Marianne Ahrne är ökänd för mycket. Exempelvis för att hon inte ville stödja filmen Darling då hon hade makt att göra det.

”En filmkonsulent nobbade (den) med motiveringen: ’Jag är inte intresserad av tomma människor.’ Jag var helt stum, då är man ju heller inte intresserad av Flauberts Madame Bovary eller fin de sièclekaraktärer överhuvudtaget”, sade Darlings manusförfattare och regissör Johan Kling efter det att den tilldelades Nordiska filmpriset på Göteborgs filmfestival.

Marianne Ahrnes motdrag följde de hala, väloljade Übermänniskornas beprövade regel. Hon gjorde en avbön. I Dagens Nyheter, var annars. Och vad var avbönens innersta budskap? Jo, titta på mig. Beskåda min perfektion. Jag erkänner mitt fel för att visa att jag också har mänskliga drag, att jag är som vem som helst av er dödliga, men att jag samtidigt höjer upp mig högt över er nivå. Det är nämligen mänskligt att fela och gudomligt att förlåta. Och jag är den gudom som har makt att förlåta, och jag förlåter mig själv.

Ahrne skriver i sin avbön att ”… jag vet inte hur jag ska förhålla mig till tomma själar. Jag har inget intresse av dem. Jag känner inga människor som liknar dem i Darling. Kanske beror det på att jag aldrig rört mig i de kretsar ni beskriver. Jag har aldrig idkat sällskapsliv, aldrig gått på krogen, på fester eller middagar, aldrig minglat. Jag tycker om att träffa människor som betyder något för mig en i taget – eller vara ensam.” Så talar en som bor på BizarroOlympens topp.

Ahrne insåg inte Darling-manusets potential. Hennes privata erfarenheter räckte inte till det. Hur många andra manus/filmer av betydande kvalité har Marianne Ahrne, denna intellektuella dock ständigt uppblåsta medelmåtta, inte aborterat? Det är inte omöjligt att Sverige och därmed även världen har förlorat en Ingmar Bergman på grund av Ahrnes oförmåga att sköta sitt välbetalda jobb.

Det är mycket klädsamt och generöst att så här i efterhand erkänna sitt misstag. Det kostar henne inget. Tvärtom, hon vinner sympatier. Men bara hos dem som inte ser längre än deras näsa räcker. Glöm inte att långt ifrån alla av Marianne Ahrne refuserade manus var skrivna av samma starka person som Darling.

Hur många tillbakadragna manusförfattare går det på en Johan Kling? Det är först och främst Johans starka psyke som vi har tacka för att Marianne Ahrnes inkompetens blev synliggjord. Hur många livsbanor ändrades på grund av Marianne Ahrnes inkompetens? Hur många betydande filmkonstnärer har blivit brevbärare på grund av hennes talanglöshet?

Ahrne är definitivt medansvarig för den svenska filmens katastrofala standard och Svenska Filminstitutets VD Cissi Elwins regering kommer att framstå som ett mirakel i jämförelse med föregångaren Åse Klevelands. Om inte för annat så för att barlasten Marianne Ahrne är borta ur bilden.

Du skriver i din avbön, Marianne Ahrne, att det var ett misstag ”att tacka nej till Darling. Som tur är var andra mera klarsynta.”

Ytterligare en av flera bekräftelser på att du Marianne Ahrne aldrig märkte att du inte ägde förutsättningar att bedöma andra människors manus? Men du kanske menar att du missbedömde bara de manus som rörde sig i de ”kretsar” som du ”aldrig rör dig i”?

Visst kommer du ihåg Carl-Johan Seths ofilm Miraklet i Småland? Så här skriver Anders Fjellström på svt.se om den: ”… filmen är ett lappverk av platta tablåer, lösryckta anekdoter och allehanda glada påhitt. Tidvis förstår man ingen ting …” Svt gav Miraklet i Småland en av fem stjärnor eller bananer eller rattmuffar. Stockholm City en av fem. Aftonbladet Puls två av fem. Moviezine en och en halv av fem. Film.nu en av fem … På kritiker.se finns ett diagram som jämför filmer utgivna under det aktuella året med varandra. Diagrammets ytterlighetspunkter är Bäst och Sämst, och Miraklet i Småland blev, SÄMST.

Varför satsade du på denna film Marianne Ahrne? Vad var förutsättningarna för att du stödde denna film?

Svar: INGA. Det är nämligen inte film du stödjer eller nobbar utan det är personer bakom den. Skattepengar skall fördelas mellan personer av ”din egen familj”.

