Korruption klädd i rosa

Korruptionen i Filippinerna hälsar på utmed motorvägen.

D ringlar sig ut till ytterfilen och förbereder en u-sväng. Dessa u-svängar är visserligen inte tillåtna men ett vanligt förekommande fenomen i Manilas rusningstrafik till och från flygplatsen, i stans finare kvarter, på väg in eller ut ur staden. Kort sagt varhelst en bil plötsligt önskar köra åt motsatt håll. Under vår korta färd längs motorvägen har minst fem fordon redan u-svängt, och det i brist på befintlig vändzon inom sikte och heller ingen närvarande känsla av struktur eller ordning som tycks motsätta sig dessa improviserade trafiklösningar. D dirigerar den skraltiga skutan, befriad från backspeglar och som med rosslig stämma sjunger för full hals, till att vända och hamna i ett vägdelta mellan körfilerna. Manila öppnar sig som ett väldigt gap med sina många utseenden. Vi passerar en vik där uttråkade fiskare sitter i vackra egentillverkade trålare och väntar på att föroreningarna ska lätta och de sedan några decennier utdöda fiskarnas återuppståndelse.

D u-svänger och mitt i vägen står plötsligt en polisman som från ingenstans beordrande vinkar åt oss att stanna intill vägkanten. D suckar och förklarar att poliser står utposterade längs vägarna dagarna i ända, med syftet att fånga in u-svängare. Deras motsvarighet till fiskarnas metspö är någon slags illusion av auktoritet som mitt i det okontrollerade trafikkaoset snarare tycks vara en ensam mans kamp att överleva arbetsdagen helskinnad. De flesta bilister som polismannen vinkar till sig, antagligen nästan alla, ignorerar honom, hans viftade händer och blås i visselpipan och kör därifrån utan så mycket som en kastad blick åt dennes håll. Trots det känner sig D manad att stanna.
- Nu hade han tur som upptäckte vår sväng, menar D och ler samtidigt som han fortsätter sucka.

Polismannen, en kort man i medelåldern, torkar svetten och resterna efter den svarta avgasen från pannan och lägger en arm innanför bilfönstret. Han har fångat fisken, u-svängaren. D förklarar för polismannen att han var tvungen att svänga och ifrågasätter infrastrukturens uppenbara kaos, "nästa avfart är ju en mil bort" menar han. Polisen visar på en hastig och farlig u-sväng, och lägger till något om att köra för fort.
- Köra för fort? frågar D. Vem kan köra fort i det här kaoset? Vem kan urskilja något i den här soppan?
Polisen rättar till kepsen som med sina ärrade kanter och blanka smutspartiklar tydliggör hans många tillryggalagda dagar utmed vägkanten. D fortsätter att tala vänligt, respektfullt men bestämt att eftersom det inte finns någon vändzon gör det väldigt naturligt för en bilist att göra en u-sväng just där, där öppningen för en sådan uppenbarar sig.
- Folk kör ju som dårar i alla fall, försöker D.

Polismannen invänder med en rad intränade citat ur lagstadgan och kräver körkort och papper. Han studerar Ds papper, körkort och bil. Mig sneglar han på med uppenbart förakt. Jag blänger tillbaka. Polismannen vänder sig till D och säger något på tagalog som får dennes ögonbryn att stegra sig som ett virvlande vattenfall varefter han börjar rota igenom fickor och passagerarfack efter en sedel som överensstämmer med polismannens föreställning av lag och ordning. Jag är tvungen att ta emot sedeln för att ge den till polismannen men råkar hålla upp den aningen för högt och synligt för polismannens gillande, för han daskar mig hårt på handen för att den filippinska poliskulturen inte blir alltför tydlig för passerande trafikanter. Det alla redan vet: att småskaliga mutor fördubblar redan usla löner. Att vinka till sig bilister, korsa fingrarna för att de ska stanna och uppfinna något brott är yrken många tvingas axla för att kunna försörja sig. Dessa yrken stöter man på överallt, främst i länder där avskurna sociala rättigheter i offentlig sektor när korruptionskulturer och hjälper odemokratiska vardagsmetoder att växa.

Jag håller upp sedeln igen. Diskret och lägre vilar den längs den nervevade fönsterrutan varefter polismannen griper tag om den och slukar den med handflatan. Polismannen upprepar sitt mantra av inövade citat trafikregler för D, torkar svetten från pannan, tar ett steg bakåt och blåser i visselpipan. D startar bilen medan vi ser en annan bil göra en u-sväng längre bort. Polismannen vinkar åt D att köra vidare. Jag skymtar att ett rosa emblem pryder polismannens bröstkorg: "I work well!" , berättar det fastsydda emblemet.

Alltmedan den skraltiga bilskutan upptar sin rossliga sång om verkligheten för oss konstaterar vi att det är tur att det finns dem som ser till att saker och ting går rätt till i Filippinerna. U-svängar kan sluta illa. Korruption, å andra sidan, likaså. Kanske beror problemet med u-svängar på det senare, på korruptionen som stjäl pengar från infrastrukturens budget. Den globala ekonomins spelregler tillsammans med konkurrensen om att få överleva i ett orättvist politiskt klimat möjliggör dessa situationer. Om denna för ögat så tydliga kedja av orsak och verkan inte hade funnits skulle dessa situationer aldrig ha ägt rum. President Gloria Arroyo begår samma brott fast i större skala, med fler dollarnollor. Hennes företrädare i den filippinska eliten gjorde detsamma, och hennes efterträdare lär ta vid där hon slutar. Detta ekonomiska system går mångt ut på den som har tårna över någon annans tår har större chans att överleva. I Filippinerna, ett land som på pappret genomlever ekonomiskt uppsving men som i verkligheten genomlider den brutalaste vågen av regeringsinitierad politisk repression och ekonomisk missväxt sedan 80-talets diktatur, vill alla överleva. Och alla gör vad de kan för att överleva. Lika mycket den som lever halvmetern intill järnvägen som den som lever i Manilas välmående kvarter där den spanskkoloniala arktitekturen fyller en med en isande blandad upplevelse av skräck och fascination.

D passerar fiskarna i trålarna. De står stilla. Kanalvattnet är smutsigt och livlöst. Alltjämt väntar de på fiskarnas återkomst. Vi passerar barnen som inte går i skolan utan säljer något de hittat i den smala passagen mellan körfilerna. Senare förbi livsöden som på grund av sina miljoner likartade exempel försvinner i ett hav att explotation och misär. Snart går solen ner och imorgon tar en ny dag vid i Manila.

Klas Lundström