Livslögnen

Skillnaden mellan broar och murar är inte särskilt stor. Det beror på vilket perspektiv vi har; om vi befinner oss på muren eller mitt framför den, om vi skyddar oss från hotfulla faror eller hindrar någon från att ta sig ut. Alla gränser är beroende av perspektiv och avslöjar vilka prioriteringar, värderingar och motiv som ligger bakom. Avgränsade rutor i en statistisk undersökning avgör taktiken; inga andra svar blir möjliga. I ett ritblock ska man helst inte lägga färgen utanför den svarta linjen. I ett skrivblock helst inte skriva någon annanstans än på den markerade raden. Det är förbjudet att korsa vägar annat än över vita ränder på asfalten. Länder och deras intressen markeras gärna med elektriska stängsel. Man bör inte fiska på grannens vatten trots att alla fiskar simmar fritt i haven.

Varför lämnas ett så stort utrymme i mitten på vägar för bilar att köra hur som helst medan cyklar och fotgängare hänvisas till ett minimalt utrymme i vägkanten? Gatans gränser måste säga något om hur vårt samhälle prioriterar bilister först och att bilar anses mer värda än människor som går eller cyklar. Egentligen borde bilar få köra på trottoaren så människor i städerna kunde röra sig obehindrat på alla gator. Se på Stockholm, staden är pyntad med motorvägsbruk som om bilar vore den naturliga ordningen. Och vad är poängen med gränser mellan nationer? Det måste bero på att folk är rädda för varandra, för olikheter och för likheter, att några missförstått innebörden av vad det vill säga att leva på en rund planet. Vem som helst borde kunna röra sig vart som helst, bo vart den vill, lära sig att tala vilket språk den vill, an se sig tillhöra vilken kultur den vill - utan pass och visum.

Gränser är de fack som vi använder oss av när vi får det påträngande behovet av att kontrollera andra. Slav eller fri. Kvinna eller man. President eller uteliggare. Homo eller hetero. Dessa etiketter säger ingenting om hur vi är som individer. De fängslar oss i fördomar. Nog finns det också många människor som är som slavar under sin egen frihet. Presidenter som önskar att de kunde somna ovisst under bar stjärnhimmel. Homosexuella som behöver komma ut som heterosexuella. Män som förtrycks av kvinnor som inte vill vara kvinnor som förtrycks av män. Det fina med världen är att den aldrig enkelt kan sammanfattas i generella termer, förenklingar och umgängesregler. Så fort vi drar en gräns tycks vi redan ha misslyckats eftersom våra välavvägda definitioner aldrig är en exakt beskrivning av verkligheten.

"Konsten ligger i betraktarens ögon." Det är ett fint talesätt. Vi bör tala ärligt om de gränser som vi själva skapar. Skillnaden ligger hos oss, inte hos andra. Vad är egentligen skillnaden mellan att vara misslyckad eller lyckad, vän eller fiende? Det handlar enbart om synvinkeln, de glasögon vi bär, den ryggsäck vi trär på oss. Det är alltid vinnare som får skriva historien och övertyga resten av världen om att det fanns en universell mening bakom segern, att vi nu har fått demokrati för att en diktatur har besegrat en annan, att den nya makten är utvald av Gud eller någon annan rent subjektivt idiotisk förklaring. Allting beror på kontexten. Gränsen - oavsett kvaliteten på taggtråden - det dekorerade skyltfönstret, dagisgrinden eller frontlinjen i kriget, får sitt värde på grund av att människor inte utmanar den, genomskådar den och överträder den. Utan människors passivitet, medhåll och blinda tro på tillrättalagda sanningar skulle gränser inte kunna existera.

Avspärrningar finns överallt. Vi har lärt oss att leva med dem. Vi kan bli exemplariska samhällsmedborgare, vara skickliga på att imitera gränser, låta dem ta över våra liv och dirigera oss i olika riktningar, men det tycks alltid rymmas en tomhet i att följa med i strömmen och inrätta sig i leden. Vem lyckas med att framstå som signifikant som en i raden av överensstämmande schimpanser? I slow motion verkar alla ägna sig åt sitt, i snabbspolning förvandlas allting - människor som shoppar, rastar hunden eller pendlar till och från jobbet, cyklister, bilar på motorvägar - till en oändlig kedja av en och samma ständigt upprepade handling. Är det livet? Är det den fria viljan? För mig framstår det snarare som ett långt koppel av frihetberövade kreatur, sinnesbefriade företeelser, själlösa rutiner. Anpassning och efterapning har aldrig någonsin fört utvecklingen framåt. Det är när någon sätter fingret på det som ingen annan sett förut eller vågar säga något som majoriteten inte tycker som tämjer på gränserna. Lydiga människor går aldrig till historien.

Luka Vestergaard