Kallbrandsekonomin

Vi lever i en tid av terrorism, sägs det. Ordvalet är måhända aningen klatschigt men tolkningen av begreppet terrorism är helt fel. Den ekonomiska terrorismen nämns ytterst sällan, ändå är det snarare den som kännetecknar vår tids terrorism med sin globala aggressivitet och cyniska politik. Den globala terrorismens ansikte hittar man inte främst i Usama bin-Ladin. Hans terrorism kommer först långt senare. Terrorismen har redan vuxit och antagit en global form via styrelserum hos ekonomiska instanser som IMF, Vita huset och EU. I en ansvarslös och osolidarisk människosyn som väst tvingar på resten av världen.

Att svälten ibland gör någon till sprängare, som svenska trubadurer sjöng under 70-talet, är en direkt följd av den ekonomiska missväxten som flertalet av jordens invånare tvingas kännas vid. Insikten om orsak och verkan, främst motarbetade genom intensiv massmedial fokusering på mindre våldsfraktioner som problemets kärna, torde få oss att moget klargöra vad som i själva verket är roten till vår tids oroliga utveckling där allt färre tror på en fredlig och hållbar världsutveckling. Mannen eller kvinnan med sprängbältet kring midjan, som inte ser andra utvägar i sin tillvaro än döden, tvingas idag ensam bära terrorismens tunga ansvar. Våldsyttringar, gerillaformeringar och väpnat motstånd kan samtliga förkastas på goda grunder vid första anblicken, men den främsta orsaken till dessa fenomen och denna globala desperation, som i vår moderna värld lever vidare som påminnelser för de allra mest fundamentala orättvisor satta i system under olika namn och former, finner vi i ekonomiska orättvisor.

Ekonomisk terrorism är global, det är däremot inte medvetenheten hos dem som utövar den. De personer med minst medvetenhet och vilja till insikt om globala förhållanden och dess komplexiteter - politiker, ekonomer och självutnämnda auktoriteter - äger mest makt över utvecklingen. Deras svartvita tänkande och benägenhet att förenkla leder till kortsiktiga reformer, nyliberala åtgärdspaket och fortsatt mänsklig och ekologisk exploatering. Denna politik finner talande och sorgliga exempel i Mellanöstern; i Irak, Palestina och Afghanistan. I Latinamerika brinner Colombia i ett inbördeskrig som splittrar befolkningen och vänder vänner och familjer mot varandra alltmedan storföretag och samhällselit åtnjuter växande välstånd. Den afrikanska kontinenten finner många aktuella exempel på ekonomiska orättvisor som alltjämt vänder människor med liknande bekymmer mot varandra, till omvärldens tystnad.

Dessa orättvisor plöjer genom varje kontinent, med vad dramatikern Harold Pinter kallar "kallbrandspolitik". Kallbrandspolitik är ett annat ord för cynisk nyliberalism och västs starka unioner har samtliga satt det i system och som en naturlig del i sin utrikespolitik. USA, EU, det enligt väst alltmer "demokratiska" Kina och transnationella företag använder sig av påtryckningar och politiska åtgärdsprogram för att försätta stater och kontinenter i evig politisk och ekonomisk skuld till västsamfundet. Kallbrand, liksom aggressiv kapitalism, sprider sig inifrån och ut via ett infekterat epicentrum. I många länder har detta fenomen kunnat beskådats genom mänskligt och ekologiskt förfall, där landet småningom förblöder inifrån i samma takt som kapital och nationell suveränitet försvinner bortom landets gränser. Så ser det ut tills inga fler naturresurser finns att utvinna och inga fler människor att kvarhålla i fattigdom. Då beger sig nämligen investerare och vinnarna på denna politik av och lämnar varken tackkort, skadestånd eller ursäkter för sitt plundringståg efter sig. Kallbrandsviruset tågar vidare men efterlämnar inget av värde. Kontinenter och stater står utan möjligheter att resa sig. Kallbrandspolitik är modern kolonialism och lågintensiva, hemliga krigföringar dess främsta vapen.

