Drömmens granne

För att förstå sig på utvecklingen i Latinamerika måste gränser korsas. Så är även i fallet med Venezuela och den bolivarianska revolutionen, som president Hugo Chávez sjösatte i slutet av 90-talet, i och med att han valdes till sin första mandatperiod. Gränsen dras mellan rikedom och fattigdom. Rika låser sina dörrer och stänger av. TV visar våld och misär från slummen utan att analysera varför människor lever i skjul. Vanliga människor säger sig inte ha något gemensamt med människor i de välbärgade områdena. "De lever i en egen värld", säger man och beskriver ett samhälle med osynliga murar gestaltade av shoppingmalls, höga bostadshyror och exklusiva livsstilar. Venezuelas huvudstad Caracas karga verklighet ger skäl till hopp och förtvivlan. I Caracas hinner insikten ifatt en; dörrar är låsta, andra är öppna. Vissa har sprängts för alltid. Samhällsreformer får på många håll inte komma in, lite varstans har de kommit för att stanna.

Samhällsutvecklingen i Venezuela kan, liksom på andra platser, liknas med spegelbilder. Det är på andra sidan om spegeln som en verklighetsanalys görs bäst, eftersom verkligheten kan vara svår att urskilja i själva verkligheten. Gatugrafittin i Caracas och längs den venezuelanska landsbygden bevittnar om aktivitet, färgerna är glada, sorgsna eller starka - men genomgående talande och levande. Bostäder byggs med namn efter kubanska nationalhjältar, företagsbyggnaders foajéer upptas av vita män med utländska pass och eleganta portföljer, resor med lokalbussar visar upp vilket samhälle som helst. Ungdomar tittar blygt på varandra. Någon vill hinna hem innan kvällssåporna börjar. Ändå vill journalistiken och världspolitiken göra Venezuela till en (mar)dröm, en egen slags planet, något att antingen förtrollas av eller förakta. Nationaliseringar av naturresurser eller industrier innebär en sak för den hårt åtgångna venezuelanska ekonomin och revolutionens utveckling, och en annan sak för omvärlden.

I Sverige fnyser DNs ledarredaktion åt alla initiativ som Chávez regering företar sig. Man gör det reflexmässigt, som så många andra. Men den bolivarianska revolutionen har bestämt sig för att vandra sin egen väg. Omvärlden tycks å sina sida också ha bestämt sig för att opponera vad som än sägs, beslutas eller görs. Men alla har inte möjlighet att uppleva Venezuela på plats, de flesta kvarlämnas således med endast en bild av revolutionen och utvecklingen. En akvarell som många gånger inte avmålar verklighetens spegelbild, utan en ideologisk skräckbild.

I Latinamerika är det reaktionära ofta granne med det revolutionära. Samtidigt som Venezuelas maktbas alltmer infiltreras av militär och beväpnade element i en global tid då trenden manar till upprustning, stängda gränser och vaksamhet, sker i själva verket det motsatta: gränser öppnas och förflyttas. Den latinamerikanska vänstern utbyter kontakter som aldrig förr, samarbetsavtal sluts och handslag är genuina. Venezuelas del i Colombias och Ecuadors inre angelägenheter har bundit kontinenten samman med vad man trodde vad en utplånad dröm från erövrarnas ensamma århundranden. Vem är vem? Vilket parlamentet företräder vilket/vilka folk? Framtiden vill svara: Los Americanos - latinamerikanerna. En gränslös kontinent, ett land med ett folk. Idag företräder man ibland alla, ibland ingen alls. I Havanna är Hugo Chávez' ansikte en naturlig del av mångas vardagsrumsinredning liksom den kubanska revolutionen har blivit global och är numera en hjälpande hand i analfabetismens Bolivia och längs den kunskapstörstande, men nergångna, venezuelanska landsbygden.

