Tystad i Putins Ryssland

"Jag lever och skriver ner vad jag ser", skrev journalisten Anna Politkovskaja i förordet till reportageboken Putins Ryssland. En mening som bekräftar hur farlig samhällskritik kan vara. Journalisten Politkovskaja dog pga sin systemkritik. Hon mördades av en okänd gärningsman i oktober 2006 utanför porten till sin trappuppgång. Ingen har i skrivande stund fällts för mordet.

Som den främsta kritikern till president Vladimir Putin som person, hans politik och hans syften med sin uppnådda makt, skriver Politkovskaja för att att väcka människor ur en påtvingad dvala, där de om de senare vaknar finner sig i ett minst lika totalitärt och slutet system som det de trodde sig ha lämnat bakom sig i och med Sovjetunionens fall. Anna Politkovskaja sätter Rysslands dörrar på glänt, och läsaren skymtar sidor, människor med makt och händelser ur ett slutet, diktatoriskt men modernt rike.

Anna Politkovskaja skriver i Putins Ryssland mycket om livet under kalla kriget, de magra åren under de sovjetiska 70- och 80-talen, men är snarare intresserad av att lyfta fram ett helt folks tragiska öde i greppet på tsarer, kommunister och, under senare tid, liberala oligarker. Politkovskaja lyfter fram makten i sig som Rysslands främsta fiende, den som leder landet är blott en bricka i spelet, ansiktet utåt. Idag är det Putin, menar Politkovskaja, och han utför sina arbetsuppgifter med stor bravur.

Hennes öppna och erkända avsky mot Vladimir Putin bottnar i hans sätt att tvinga Ryssland in i ett politiskt vakuum, hans hjärtlösa krigsbrott i Tjetjenien och hur nationella tragedier, såsom skolmassakern i Beslan och gasfinalen vid gisslandramat vid en teater i Moskva, utnyttjas för politiska syften och för att låta oppositionen mot det fria tänkandet gå ytterligare steg framåt. Folkets intressen åsidosätts för maktens skull, för de egna intressena.

Politkovskaja var en outtrötlig systemkritiker. Det blev hennes död. I sin strävan att vara ifrågasättande, det mod hon uppvisade för att låta människor få höra sanningen om vad som sker i de politiska korridorerna i Kreml, hur korruptionen nått alla nivåer av samhället och hur kriget i Tjetjenien är ett folkmord, gjorde hon sig själv obekväm för makten. Det tycks också ha varit en av hennes främsta drivkrafter, den tragiska medvetenhet att ifall honvinte hade åtagit sig den livsfarliga uppgiften att ifrågasätta systemet i Ryssland - vem skulle annars ha gjort det?

Putins Ryssland är ett rop efter politiskt töväder, och ett verkligt sådant. Journalisten Politkovskaja vänder sig främst till läsaren med en uppmaning om att tänka själv. Kunskapen om sin egen tillvaro börjar bli splittrad i Ryssland, där man å ena sidan sväljer den verklighetsbild Putin målar upp, å den andra sidan lyssnar på den smala skara av kritiker eller uppgivna människor som inser att deras åsikter inte väger någonting jämfört med "Familjens". Det ryska etablissemanget består nämligen av mäktiga personer som nästan kan räknas på tio fingrar. Det genomgående budskapet i boken är att söka efter kunskap, att själv skaffa sig en åsikt och våga hålla sig fast vid den. Det har människor hon berättar om i boken gjort, men somliga har betalat ett högt pris för det.

Det är inte bara i Ryssland som den politiska arenan, på alla sätt, har blivit ett verktyg för maktmissbruk och tystande av obekväma åsikter och röster. Så länge storskaliga system fortsätter att existera är det ett måste att systemkritiker tillåts göra det. Makt kan koncentreras och missbrukas, de demokratiska rättigheterna förvägras medborgarna. Men varken förtryck eller odemokratiska reformer kan frånta någon som kan tänka själv sina åsikter. Mordet på Anna Politkovskaja är ett bevis på det.

Klas Lundtröm