Gränser föder gränser

De löjligaste och mest omotiverade gränserna är alltid de mest reglerade och de hårdast bevakade. De är ofta utstakade och uppmätta med betong och taggtråd, men de består på grund av envishet, undertryckta känslor och ren dumhet. "Våld föder våld" heter det ju. På samma sätt är det upprustningen på den ena sidan av gränsen som möjliggör en upprustning på den andra, en förutfattad mening som möjliggör nästa förutfattade mening. Berlinmuren må ha fallit, men hur många inre berlinmurar har inte rests sedan dess?

Gränser är våld, mot det inre såväl som det yttre, det privata som det offentliga. Mellan Kongo och Angola finns ingen gräns. Där kan man korsa helt utan pass eller visum. Men för att ta sig in i världens påstått friaste supermakt, EU, krävs att man har både papper och skäl i sin ordning. För att korsa gränser i sin identitet, och bli mer huslig och fri i sig själv, ska man helst tvingas bli tillgänglig för allmänheten genom en sk komma ut-process som vänner och grannar sedan kan frossa i.

En del gränser är viktiga att dra. I vår kultur finns det så mycket trolleri med värden och teater om värderingar att det är lätt att förlora sin integritet och sin självrespekt om man inte säger ifrån. Andra gränser är helt oviktiga. Till exempel de som några få dragit åt resten av mänskligheten, genom sina nyliberala handelsavtal, dogmatiska övertygelser och förlegade ismer. Sanningen om dessa påhittade gränser som ständigt påtvingas oss är nog att regler är till för att brytas, just för att det är utan dem som vi upptäcker varför livet är värt att levas.

Redaktionen