Herr Carl-Johan Seth arbetade på samma teater där du fick möjlighet att sätta upp en pjäs, trots att du hade samma osedvanligt urvattnade förutsättningar till detta jobb som du hade som filmkonsulent på Svenska Filminstitutet. Pjäsen som du satte upp höll på att för teaterns räkning översättes av samma man som översatte exempelvis Dylan Thomas åt Atlantis Bokförlag till serien Atlantis väljer ur världslitteraturen, med andra ord en man som kan sitt jobb. Men du ville inte ha hans översättning eftersom du själv ville ta betalt även för detta jobb och du fick din vilja igenom…

Scenografi till samma pjäs gjordes av Anna Brown och som mig veterligen jobbade med scenografi bara vid tre enstaka tillfällen, inklusive film, tv, teater, och det alltid med dig. Det lilla jag vet om Anna är att hon jobbar inom vården och att hon är din halvsyster. Det teaterjobb som du anlitade henne för gjorde Anna på ett tillfredsställande vis, och det vore ytterst förvånansvärt om hon inte lyckades med det med hänsyn till att den tomma scenen bara hade en gunga hängande från taket, alltså på pricken samma scenbild som fanns i författaren John Pielmeiers och regissören Norman Jewisons Oscarnominerade film Agnes of God och som i pjäsform i din tvivelsamma översättning fick heta Miraklet. Så hänger det ihop. Så hänger de två ”miraklerna” ihop, Siv Marianne Ahrnes Miraklet och Carl-Johan Seths Miraklet i Småland.

Och det är inte bara det att det är avskyvärt att både du, Marianne Ahrne och Carl-Johan Seth gör privata uppgörelser för skattepengar i halvmiljonklassen, utan förbrytelsen är större. Det blir inga pengar kvar till de projekt som med god marginal skulle kunna kvalificera sig för ett kanske absolut oumbärligt ekonomiskt stöd om du ansåg att konstnärskap och idérikedom och viljan att förbättra världen var bland de kvalitéer som åberopades som utslagsgivande faktorer.

Fast det är klart. Du har dessvärre knappast några förutsättningar att kunna bedöma och gradera dessa värden. Det är så oerhört mycket enklare att operera med en skala som grundar sig på tjänster och gentjänster. Det är så som exempelvis prostituerade jobbar. Män som kvinnor.

Filmsverige består av en förhållandevis liten skara människor. Det är inte en stor överdrift att förfäkta att väldans många filmarbetare vet en hel del om rätt så många andra filmarbetare. Men det de vet om varandra behöver inte alltid vara synonymt med de faktiska förhållandena, eftersom rykten har bättre grogrund än sanningen, liksom ogräs inte sällan är starkare än kulturväxter. Du, Marianne Ahrne, har ”förärats” ett ovanligt stort knippe rykten, något som man kan, men definitivt inte behöver, betrakta som ett tecken på popularitet och uppskattning. Ett av dessa rykten är att du har ett bokstavligen intimt förhållande med Hans (Hasse) Welin och att till de personer vilkas filmer du ekonomiskt stödde som filmkonsulent, brukade du föreslå att de skulle anlita Hans. 

Som sagt, detta är bara ett rykte som inte behöver vara ens i närheten av sanningen. Dessutom kan det vara så att Hans är en utomordentlig skicklig filmarbetare, och som enligt dig borde synas mer i den svenska filmproduktionen om man avsevärt vill höja dess nivå. Men visst kan det verka en aning suspekt att det utpekade namnet Hans Welin förekommer på avlöningslistan till det av dig stödda superfiaskot Miraklet i Småland.

Det är inte bara det att det är avskyvärt att både du, Marianne Ahrne och Carl- Johan Seth gör privata uppgörelser för skattepengar i halvmiljonklassen, utan förbrytelsen är större. Om exempelvis ofilmen Miraklet i Småland inte sponsrades av dig så skulle den högst sannolikt inte heller sponsrats av både fack och en del av dig vilseledda företag … Dessa övriga sponsorer vet ingenting om film, och ansvariga för sponsring på dessa ställen kan knappast förväntas vara experter på att kunna bedöma ett filmmanus, men när de förevisas en check signerad av självaste Svenska Filminstitutets filmkonsulent …

Du borde personligen ställas till svars, Siv Marianne Ahrne, och du borde återbetala varenda krona till alla dessa sponsorer som du har förlett att satsa på detta mirakel av kvalificerad inkompetens i manusskrivande och regi och övrigt konstnärskap.

