Masshypnosen

Ibland ser man inte skogen för alla träd, sägs det. "Jag ser ingen skog, bara träd", lyder ett annat ordspråk, från en helt annan gren av tänkande, inställningar och insikter. "Vi ser inte människorna för civilisationen" borde vi säga. Vad är det för djungel av konsumtion, varor, åsikter och statushysteri som skymmer sikten för oss, som gör att vi inte längre ser oss själva - utan bara illusionen, produkten människan.

Individen är idag sitt eget samhälles spegelbild. Skyltfönster, tv-rutor och elektronikprodukters displayer utgör människans kompass längs en ocean av vilsenhet. Vart hon är på väg avgör kompassen, och hon är en lydig följeslagerska. Vart hon än vänder sig bedöms, värderas och tituleras hon. Likväl tycks den moderna civilisationen stå mer övergiven än någonsin. Kvar på ett sjunkande skepp står människor insvepta i skal som berättar sagan om det lyckliga samhället. Frågan är om lycka verkligen kan rinna ur en bäck utan vatten?

I individualismens tidsålder, där allt handlar om att fullända sig, blir vi människor som träden som försvinner i skogen. Som en masshypnos. Vi är vilsna, känner till de sociala koderna utan och innan men vet inte vår plats eller vårt syfte.

Varför eftersträvar vi denna perfektion som skolsystem, arbetsmarknad och popcornkultur prackar på oss? Är det hit vi ska önska oss, till gatlyktornas mannekänger, till det framåtblickande livets främsta bänkrader, till förljugen utveckling, en tom scen som ska fyllas av allt som denna värld producerar och berättar för dig att du behöver och ska sträva efter?

Människan är försvunnen i ett buskage, ockuperad av utseende, yta och rotlöshet. Den som söker efter sig själv söker bakom glasrutor, aldrig i sina egna, låsta tempel. Skogens rötter, det tidlösa, förringas eller förnekas helt och hållet. Det finns inga rötter, bara kalkyler som berättar om en tid längre fram. Varken nu- eller dåtid existerar längre. Individens ytliga sökande ses heller inte som något konstigt, det nämns inte ens som något märkvärdigt.

Människan har nått slutfasen av sitt sökande. Efter upplysningstider, via bibliska apokalypser till västs påtvingade globaliseringspaket har mänskligheten nått fram till en slutstation. Vi har blivit perfekta skyltdockor. Kvar tycks inget annat finnas än själva skådespelet, det givna upprätthållandet av det lyckliga samhället. Därför ger man sken ifrån sig att evolutionen fortsätter, att människan utvecklas, att hon vill vidare. Man uppfinner hjulet på nytt, varje dag pekar någon ut kejsarens nya kläder, varje dag är det kontraproduktivt att blicka inåt - det har systemen bestämt.

Att stanna upp, att förlora sig i sig själv, att släppa taget, att fly från det stillastående och bli ett träd, är tabu och tankar som bekämpas hårt. Det bestraffas med exkludering. Du ska förbli en del av massan, men du får inte vara ett träd, du får inte vara dig själv. Därför talas det alltid om Ett Folk, En Kultur, En Civilisation, En ism.

Sådan är det påtvingade kollektivets filosofi. Skogen av människors unika personligheter som avverkas i rask takt. Idén företräds främst av de som påstår sig främja individens friheter. Men individens frihet har gått över gränsen och förlorats i ett kaos av kollektiv vilsenhet.

Den dagen du upptäcker att inte mycket av den du är kommer från dig själv - utan från externa faktorer, påtvingade syften, avverkningen av dina rötter och paketerandet i djungelhavet - kommer du att få en chock. Som att studera en målning av Jackson Pollock: enbart i konsten struntar man i ramarna och frigörs. Du kommer förmodligen känna andnöd, ditt skal kommer kännas för trångt, världen kommer inte vara tillräckligt stor för att rymma alla dina drömmar. Du kommer uppleva känslan av gränslöshet, du kommer att beskåda dig själv i en massa som hasar sig framåt på rutin, som en autopilot i ett lånat plan. Du kommer förstå horisonten genom att koncentrera dig på vad som ligger längs med dina fötter.

Min vän, helheten återspeglas alltid i det lilla satt i fokus. Av den enkla anledningen skulle västcivilisationen falla samman om den lilla människans storhet skulle belysas framför den teknologi, industrialism och statushets som idag oemotsagt tillåts representera oss - och samtidigt förgöra oss.

Klas Lundström