Colombia står vid ett vagskäl

BOGOTÀ | Latinamerika har under de senaste månaderna varit scenen för en rad geopolitiskt omvälvande manövrar. I Bolivia ställde den splittrade men ekonomiskt starkt finansierade oppositionen landet på randen till inbördeskrig. Sex av landets nio prefekter uppmanade befolkningen till civil olydnad och väpnat motstånd mot Evo Morales regering. I skrivande stund har demonstrationerna och den korta våldsvågen trappats ner men framtiden lämnar få svar; något som indikerar på att 2008 lär bli ett viktigt och avgörande år för Bolivia och dess väg mot ytterligare demokratiska samhällsreformer eller flera steg tillbaka via upptrappade interna konflikter och ytterligare splittring bland befolkningen.

Att det colombianska inbördeskriget har fått ett mer internationellt diplomatiskt genklang i och med FARC-gerillans frigivning av tre personer ur sin gisslan – kongressledamoten Consuelo Gonzàlez de Perdome, den politiske rådgivaren Clara Rojas och dennes treårige son, Emmanuel, som föddes i djungeln och i fångenskap, och kallas i Colombia för “krigets barn”. FARC håller mer än 750 personer gisslanhållna, och frigivningen av de tre öppnar för både oro och positivism. Oron bottnar främst i den franske presidenten Nicolàs Sarkosys allt ivrigare inblandning i konflikten (vilket grundar sig i att halvfransyskan och politikern Helene Betancourt är en av FARCs gisslanhållna i den colombianska djungeln). Sarkosy kräver snabba resultat, vilket kan komma att äventyra eventuella framtida samtal och än värre möjligen leda till dess sammanbrott – något som i sin tur kan leda till väpand upptrappning. Det positiva som hela gisslanfrigivningen för med sig är givetvis dess humanitära seger, där FARC (dock självfallet med politiska och militära baktankar) har fått till stånd en öppning i relationerna med – och det är viktigt – främst Venezuelas president Hugo Chàvez, som var den som ledde det diplomatiska arbetet.

(När det här reportaget gick till tryck var Rojas, de Perdome och Emmanuel ännu inte frigivna. Men FARCs intentioner att få till stånd en gisslanutväxling med tanke på de genomförda förberedelser man i skrivande stund satt i verk kan på många sätt liknas med garantier och att fördröjningen, i så fall, beror på andra orsaker; till exempel svåra kommunikationsvägar eller FARCs rigorösa säkerhetsföreskrifter. Den colombianska armèn sägs också ha forsvårat processen genom att ha genomfört militära spaningar och framflyttningar fastän det tydligt motstrider överenkommelsen i det humanitära avtalet. Det finns många tankbara orsaker till processens fördröjning, och en av dem kan vara att armèn medvetet stört processen för att kasta dålig publicitet på gerillan, som i och med den humanitära överenskommelsen visat upp någon som helst grad av vilja till medling.)

I Bogotà och somliga delar av den (neutrala och verklighetsnärvarande) colombianska pressen och intellektuella kretsar har Hugo Chàvez väl genomförda diplomati och medling mellan den colombianska regeringen och FARC lett till återhållsam men tydlig optimism om fortsatta samtal och en nystart i dialogen kring konfliktens lösning. Här är de flesta rörande överens om att Chàvez visat sig duglig som fortsatt och viktig medlare, vilket går stick i stäv med Uribes politiska intentioner där den colombianska regeringen vill ha så lite med Chàvez politik att göra som möjligt – framförallt gällande landets interna komplikationer. Förhoppningen nu är att fortsatta samtal ska leda till fler frigivningar av FARC-gisslan, 45 stycken – en uppgörelse som i så fall även skulle inkludera att 500 gerillasoldater sätts på fri fot.

Carlos Gaviria, partiledare for vänsteralliansen Polo Democràtico och landets störste oppositionsledare, kallade frigivningen av tre ur FARCs gisslan som ett “fönster som öppnats och skänkt oss förhoppningen om att en dag kunna se slutet på den väpnade konflikten” (El Espectador, 30/12-07). Så resonerar emellertid inte Colombias största dagstidning, El Tiempo (för övrigt ägd av den sittande vice-presidenten, Francisco Santos Calderòn). El Tiempo väljer istället i detta känsliga läge, där den colombianska konflikten träder in i ett nytt skede och plötsligt tycks öppna sig tillräckligt mycket för att bjuda in nya förutsättningar och möjligheter som inte helt utestängs, att vidhålla Uribeadministrationens officiella hållning; nämligen att inte “föra några samtal med terrorister”.

