Anarkism - en självmotsägande ekorrskinnsutopi

Vårt konsumtionssamhälle erbjuder en marknad av allehanda fullständigt onödiga varor som varken gör oss intelligentare, lyckligare eller något annat i komparativform. Det är egentligen bara för att vi har råd och möjlighet att upprätthålla detta utbud som det existerar. Tärnorna i släpet av denna marknad är en myriad av ideologier, åsikter, kulturer, sanningar, halvsanningar, lögner, inriktningar, ismer och mycket annat. På samma sätt som man sållar det man konsumerar från det man inte konsumerar dras man mer eller mindre passivt till något ideologiskt fack. Din åsikt kan alltid klassificeras taxonomiskt.

Som bekant är sker ingen aktion i samhället utan reaktion. Man motsätter sig normer genom att vägra äta animaliska produkter, konsumera alternativt, klä sig fult eller mot de outtalade reglerna och avstå från sex. Inget fel med det, men då man gör det representerar man så gott som alltid en redan patentbelagd etablerad ism. För att tänja på denna "problematik" har någon någonstans i världshistorien valt att kalla sig anarkist - och motsätta sig allt. Motsätta sig Systemet. Det vill säga beskylla systemen för att vara förtrycksmekanismer och samhället för att vara en förlegad institution utan värde, utan att ha gjort så mycket konkret förutom att klä sig i slitna läderjackor med A-symbolen på ryggen och dr Martens-boots.

Det är inte svårt att se det paradoxala i att kalla sig anarkist och motsätta sig i princip allt, inklusive ideologier. Hur man än vänder och vrider på det förblir anarkismen en ideologi bland alla andra, även om den sticker ut ur mängden med sin totala frånvaro av ideal och strävan. Det är emellertid ointressant att försöka komma på det språkligt korrekta facket och varandet för anarkismen så länge man håller ordets förklaring isär från dess praktiska innebörd.

Det är gäckande och frestande att försöka definiera det som anarkismen står för just eftersom den inte står för något, framför allt inget som redan är etablerat, sagt, skrivet eller myntat. Anarkismen uppmuntrar folk att tänka själva och inte låta sig påverkas av förlegade strukturer. Om vi antar att människan föds som en tom tavla, vad är då hennes egna tänkande egentligen? Är det inte en summa av de intryck hon fått under sin uppväxt? Anarkismen är en ontologisk självmotsägelse. Hur man än vänder på det går man runt i cirklar: Om man ska skrota de inre modeller man konstruerat sedan vaggan blir det ett sjuhelvetes kaos. Man kan inte bygga upp en alldeles egen uppfattning i ett socialt vakuum.

Låt oss vidare anta att systemen, anarkismen hackkyckling och hjärtebarn, verkligen är skadliga och bör motarbetas. Visst finns det stora system och små system och infrastrukturer dem emellan, och vissa är helt förlegade och värdelösa, men vad är det som anarkismen sist och slutligen förespråkar? Systemen är produkter av samhällsdynamiken sedan urminnes tider och antagligen lika oundvikliga som evolutionen. Om folk börjar skriva ut sig ur systemen står vi inför en pervers version av populistisk anarki som ärligt talat inte låter lockande i mina öron. Faktum är att systematik och fackindelning är ett mänskligt sätt att förenklat ordna och hålla reda på tillvaron.

Vad är det anarkismen försöker bevisa? Att folk kan leva i grupp utan inre strukturer och ordning? Det kan förvisso funka i små samhällen där ekorrskinn är den vedertagna valutan, men på en planet med sex miljarder invånare blir det ett fullständigt pandemonium om varje individ vill vara en individ. Kan vi verkligen deklarera oss som fritänkande individer utan att det övergår i en individualism som i sin tur övergår i egoism? Det osar ideologisk djungellag.

Betyder detta att vi är dömda hur vi än vänder på det? Betyder det att vi faller offer för systemförtryck och normtänkande om vi tillägnar oss ett system men att vi ändå råkar ut för minst samma elände om vi avskriver oss det? Har vi gjort slut på alla alternativ och står kvar med valet pest eller kolera? Nix. Varenda en av oss besitter förmågan till kritiskt tänkande. Det tycks snarare vara viljan och modet som saknas. Det är bara det att man måste initieras i en ideologi för att egentligen kunna välta den för sig själv. Ingen ism utan anarkism med andra ord.

Det finns skäl att förhålla sig kritiskt till kritisk anarkism också. Man kan inte ta för givet att en ideologi utan ideologier ger några konkreta eller tillförlitliga svar. Om man bara har sig själv att utgå ifrån torde objektiv introspektion vara en sund förmåga; en förmåga att se sig själv och var på kartan man står. För ingen står utanför kartan.

Markus Lindholm