Den globala ekonomins aggressiva krigföring mot främst tredje världen är inte blott en kulturell och geopolitisk samtidsbild: den är vid närmare granskning en alltmer sann verklighetsbeskrivning. Milleniemålen - det FN-initierade löfte som ska halvera världsfattigdomen före år 2015 - är bara ett exempel på västs förklädda krigföring gentemot tredje världen. Löftet kommer inte att hållas. Till det finns många förklaringar, bland annat ärligt ointresse, men även den uppenbara motsägelsefullheten att halvera fattigdom med åtgärdsprogram och frihandelsavtal som främst gynnar de redan starka aktörerna på världsmarknaden. Fortsatt plundring av naturresurser och fortsatt lönedumpning ska också tillåtas fortgå sida vid sida med millenieprogrammet. Milleniemålet har än så länge inte lett till några som helst förbättringar längs den afrikanska kontinenten, AIDS-epidemin fortsätter på grund av multinationella företags patentpolitik av bromsmediciner tillsammans med katolska kyrkans lagda veto mot desamma att bidra till det långsamma folkmordet i södra Afrika (idag räknas tiotals miljoner vara smittade bara i den regionen). Västs ekonomiska politik reser fler murar än den river och tack vare organisationer som G8, Världsbanken och IMF (där USA i de två senare fallen ensam sitter på 17% av beslutsfattandet) är möjligheten för tredje världen att påverka den ekonomiska utvecklingen nära obefintlig.

Vem är egentligen terrorist idag? Är det ens en person? Har ett fenomen som rymmer så pass mycket komplexitet och krav på djupare analyser verkligen ett så enkelt svar som västvärlden försöker göra gällande; den ensamma sprängaren som släcker andra oskyldigas liv tillsamman med sitt eget? Sammanhanget glöms bort, sorteras bort. Terrorism har under flera decennier utformats, planerats och utförts i staters regi. Terrorism är ett instrument man använder för att vinna fördelar, ofta ekonomiska. USAs atombomber över Hiroshima och Nagasaki betraktas inte som terroristattacker utförda av en stat. Inte heller Israels dagliga räder mot trångbodda civila palestiners bosättningar når upp till de (av vem?) satta kriterierna för terrorism. Båda nämnda fall inkluderar våld och avsaknad av respekt för mänskliga rättigheter, vilka är främsta komponenter i en terroristattack. USA är, ska nämnas, enda land som fällts i Haagtribunalen för "terrorism utförd av en enskild stat". USAs regering finansierade minerade hamnen kring Managuasjön i Nicaragua under det CIA-sponsrade inbördeskriget som senare förblödde och störtade den folkliga revolutionen 1979. Dagliga notiser om utvecklingen i Irak där våldet spelar huvudrollen eller ytterligare angrepp mot samhällskritiker i Colombia saknar alltför ofta djuplodande analyser. Dessa tragiska händelser kallas aldrig vid dess rätta namn, nämligen följden av inplanterat våld och ekonomiska orättvisor.

Istället för att peka på enskilda människors desperata våldsyttringar som bevis för global terrorism, är det nödvändigt att lyfta fram den globala bristen på medmänsklighet, solidaritet och förståelse för andra civilisationers kulturer och levnadssätt som rötter till de splittringar mellan samhällen som leder till krig och ökade mänskliga klyftor. Ansvaret för den utvecklingen landar över den ekonomiska politiken som en liten vit elit kontrollerar. Privatiseringar (exempelvis av naturresurser och mänskliga rättigheter) och tvångsliberaliseringar stater tvingas genomföra via åtgärdsprogram för att få handla och upprätthålla förbindelser med väst är exempel på de ökade klyftorna mellan rik och fattig, vit och ickevit, modern och omodern. Dessa missnöjesyttringar för det besvärliga världsläget där alltfler människor upplever sig vara instängda i destruktiva samhällsbyggen plockas snabbt upp av olika rörelser som helt format sin verksamhet kring människors instängdhet och desperation. Våld, hat och stängda sinnen för insiktsfulla analyser är dessa rörelsers politik och existensberättigande. Al-Qaida är en organisation där ledarskiktet härstammar från den högsta samhällsklassen (främst stödda med saudiska oljepengar) och många generationer från fattigdom och utslagenhet. På andra sidan står Vita huset, al-Qaidas motståndare, med liknande premisser: saudiska oljepengar och en överklass helt ointresserad av att hjälpa tredje världen att resa sig. Vita huset är orsak och al-Qaida verkan i terroristproblematiken. Båda är ansvariga för exporten av den ekonomiska terrorismen, av upptrappat globalt våld och den privatiserings- och utförsäljningspolitik som för människor ännu längre från något som helst inflytande över världsutvecklingen. Och från försoning.

Klas Lundström