One night in Paris

Man kan ifrågasätta värdet i att diskutera något så uttjatat och medialt förlegat som fröken Paris Hilton, men jag tror inte att det viktigaste budskapet denna hollywoodprinsessa omedvetet försökt leverera har gått upp hos allmänheten. Sanningen är den att hennes miserabla liv vittnar om något som man egentligen vetat sedan urminnes tider men inte velat acceptera: Att pengar inte gör dig lycklig och att allt du får betalar du för i någon form.

Paris Hilton har levt loppan sedan hon stämplades som the it-girl år tvåtusennågonting. Hon har slampat runt halva den amerikanska kontinenten, fått både sina bröst och muttan publicerade i samtliga skvallertidningar världen runt, gjort en porrfilm med kanske den perfekta titeln One night in Paris - kort sagt blottat sig fullständigt för varenda jävel på denna planet (och käringen är inte ens 30). Varför? För att hon har råd med det.

Rika människor kommer undan med vad som helst för ofog och det vet alla. De har råd att köpa sig fria från allmänhetens aversioner och hat.

Man kan spekulera i huruvida Paris hade blivit en kändis om hennes pappa inte varit multimiljonär. Man kan också spekulera i varför just hon blivit det; det råder inte precis brist på trådsmala, blonda, något enkelt funtade brudar på USA:s väst- och östkust. Troligtvis har hon varit den mest skräniga, synliga och hänsynslösa av dem alla och således uppmärksammats av pressen och av den uttråkade befolkningen. Blyga astrofysiker och lågmälda matematiker och deras nattliga förehavanden ser man trots allt ganska sällan på tabloiderna.

Paris har sålt sig själv till världen som en vild partybimbo och den etiketten kommer hon inte att kunna skala av sig så lätt. Det är hennes jobb och det betalar vi henne för. Vi har sett hur det har gått för föredettingar som Pamela Anderson och Anna Nicole Smith. Fastän de försökt bevisa för omvärlden att de duger till annat än exponera sig har ingen riktigt tagit dem på allvar. Om Paris lade på hullet, färgade håret svart och konverterade till bahaismen skulle hon närmast bli utskrattad. Hon är dömd till att supa, shoppa, härja och festa sig till graven.

Det är förvisso möjligt att köpa sig fri från synden, men med hennes förstånd tror jag att chanserna är begränsade.

Paris är måhända den mänskliga definitionen på kapitalism (både social och ekonomisk sådan) men även hon kommer att nå medelåldern såvida inte hennes lever pajar eller hon kör ihjäl sig i fyllan. Vad har hon att erbjuda oss sedan? När den ständigt återkommande solbrännan fått huden att likna kalvläder, brösten börjat hänga och rynkorna dykt upp både i ansikte och där nere kan hon åtminstone inte anspela på sitt utseende längre. Hon kan inte köpa sig vacker i all evighet. Hon har fått betala sin popularitet med sin möjlighet till en värdig ålderdom. Priset för att vara VIP-gäst på varje kändisfest har hon på kredit för tillfället, men denna nota kan hon inte smita ifrån eller skicka till pappas revisor.

Kommer Paris att vara stolt eller nöjd när hon sitter på åldringshemmet medveten om att alla vetat färgen på hennes pubishår i 2000-talets början? Vad kommer hon att känna när hon nekas tillträde till festerna hon annars tagit för givet? Kommer hon att känna sig lycklig när hon viftar med tusendollarsedlarna vid entrén till MTV:s gala i ett desperat försök att komma in när kamerorna är vända bort från henne? De skivor och filmer som hon åstadkommit hittills är så kassa att hon inte kommer att leva på dem i all evighet.

Detta är en natt i Paris. Stereotypen för lyx, glamour, glitter, flärd och excess är det liv hon lever. Än är det catwalken och än är det den vita duken. Uppmärksamhetsbehovet är omättligt. Man förundrar sig onekligen över hur det kommer sig att en människa som åstadkommer så lite vinner så mycket. Välfärdsproblem i all ära, men någon måtta ska det väl vara.

Hon påminner mig om allt det min mormor brukade säga om att ju högre man stiger desto hårdare faller man och att lycka inte kan köpas för pengar. Paris är mitt eget bevis på att ungdom, skönhet och rikedom kan urarta och gå till överdrift. För mig har hon offrat sig enkom för att berätta för mig: Gör inte som jag, ha inte samma behov som jag, följ inte mina fotspår, för det kommer att slå tillbaka! Om jag någon gång känner mig dum för att jag lyckats supa bort mina hemnycklar tänker jag på henne som lyckades supa bort sin hund. Jag skäms inte över att erkänna min fascination för henne.

Parisnätter har sitt slut. Gryningen är oundviklig och kommer med sitt ljus att avslöja alla fula sanningar och obekväma faktum. Vi står så gärna för biljetten åt henne, men i gengäld vill vi ha en ständigt uppdaterad, detaljerad beskrivning på vad hon pysslar med i natt. Ända till soluppgången lever hon livet på vår bekostnad och vi på hennes.

Detta är min kärleksförklaring till Paris Hilton som modell för ett rubbat ekonomiskt samhällssystem.

Tack, Paris, för att du finns och kastar dig in i skärselden för oss. Tack för att du drar åt dig alla ljuskäglor så att vi med häpnad och medlidande kan följa med ditt elände och lära oss hur det kan gå när pappas stålar står till ändlöst förfogande. Likt vi gjorde med Jesus kommer vi även en dag att korsfästa dig. Med samma njutning som vi sett din uppgång kommer vi att se ditt förfall.

Markus Lindholm