Arehn är inte bara ett anagram på Ahrne, utan även ett efternamn på en urusel filmregissör, filmförfattare och filmkonsulent på Svenska Filminstitutet, det vill säga Arehn och Ahrne har mycket gemensamt.

Siv Marianne Ahrne gav sin kollega Mats Arehn 5 miljoner svenska kronor i förhandsstöd till hans film Kocken. Märk väl att jag med avsikt skriver att hon gav pengar till honom och inte till filmen…

På sajten Labyrint diskuteras Arehns film Kocken. ”2005-02-25 Inskickat av solen: ’Problemet är att Mats Arehn inte KAN bättre. Jag förstår inte hur han får göra fiasko efter fiasko faktiskt.’” Märker du? ”Inskickat av solen”. Solen vågar inte ställa upp med sitt egentliga namn utan gömmer sig bakom en pseudonym. Varför? Oppenhetens pris kan vara för högt.

Den folkliga själen har redan börjat ”bearbeta” detta alltmer växande problem: ”Hur förklarar man den stora expansionen av tandläkarresor till Polen?”

”Folket i Sverige vågar inte öppna munnen.”

Varför skulle någon behöva vara rädd för repressalier i Sverige? Är inte Sverige ett demokratiskt land där vem som helst kan framföra saklig kritik mot vem som helst, till och med sin närmaste chef? frågar du kanske. Läs detta. Mats Arehn blev en mycket mäktig man i det svenska kulturlivet när han utnämndes till filmkonsulent. Du kan helt befogat fråga på vilka meriter detta har skett.

Var det filmen Kalabaliken i Bender eller filmen Istanbul som bidrog till detta? Filmkonsulent Arehn skrev i Svenska Filminstitutets tidskrift Teknik & Människa bland mången annan ideologisk lögn och missinformation även följande:

”… Det finns heller ingen sanning i att man skulle kunna bli bojkottad för att man inte passar in eller uppför sig som förväntat. Filmbranschen är alldeles för krass och girig för att rata någon man tycker illa om så länge det finns en möjlighet att plocka poäng, tjäna pengar eller göra bra film. Det är omöjligt att göra sig omöjlig.”

Arehn är inte filmkonsulent längre och som avskedspresent fick han omedelbart som fri regissör återigen en påse med fem miljoner svenska pengar i till en ny film. En ny Kalabaliken i Bender eller Istanbul, filmerna som knappast någon kan plocka poäng med, tjäna pengar på eller utnämna till bra filmer. I bestsellern Leonard Maltin’s 2000 Movie & Video Guide fick filmen Istanbul betyget BOMB samt följande skriftligt omdöme: ”Murky, clumsy, international co-production is about as interesting as watching camel spit dry.”

Mats Arehn tvingades att ljuga i den statsfinansierade, av Svenska Filminstitutet ägda, tidskriften om han ville bevara sin plats vid grytan och han blev oemotsagd.

Varför?

De högljudda kritikerna av systemet får inte göra film i Sverige, inte ens om de är världsberömda. Skall jag nämna ett av flera exempel? Hur många filmer fick den store Bo Widerberg göra och hur många tvingades han avstå från?

Dansken Lars von Trier får göra film i Sverige, även amerikanskan Susanne Sontag, ryssen Andrej Tarkovskij, engelsmannen Kenneth Loach, dansken Bille August, fransk-schweizaren Godard, rhodesianen Michael Raeburn et cetera.

Varför? Eftersom de inte bor och verkar i Sverige, eftersom de inte har några som helst krav på detta land, förutom det ekonomiska. Och för att ”konsulenterna” och de andra beslutsfattarna och kassaväktarna föredrar att sola sig i celebritetsglans under ”gratis” galamiddagar. Det är alltid kuligare att dinera i sällskap med världscelebriteten von Trier än med en anonym Oravsky, inte minst om man vill synas i Hänt i veckan. Och konstens uppgift förfelas. I stället för att de strängaste kritikerna får göra sina kritiska filmer, teaterpjäser och böcker, får internationella celebriteter samt ”konsulenter” som Mats Arehn och Marianne Ahrne förverkliga sina privata karriärdrömmar för de svenska skattebetalarnas kosing.

När spänningen mellan makten och folket är för stor, så går makten med på att göra vissa eftergifter. De ansvariga för Hallandsåsskandalen fråntas sina funktioner och ordningen är återställd. Sedan tilldelas var och en av dem ett nytt grevskap som de kan regera över och ordningen är återställd ännu mer. Avlägsnar man sedan dem som först kommit med kritiken mot de skyldiga, då blir ordningen så återställd att skandalen ånyo kan upprepas, fast nu utan att det blir någon skandal.