Med tanke på den plöjda terräng i det spindelnät av till synes hopplöst inlindade trådar som Hugo Chàvez har åstadkommit på ytterst kort tid, inom loppet av några månader, kastas högre krav på den colombianska regeringen att fortsätta vandra längs den inslagna diplomatiska vägen, hellre än den militära som varit Uribes signum som president. Det största kravet för det lär inte främst komma från vare sig oppositionen eller omvärlden, utan från det colombianska folket. Ett härdat folk som efter 50 års inbördeskrig inget hellre önskar eller förtjänar än att se verkliga framsteg i vad som i ett senare skede skulle kunna likna en verklig och rättvis fredsprocess. Frågan är då hur länge det colombianska maktetablissemanget (som sitter på den ekonomiska, politiska och massmediala makten) kan undanhålla de sociala reformer och respekt för mänskliga rättigheter som oppositionen och de idag fyra miljoner internflyktingar som lever i samhällets utkanter, under fruktansvärda förhållanden, mer öppet vågar kräva.

Relationerna mellan Colombia och Venezuela har varit de politiskt och ekonomiskt sämsta på mycket länge sedan Uribe sparkade Chàvez som medlare. Idag kan relationerna liknas med en bro mellan två mångt olika latinamerikanska statssystem och politiska samhällsvisioner, och som en del i den prestigefulla ställningskampen om den kontinentala politiska trovärdigheten. Chàvez nederlag i konstitutionsvalet i december visade upp ytterligare ett ansikte av det splittrade Venezuela. Det påminde att oppositionen, liksom i Bolivia, är rik, beväpnad och inte bara hotar utan också ämnar använda våld mot de sittande, och på olika sätt radikala, regeringarna. Àlvaro Uribe har den fördelen att ha USA och EU som trogna allierade. Tack vare deras ekonomiska och militära stöd framstår den colombianska staten som stark, även om den i själva verket på många sätt agerar politiskt desperat, och stödet undanskymmer dessutom mångt de kränkningar gentemot civilbefolkningen, den demokratiska vänstern och en alltmer frustrerad studentgeneration. Àlvaro Uribe är den principiellt ansvarige för den pågående och dokumenterade förföljelsen i Colombia. Men ingen demokratisk instans, vare sig FN, USA eller EU, kräver aktivt eller högt ett slut på våldet i Colombia – som främst drabbar landets civilbefolkning.

Samtal framstår därmed som den naturliga följden av gisslanfrigivningen i slutet av 2007. Men den viktigaste frågan just nu är om Uribe är beredd att fortsätta ha Chàvez som en aktiv och legitim part i konflikten. Det finns många politiska poäng att vinna i det colombianska inbördeskriget. För Hugo Chávez är den humanitära överenskommelsen en stor politisk seger, och ett bevis på att han är kapabel att medla mellan regering och gerilla. Detta om viljan till försoning från båda parter verkligen skulle finnas där, vilket är tveksamt. Det återstår att se hur ett nästa steg ser ut, och om det överhuvudtaget tas ett sådant. FARC har gjort sitt schackdrag, man har gjort det inför omvärldens ögon och dragit ner byxorna på en till synes handfallen Uribe som efter sparkandet av Chávez som medlare blev tagen på sängen av gesten. Något som också verkade vara frigivningens egentliga baktanke: att förödmjuka Uribe. Chávez var, ska sägas, inte heller sen att utnyttja situationen för att återställa sitt politiska rykte, även om det är svårt att föreställa sig att han inte kommer att använda sig av den politiska segern inför framtida samtal med den colombianska staten.

Relationerna mellan Uribe och FARC ser f ö r n ä rvarande ut att f ö rbli låsta. Den colombianska konflikten är lika mycket en krigszon som ett ställningskrig. Om Uribe väljer att öppna dörrarna för nya samtal med gerillan är än så länge oklart, men klart är att presidenten nu framstår som uppträngd i ett hörn; okapabel att med samtal som medel få till stånd en humanitär framgång samtidigt som stora delar av Colombia kräver att processen fortsätter. Men det uppriktiga hatet mellan Uribes regering och gerillan förblir alltjämt den främsta stötestenen inför fortsatta samtal – än längre till en fungerande fredsprocess – och ännu längre till en rättvis fred i Colombia.

Klas Lundström

Gisslan är nu överlämnad. En kommentar om läget finns att läsa på Antis nyhetsportal ANTS.

Läs även boken “Colombia. Möten med landet, folket och konflikten” för att få en tydligare bild av den colombianska konflikten. Antis redaktör Klas Lundström är en av författarna till antologin. Boken kan beställas hos Murbruk Förlag.