Åsiktsprostitutionen

Motto. Det är en trekant med två män. En håller våldsamt fast i henne medan en annan undersöker henne mellan benen. Två små oskuldsfulla bröst skymtar till. Dem leker gubbarna gärna med. Stora händer på den lilla kroppen. Flickan ser ung ut. Männen är styva och pådrivande. Språkar uppjagat och respektlöst sinsemellan. "Motto! Motto!" gnyr offret i porrfilmen. Det är japanska och betyder "Mer! Mer!", men flickan vill inte mer, det syns i hennes likgiltiga ögon. Det kåta gubbfläsket fortsätter erövra mer utrymme.

Slagord. Så kallas de. Orden förgriper sig på oss. Argument som slår allt. "Det är bra för Sverige". Slagkraftigt, våldsamt meningslöst. Vi är offer för tyckandet. Typ misshandlade av plakaten, skärmarna och högtalarna runt omkring oss. Våldtagna av debatten. Med hjälp av den snabbaste bredbandsuppkopplingen och största kabelteveutbudet, duschar vi gärna bort övergreppet så fort vi kommer hem, med ett regn av slagord och klatschiga slogans.

Att övervinnas i en debatt har mer än en innebörd. Argument mördar. Och överfaller din tankes oskuld.

När ska vi tillåta oss att vara på riktigt? Motton osynliggör oss. "Jag respekterar människan, men inte handlingen". Det är ett märkligt påstående. Används av någon som anser sig inte vilja döma en människa för hennes handlingar just för att kunna döma den personen för sina handlingar. Kristna säger det om homosexuella, lärarna om sina elever, filosoferna om de moraliskt mindervärdiga, fängelsevakterna om internerna. Varje medmänniska betraktas som en potentiell kriminell. Apatiskt släpper vi taget om vår egen självrespekt och skriker efter mer, gapar efter större stycken. Mer motton, fler lättlurade principer, tomplakat, lösa antaganden, vilseledande statistik, påhitt, debattknep - men egentligen vill vi inget hellre än att ta oss loss och uppleva verklig självständighet och värdighet så långt bort från alla proffstyckare som möjligt. Vi vill inte mer, det syns i våra likgiltiga ögon framför flimret.

I alla slags debatter finns det ursäkter, klyschor. Några mer raffinerade än andra. Somliga mer uttrycksfulla än andra. Somliga som kliande utslag, rationellt överförbara sjukdomar, åsiktsinfektioner. Såna man får vid oskyddade samtal. Man tänker inte efter före man talar i munnen på andra. Nog har du hört talas om att det är lagligt att tänka själv, åtminstone på pappret, men du vistas hellre i kvarter av brottsliga debatter. Alla vill vi synas och höras i den ljudisolerade etern. En rymd påhittade åsiktsfriheter där alla kan sväva och kvävas av syrebrist. Fångade i åsiktsfrihet.

Ta en informationstripp! Börja knarka åsikter! Finn dig sedan tillrätta i samhällsdebattens lägre samhällsskikt, en bakgata där besmittade åsikter säljer sig själva till högstbjudande. Vi låtsas alla njuta av att vara styrda, kontrollerade och manipulerade av media på det där osmakliga självförnedrande smarta sättet. Låt pressen göra det den är bäst på, pressa dig att prestera mer för en viss kostnad. Motton är varumärken. Tankar har sitt pris. Idéer har sin egen lönespiral, sitt eget löneindex. Påbörja din karriär som åsiktsprostituerad genom att tjäna de högre fördomarna i ett politiskt parti eller bli samhällstorsk och lyckas få in en insändare på DN Debatt.

Somliga beskriver ett tankevakuum bättre än andra. "Jag penetrerar människan, men inte handlingen". Det är vad man vill ha sagt. En central strategi; skilja personen från hennes handlingar, så att vi inte längre behöver ha dåligt samvete för saker som är uppenbart korkade. "Vi kan konsumera oss ur miljökrisen" säger ekonomen vid Svenskt näringsliv, och alla köper argumentet som om det vore smart, fast det är urbota korkat. Överheter och självutnämnda påvar vet alltid bättre än en själv. Inläst och inlåst. Skillnaden är marginell. Frågan är nog vem som fängslar vem?