Diktaturen är avskyvärd. Men den är konkret. Den är som en mur som står där den står, den går att använda som ett bollplank, den beter sig efter förväntningar, den går att hacka sönder. Diktaturen är utmanande, men den är också ärlig på sätt och vis. Den slår dig i ansiktet med sin handske och du kan kasta in handduken eller plocka upp handsken.

Låtsasdemokratin däremot är som en dubbelagent. Och den slingrar sig. Den är obehagligt fuktig och klibbig och dessutom hal. Den är inte heller fast till formen, utan den är som en amöba, en alien utan distinkt ansikte och form. Den är beredd att ingå äktenskap med dig och liksom danaiderna på bröllopsnatten dräpa dig eller bita av ditt könsorgan.

Visst får man kritisera i låtsasdemokrati, anmärker du kanske.

Visst, man får kritisera. Vem skulle vilja skära bort en säkerhetsventil? Men vad är kritiken värd om den inte tillåts att ändra på något?

När spänningen mellan makten och folket är för stor så går makten med på att göra vissa eftergifter. Man skulle kunna förledas att tro att det är ett utslag av demokrati. Inget vore mer felaktigt än att tro det. Det är inget annat än låtsasdemokratins listiga vis att dölja den dystra verkligheten i dimridåer. Toppsittarna vore inte manipulatorer om de inte visste hur man manipulerar. Från tid till annan offrar de pro forma en och annan politiker eller en och annan potentat för att du, lilla myra, skall förledas att tro att din myrstack är en levande och fungerande demokrati, att du har fullständig kontroll över situationen genom en osvikligt fungerande kontrollapparat bestående av oberoende och fri forskning, press, revisorer, polis, domstol.

Dock: tänk om det till och med är så att makten har färdiga listor över dem som skall ”offras” och att de utvalda är med på noterna från början. Att de frivilligt lägger sig i en på förhand uppgjord match. ”OK, jag lägger mig, men …” Så tar Ingvar Carlssons kronprinsessa Mona Sahlin sin ”time out” för att iklädd martyrrollen komma tillbaka starkare än någonsin. Leijon är det också riktigt synd om, liksom om Gyllenhammar, Hans Holmér, Bo Berggren, f.d. finan(s)borgarrådet Mats Hulth, Socialstyrelsens entledigade chef Claes Örtendahl, socialdemokratiske f.d. ordförande i Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), f.d. ordförande i TCO, f.d. landshövding i Norrbottens län, f.d. tillförordnad arbetsmarknadsminister och kommunikationsminister, f.d. näringsminister, porrkonsument och politikerskämt Björn Rosengren eller vem jag än i denna skrivande stund kommer på. Var och en av dem skulle lätt kunna vända på Pyrrhus bevingade ord ”En sådan seger till och jag är förlorad” och utropa att ”Ett sådant nederlag till och jag är välförsörjd resten av livet många gånger om”.

På nio miljoner människor och en tusenårig historia verkar det vara rätt så få exempel, tycker du kanske? Låt mig då fortsätta: Leila Freivalds köper allmännyttans attraktiva femrummare på Kungsholmen i centrala Stockholm och tjänar en förmögenhet på den, trots att hon var en stor ivrare för förbudet som skulle sätta stopp för att vissa enskilda hyresgäster fick miljonbelopp till skänks från staten. Den socialdemokratiske statsministern miste naturligtvis inte förtroendet för henne eftersom hon bara agerade felaktigt som privatperson. Vad blir nästa steg? Att Freivalds anlitar någon maffiatjänst, som privatperson naturligtvis, och återigen blir förlåten? Laila hoppade av. Inte från den saftiga vinstgivande lägenhetsaffären utan från sin post som minister. Varför det? Eftersom för henne betyder heder inte så värst mycket, inte heller socialdemokratin. Det är pengar hon är intresserad av, och dem fick hon med råge.

Ja, men hon miste sin lön som justitieminister, anmärker du. Ursäkta, det glömde jag, jag tar tillbaka allt. Hon sumpade sin justitieministerslön, men hon blev ändå garanterad 44 000 kronor i månaden livet ut samt ett slags avgångsvederlag runt en miljon. Du har rätt, det är synd om Laila. Fyrtiofyratusen kronor i månaden för att bara pyssla om sin mångmiljonkronors kungsholmslägenhet och för att i lugn och ro skribbla ihop sina memoarer ”from behind”, när lusten faller på och som ger henne ytterligare några saftiga miljoner.

