Jag mår hur

Fransmännen frågar Cava? Hur mår du? Och svarar Cava. Jag mår hur. Orden är intetsägande och ihåliga. De vittnar om ett apatiskt förhållningssätt oss människor i mellan, som om vi svarar på frågan med ett ofullständigt svar men inte orkar slutföra det vi påbörjat.

Bakom nästa tanke finns ett helt svar på lut men det förhindras av meningens uppbyggnad. Nala iri kingla? How are you? Qué tal? Cava? Ett universellt motto.

Vilket språk du än försöker lära dig är detta svar-på-tal ett av de första. Hela jordens befolkning måste med andra ord gå och bära på en social fobi och apati då vi behöver en global hälsningsfras, ett motto, för ta kontakt med varandra.

Det går per automatik. Normen har tagit över talan, stoppar in falska ord i munnen som smakar osanning. Varför fråga när ingen vill veta eller bryr sig? Det är människans asociala sida som påtvingar denna fras för att vi ska våga närma oss varandra. Vi vill ge sken av att vara goda människor som bryr sig om våra systrar och bröder, fast vi helst vill prata om oss själva.

Hur mår du? Mottot myntades kanske i all välmening, för att vi på ett smidigt sätt ska slippa prata känslor. Om vi svarar ärligt på frågan varje gång den ställs kommer vi till slut inte ha någon själ kvar, inte kunna förmå oss att må någonting.

Hur mår jag, egentligen? Ge mig en sekund att tänka efter så får du veta, men sällan finns den tiden, den orken. Den är allt för dyrbar för att slösa bort på känslor.

Jag har experimenterat med normen som gömmer sig bakom mottot, och det har visat sig att den skaver. För när jag svarar ärligt på frågans rätta innerbörd, gör ett utlägg för hur jag verkligen mår, just i denna stund, tittar mottagaren av meddelandet på mig som om jag vore ett utomjordiskt fenomen. Blicken börjar flacka och personen skruvar sig besvärat. Inne i hjärnan på mottagaren flyger tankarna omkring: Vad står hon här och säger, vad jobbig hon är som öser alla sina problem på mig.

Ledsen kompis, tänk efter vad du frågar nästa gång!

Det vittnar om en kulturell samhörighet som är urholkad. Vi använder oss av uttrycket i alla relationer. De ytliga kontakterna förväntas inte besvara frågan ärligt medan det är ett relationsbrott om du undanhåller själslig info för din bästa vän.

Svensken vill ge sken av att klara av ett modernt liv där allt ska hinnas med, ju fler saker uppbokade i kalendern desto bättre människa. Helst med ett konstant leende på läpparna. Att man går sönder inuti ska ingen se, att göra sig sårbar är lika med att erkänna sig misslyckad.

På den tamilska landsbygden säger man:
- Wannacam, Nala iri kingla?

Svaret som följer är alltid Nalerke. Alltså, bra. Aldrig blir du påtvingad långa utläggningar om deras psykiska eller fysiska tillstånd.

Vanja Möller