"Det var bättre förr" ylar gamlingarna på uppassande fikaraster i ett ålderdomshem. "Ungdomar har ingen respekt" gnäller förenade bussresenärer av alla äldre åldrar. Vuxna tror att de kan tilltala ungdomar hur de vill. Det behövs verkligen en uppgörelse med äldre människors respektlöshet och bortskämdhet.

Någon politiker har sagt "det är bra för Sverige", någon ledarskribent har tyckt att "vården saknar ansikte" - orden studsar mest på ytan, men alla lyssnar uppmärksamt förlamat. Eggad av löpsedelns nyck, följer du med i nyhetsflödet, låter nyhetsflödet spruta dig i ansiktet. Var hård, fast uttunnad, avstäng, fast allt är påslaget, var oberörd, fast rubbad! Inget berör dig på djupet när alla får röra dig på ytan. Lär dig se bra ut när du fejkar samhällsorgasmen, även om du aldrig mår riktigt bra efteråt. Låta någon annan tänka åt dig eller hålla dig i schack, det gör dig trygg i din självförnekelse. Se, lögnen blir sann bara du blundar hårt.

Alla pratar, håller tal, pratar om pratet, håller tal om de som håller tal och pratar som om de höll ett tal. Lektioner utan lärdomar, utan lärda, utan någon som vill lära och läxas upp. Nu gjordes det nåt "på skattebetalarnas bekostnad" - igen. Den 11 oktober åt Karl Svensson cornflakes till frukost; vem fan bryr sig. Den 11 oktober åt Karl Svensson cornflakes till frukost på skattebetalarnas bekostnad; hela mediavärlden är i uppbrottstillstånd. Någon har unnat sig en tesked socker för mycket; alla lyssnar uppmärksamt, alla har rätt att beklaga sig. Som att sticka händerna i kakburken. Så får man inte lov att göra!

Debatter vill lära oss att något är "ett medel inte ett mål". Det sägs ibland om feminismen. Som om de mål man vill uppnå för att åstadkomma ett jämställt samhälle inte kräver feministiska och jämställda medel. Som att skapandet av nazityskland inte krävde nazism. Man kan ju undra, är något som inte är ett bra mål i sig verkligen ett lämpligt medel? Och om något mål är värt att åstadkomma, måste det väl förutsätta vissa medel för att nå dit? Det är inte ett tvättmedel, utan en tvål; men nog blir kläderna rena i alla fall.

"Det är sådär". Det är hans motto om livet. Om kärleken. Om samhället. Det betyder ingenting. Det är ett sorts slutord. Lägga locket på. Ingen mer plats för oss. Det är fegt, handlingsförlamat, uttrycker fullständigt kollapsade värden, ett förakt för förändring. Oengagerat upprepande av det som redan sagts och gjorts hundratals gånger förut. Gillande av läget. Status quo. Det har alltid retat mig. Ja, alla argument är verkligen som moment 22, omöjliga att ta sig ur för både åhörare och ågörare. De saknar inte betydelse, men är långt ifrån sanningar. De är lagar skrivna för ett folk som inte ännu insett sin underkastelse. Belägringar av våra åsikter. Kränkningar av vår tankes luftrum.

Omtyckt, påtryckt, tilltryckt, uttryckt, intryckt, tryggt, tryckt på papper - allt argumenterande i en och samma självförnedrande innebörd, tycks det. Sådan är den sk samhällsdebatten. Som en animerad porrfilm. Allt gott blir ont lika lätt som allt ont blir gott. Allt sant är falskt och lika snabbt sant igen i samma ögonblick. Ingenting är helt ärligt uttalat, ändå ärligt inbillat. Liksom på låtsas, fast verkligt samtidigt. Helt relativt. Alla jämförelser är lika giltiga. Alla dumheter lika kloka. Identiteter och definitioner satt ur spel. Som budord. Den främsta lagtavlan lyder: "Det är viktigt att veta vad du pratar om". Lika förlegat utvecklingsfientligt som "du ska inga andra gudar hava vid sidan av"...ja, vad du nu väljer att kalla för högt och heligt i din värld: KG Bergström, Ortsmark, Adaktusson, Helle Klein, Johan Ehrenberg, Norberg, Hilton eller Milton.

Luka Vestergaard