Sedan kom en teatral teaterorganisation och anställde Laila som ett eye-catching affischnamn. Och sedan kom Göran Persson och anställde henne som Sveriges utrikesminister, har du hört? Och sedan kom tsunamin och Laila gick på teater och … Du har rätt, det är synd om Laila. Lika synd som det är synd om Mona.

Mona Sahlins samtliga överträdelser mot gängse demokratisk umgängesform kallas slarv. Hon slarvar. Hon betalar inte sina parkeringsböter, hon slarvar. 98 parkeringsböter av vilka inte mindre än 32 stycken hamnar hos Kronofogden kallas slarv. Den aningslösa Superdepartementets supervicechef hävdade att slarvet är hennes privatsak.

Den aningslösa Supermona vet inte eller låtsas inte veta att den summa som hon betalar i böter på långa vägar inte täcker ens indrivningens sammanlagda kostnad. Den extrautgift hennes frälseattityd gentemot förordningar och det allmänna förorsakar skulle, teoretiskt sett, kunna användas till bekämpning av cancer. Den samhälleliga och den lekamliga.

Hon betalar inte sin skatt = hon slarvar. Vad har det med slarv att göra? Beskriver inte ordet förakt, förakt för förordningar i vårt land och förakt för andra människor, mer adekvat hennes ogärningar?

Kaka söker maka och därför förlät statsminister Göran Persson även henne. Han är generös och storhjärtad tyckte de blinda, döva och samvetslösa, samtidigt som vår statsministers breda hjärta slösade med demokratins resurser, de ekonomiska och de andliga. Konstnären och showmannen Andy Warhol lär ha sagt något i stil med att i framtiden blir varje människa känd fem eller femton minuter. Framtiden är nästan här, det vill säga nästan varje svensk politiker är ökänd sina fem till femton minuter.

Men emedan Warhols vision pekade åt en utökad demokratisering av vår värld och en breddad jämlikhetsställning mellan människor, är den alltjämt kortare och kortare livslängden på våra debatter en bild av, och kanske även ett resultat av, medborgarnas ökade ointresse och oengagemang i samhälleliga frågor. I dag har vilken politiker som helst råd att göra bort sig fullständigt eftersom fem eller femton minuter senare är allt glömt och hans eller hennes gloria är åter på plats. Det finns starka krafter i vårt samhälle som uppmanar vänner av ordning att hålla käft, att ställa sig i den länga som bildas av dem som inte bryr sig. Vi bör hålla käft och sänka våra blickar mot marken. Att sikta mot stjärnorna är en tv-lek avsedd för barn. Den som apar sig bäst, blir belönad. Bara de få utvalda kan omvandla sin prägel till en fördel. Även den nyfödda beröms mest för sin likhet med förlagorna. Förutsatt att de inte är ”oäktingar”. Orätt är det enda rätta.

Även jag och min skrivande kamrat Daniel Malmén stod med mössan i handen och knackade på Siv Marianne Ahrnes dörr och jag var imponerad av hur snabbt hon svarade:

”[…] Hej Daniel och Vladimir, Tack för er bok och manusutkastet till filmen. Zlata är en trevlig bekantskap och problemet med asylsökande akut, men sedan jag börjat på SFI har det vällt in manus och synopsis av förvånansvärt hög kvalité och jag tvingas sålla hårt och göra många besvikna. Er film skulle kanske lämpa sig bättre för tv än som långfilm på bio.

Boken är skriven på ganska haltande svenska, och eftersom jag alltid läser med pennan i handen har jag tillåtit mig att rätta några av de grövsta språkfelen. Ni har säkert en bra lektör på förlaget, så det är kanske ett helt onödigt arbete, men för mig går det nästan automatiskt. Jag hoppas att ni inte tar illa upp. Min far liksom du, Vladimir, som flykting från Tjeckoslovakien och jag har sett på nära håll hur svårt det kan vara att tillägna sig en idiomatisk svenska. […]”

Siv Marianne Ahrnes brev är inte heller alldeles utan fel, men skillnaden är den att en svensk kan tillåta sig att göra fel eller ”slarva” som man säger när det rör sig om gudar som genom detta förvånansvärt verksamma knep förs, fast bara på låtsas, närmare de allmänna medborgarna. Det är liksom underförstått att allt som klassas som en absolut perfektion, om det nu är solen, en äkta persisk matta eller svenskhet, skall ha en skavank. Den skämmer inte bort, utan tvärtom poängterar det perfekta. Solen har sina fläckar, en värdefull matta har en liten oregelbundhet i mönstret och en svensk kan utan vidare vara som en Göran Persson eller Siv Marianne Ahrne …

