildning vid ett baptistuniversitet i Recife.
- Vem vet vad som kommer hända? säger hon och tystnar. Borden står tomma. Dagarna är ofta långa, "händelsefattiga".
- Vi får se, men alla måste arbeta tillsammans för att framtiden ska se ljusare ut, fortsätter hon och ser på medan regnet sköljer över trädgården, intensivt och tömmer gatorna på människor och ljud.
- Hur jag ser på min egen framtid? Jag ser mig inte kvar här i Santarém. Då är jag någon annanstans.

Plötsligt slutar det regna, lika abrupt som det började. "Regnperioden är kommen" gestikulerar hon med en axelryckning.

Det genomgående intrycket Santarém som stad och upplevelse ger ifrån sig är dess väntan. Väntan på regnperioden, att den ska anlända med sin hetta och sedan försvinna. Väntan på fler arbetstillfällen symboliserade av män och kvinnor som tröstlöst men med oupphörligt engagemang försöker sälja bootlegkopior av filmer och skivalbum på restauranger och busstationer, var som helst. Samma väntan hörs i de tysta ropen som den utbredande prostitutionen ger ifrån sig efter mörkrets inbrott, då gatorna är tomma. Den hörs från kyrkorna som i alla dess former uppenbarar sig på nästan varenda bebodd gata i staden. Här tycks alla vara sina egna entreprenörer, försäljare och självförsörjare i en tid då mycket sägs bli till det bättre i Brasilien. Är det väntan efter att den utvecklingen även ska nå Amazonas som håller människor här i rörelse, ständigt på väg någonstans? Eller är det vardagens stilla gång - där risken för hunger ständigt närvarar - som driver staden framåt, på dess dagsfärd mot ytterligare en skymning. Är det högkonjunkturen eller att människor vill härifrån som gör att majoriteten av Santaréms bostäder tycks prydas av Till Salu-skyltar.

Denna väntan efter något vars väsen inte riktigt går att urskilja men som syns i människors ögon, som symboliseras i parabolers tomma gap mot skyn, får ett ansikte i just denna intressanta krock mellan aktivitet och apati. Magnólio de Oliveira tänder en cigarett och pustar ut i det svalkande aftonmörkret.
- Det finns inte ens en bio i den här staden, suckar han och låter gungstolen röra sig fritt över trägolvet i sitt hus. Hans hundar Jimi och Jimmy skäller åt någon i bakgrunden.
- Ge ungdomar en anledning att ens överväga att stanna kvar i Santarém, säger han.

Det är ett tankespår som Fabinho Pena också blottar sina bekymmer kring:
- Situationen för ungdomar är inte bra. Förutom arbeten i den informella sektorn är det nästan uteslutande arbetslöshet som gäller. Inför framtiden ser det heller inte ljust ut, många lämnar staden och flyttar till Manaus eller Belém för jobb och ett bättre liv. Ungdomar här befinner sig i gränslandet mellan att välja det traditionella livet, det som generationer levt före dem och då stanna kvar i regionen. Eller att följa förförelsen som konsumtionssamhället innebär för dem som nästan inte har någonting.

Del 1 | Del 2 | Del 3

Klas Lundström