Hugo Chávez' regering när drömmen om det enade Latinamerika. Revolutionen är inte ateistisk, men är heller inte religiös. Den blandar Che Guevaras dröm om en ny medveten människa, den omutbara revolutionären som förstår sin plats i ett globalt världshav av påstådda möjligheter, inflationer och mål. Venezuela försöker, på olika sätt och med varierande resultat, lyfta människan ur sitt töcken längs den ensamma kontinenten Latinamerika. Fastän Latinamerika beskrivs som de flestas bevis på radikalism och förnyelse, förblir kontinenten ändå ensammare än någonsin. Statscheferna må bära kostymer, dricka ur politikernas bubbelvattenglas och talar om världen med samma bokstäver som europeiska ministrar, men i deras blickar lever någonting kvar från det förflutna, från de mörka epokerna då diktutaturena nära nog bröt ryggraden av denna omätbara värld: drömmen.

Drömmen är Latinamerika. Och i Venezuela är drömmen numera politik. Politik om enanade, solidaritet och rättvisa. De kubanska ledarna ser drömmen, det gör även Ecuadors president Rafael Correa, Bolivias dito Evo Morales, och även på sina håll och kanter de handelsavtal som försöker bilda hållbara unioner med gränserna förskjutna till havskusterna. Men drömmen är fortfarande instängd i idétraditioner, våld och ständiga blockader från väst i form av oförstående politik och rädsla inför den världsmakt ett enat Latinamerika skulle bli. Därför blir den praktiska politiken från såväl Chávez som väst därefter: paranoid och vaksam.

Men det är i Venezuela som nödvändigheten av en ny världsordning har blivit praktisk politik. Den är dess värre beklagligt instängd och beroende av de ohållbara ekonomiska spelreglerna. Utan oljetillgångarna skulle klockan förmodligen klämtat för länge sedan för den bolivarianska revolutionen, och världen vara ett viktigt radikalt och progressivt projekt fattigare. De krockar som sker, då man försöker förverkliga en dröm som närts och ärvts av samhällskritiker, revolutionärer och familjejordbrukare genom århundraden, i en tid då ingenting tillåts förnyas eller reformeras tröttar förståeligt nog ut såväl de som medverkar i revolutionen och de som följer den på avstånd. Vad som förloras är objektiviteten, tråden som måste kvarhållas till det förflutna för att kunna förutspå morgondagens utseende.

Venezuela är drömmens granne. Landets revolution hyr just nu en obekväm plats i den globala världens hyreshus där allt ska säljas ut och liberaliseras. Colombia närmar sig frihandelsavtal med USA och är i Sverige och diskuterar köp av JAS 39 Gripen till sitt krig mot gerillan (läs främst mot delar av civilbefolkningen som protesterar). Colombia sköter sig. Det gör inte Venezuela - om du frågar väst, och läser DN. Korsar man gränserna berättar människor i Bogotá om sina "naiva" framtidsdrömmar. Utanför Caracas förklarar en man hur hans vardag sett ut under de senaste åren. Det råder en gränslös vilsenhet som förenar latinamerikaner i en tid då starka kontinentala ledare framstår som allt svagar i den globala samhällsutvecklingen. Vem lyssnar på bonden tre timmar från gränsen mellan de båda länderna när Sveriges utrikesminister publicerar ett nytt inlägg på sin blogg? En global revolution framträder som nödvändig - främst i fråga inställning och förståelse - men den framträder inte så ofrånkomlig som man skulle vilja önska sig.

Den bolivarianska revolutionen i Venezuela strävar efter att göra världen mer rättvis på en sinande naturresurs - oljan. Världen använder sig i gengäld av Chávez som skräckexempel för att behålla världen som den är. I en tid då drömmar framställs som skrämmande och hotfulla är Venezuela ett lärorikt bevis på att man måste våga drömma om en rättvisare värld. Och våga sträva efter den. Att senare bygga praktisk politik på historiskt stelnat upprorsblod för att försöka väcka en kontinent kastad åt sitt eget mörker till klarsynthet och medvetenhet är, när allt kommer omkring, något ytterst ovanligt i vår tid. Visserligen aningen dumdristigt, naivt men - samtidigt - mycket modigt. Det är inte, som många hävdar, dags för var och en att ta plats på någondera sida om gränserna där allt är kastat åt antingen svart eller vitt, diktatur eller demokrati. Gränserna mellan realism och drömmar skulle suddas ut om tillräckligt många ställde sig på dem. Då skulle illusionen, som får oss att se förtryck där befrielse i själva verket äger rum, att försvinna.

Del 1 | Del 2

Del 3 i reportageserien kommer i nästa nummer, efter sommaruppehållet.

Klas Lundström