”… sedan jag börjat på SFI har det vällt in manus och synopsis av förvånansvärt hög kvalité och jag tvingas sålla hårt och göra många besvikna.” ”förvånansvärt hög kvalité”? Vad är det som du har förväntat dig, Siv Marianne? Att det inte bara är Carl-Johan Seth och Mats Arehn som vill håva in motprestationer för sina väntjänster? Att det även är andra och till och med begåvade människor som dessvärre tvingas att söka pengar hos dig?

Yes, du har gjort många besvikna, fast primärt kanske inte på grund av att de inte fått några dinarer från dig utan för att du, Ahrne Marianne, lyckades lura denna makttjänst till dig.

Jag skickade även filmmanuset om Astrid Lindgren till Marianne Ahrne. Med e-post. Och Ahrne svarade exemplariskt snabbt:

Om du skickar in manus per post så blir ditt förslag registrerat i vanlig ordning. Jag läser och svarar sedan snabbt, men jag har inga pengar alls före september! Det har nu gått tre år sedan dess och något svar har jag fortfarande inte fått. Men jag kan förstå det: Ahrne hade antagligen inget prefabricerat svar på lagret. Hon kan väl inte skriva att Astrid Lindgren eller någon i hennes familj är tomma människor som hon inte är intresserad av.

Det finns en skillnad på att vara manlig och kvinnlig regissör. Rollen som arbetsledare kan vara svår för vissa kvinnor. En bra manlig regissör blir älskad och respekterad av alla – älskad av de kvinnliga skådespelerskorna och respekterad av de manliga kollegerna.

En bra kvinnlig regissör kan bli lika respekterad som en manlig men blir sällan älskad – i så fall av lesbiska kvinnor vilket ju är helt ointressant om man inte är det själv.

En filminspelning är en sluten värld – erotisk och passionerad på ett sätt som är svårt att förklara. Men den kvinnliga arbetsledaren/regissören blir averotiserad. Det kan ibland vara svårt att ta.

Denna minnesvärda och klart formulerade tanke kläcktes under Siv Marianne Ahrnes burriga frisyr och du kunde ha läst den redan 2004 i Göteborg International Film Festivals tidskrift Filmkonst nr 92. Enligt Kulturnyheterna har Ahrne haft en budget på 50 miljoner kronor och Ahrne valde att tilldela hela 98 procent av dessa till män. Jag kan se ett tydligt mönster i Ahrnes sätt att söka efter lämpliga mottagare av Ahrne privatiserade skattemedel.

Det är först och främst dem som har makt som slinker genom Ahrnes nålsöga eftersom Ahrnes på inget vis sällsynta fördelningspolitik kan sammanfattas med: ”Se här, nu har jag gjort detta och detta för dig och dig och dig och nu förväntar jag mig att du och du och du också ställer upp på mig.”

Efter fiaskot som Svenska Filminstitutets filmkonsulent valdes Siv Marianne Ahrne till medlem i styrelsen för Filmregissörerna…

Jag kan naturligtvis inte se in i framtiden men jag har en känsla av att Ahrnes styrelsevistelse hos Filmregissörerna knappast blir mycket länge än hennes kumpan Carl-Johan Seths verksamhetstid som ordförande för Sveriges Dramatikerförbund, det vill säga bara de dagar som det tog för hans kollegor att komma på vad han egentligen luktar av.

Hörde på Sveriges Radios P1 den 19 eller möjligen 20 april 2007 att när Hans Wiklund, mest känd för att vara gift med en Lindex-kändis, recenserar film på Mix Megapol så nöjer han sig med att se den film han betygsätter nerklippt till en trailers längd och format. Det förvånar mig inte alls. Jag minns att när Hans Wiklund satt i en tv4-soffa för ett antal år sedan och svamlade om film så var jag beredd att svära på att pojken Wiklund antingen inte hade sett de filmer som han låtsades recensera eller också att hans fattningsförmåga var mer än lagom begränsad.

I dag vet jag bättre: Hans Wiklunds fattningsförmåga är utan tvivel omskuren eftersom han inte fattar att han inte bör recensera filmer som han inte har sett. (…) Vem vet vad blir HW:s nästa jobb? En Svenska Filminstitutets filmkonsulent kanske...