Anti 2 år - 2005
Idén att starta en systemkritisk nättidning som kan konsten att provocera kreativt och åskådliggöra politiska ämnen utan att hamna i en ideologisk fotboja hade funnits länge. Ett tag under projektnamnet Planet's Voice. Ett tag skulle den heta Exit eller Kvasi. Våren 2005, då teologistudenten Luka Vestergaard, i protest mot fler militära resurser till EU och det eviga fjäskandet för socialdemokrater, hoppade av ett tvåårigt toppuppdrag som parlamentariker, och på ett tillfälligt sätt som barista i Stockholm lärde känna poeten och vagabonden Klas Lundström via grannkaféet, var läget rätt för att starta en ny tidning. Även gatukonstnären Milex Nilsson och psykologidocenten Michael Horvath medverkade. "Om det inte finns en tidning som man gillar får man göra den själv" var utgångspunkten. Inte betongsocialistisk, inte smygliberal, inte grågrön, utan en oberoende systemkritisk tidning. Webbtidningen Anti.
Tiden före Antis sjösättning lamslogs det svenska samhället av en massiv StarWars-hysteri. Den tredje filmen i George Lucas nyfilmatisering av den klassiska science fiction-sagan slog internationella kassarekord och utanför varje biograf skulle det tältas i evigheter för att kunna inhandla de dyrbara premiärbiljetterna. Samtidigt stod nationaldagen för dörren och regeringen i det alliansfria landet Sverige passade på att iscensätta ett informellt NATO-möte i Åre.
Antis första nummer, #1 MindWars, sparade inte på sparkarna. Det är samma sak att inbjuda krigsmakter till NATO-möten på svensk mark som att transportera nazister på svenska järnvägar på 40-talet, ansåg tidningen. Och en film med en bränning av en svensk flagga prydde webbplatsen. Också media fick smaka på kritiken. "Albert Bonnier skriver ner fem åsikter, sedan är det dom som gäller, likt Runars ord som haglar in över Carolas SMS-inbox, som är inspirerade av Helge Fossmos gudeliga tilltag i vinterkylan, i sin tur inspirerad av västliga statsapparater som i århundraden har skickat soldater som mänskliga oengagerade SMS till andra sidan jorden - för att uttrycka sin solidaritet och sitt värnande om fred och åsiktsfrihet" skrev Anti. DN och andra publikationer symboliserar ett mentalt stillestånd som i en skyttegrav under första världskriget: "Vid DN-fronten intet nytt".
Var det en slump att DN-redaktörer figurerade som profeter på reklamplatser i Stockholms tunnelbana under rubriken "Vems är dina åsikter?", frågade sig Anti. Media anklagades för att maskera sig bakom sitt demokratiska rykte och bedriva en form av psykologisk krigföring mot vanliga medborgare och Erik Fichtelius fick bära Vaders mask. Det verkliga världskriget pågår här och nu, kriget om våra medvetanden. Massmedia är "att förvränga och sprida information på ett sätt som förvirrar sin fiende och säkrar en seger i krig", stod det, för "genom vanföreställningar, falsk upplysning och den påstådda nödvändigheten i allt som rapporteras har mediaindustrin säkrat kontrollen över vårt (mediakonsumenternas) medvetande".
Med andra ord: alla är vi offer för en medial våldtäkt - att vara "fast i en mediagubbes våld" och sedan "kastas vid sidan av en informationsmotorväg".
Sen dröjde det ett tag och i september samma år släpptes Antis andra nummer, #2 Tabu. Tidningen konstaterade att det inuti varje machokille finns en inre bög som aldrig släpps fri: "Kanske är det just när två karlakarlar i tystnad delar en bit torkat renkött på vinterfjället som de får sitt third encounter med bögen inom sig?". Machograbbars kultur, förkärleken för inommanligt sällskap och oskrivna umgängesregler, är en latent homosexualitet och varje försök att lägga band på den eller anklaga sina manliga anhöriga med den saken är en slags erotisk sadomasokism riktiga män emellan, Sadomachoismen. "Slap on the ass i duschen är mer gay än drag med paljettklänning i prideparaden", skrev Anti.
Av numret blev läsaren även varse att mormor nog har "haft sin historia av lesbiska otrohetsaffärer", trots tabut att förknippa pensionärer med sex, att det existerar ett "rulltrappsförtryck" i storstaden och att tristess är något av det mest förbjudna vi människor kan känna. "Lär dig slappna av i ditt oengagemang! Lär dig njuta av tristessen där helst den uppsöker dig! Välkomna din känsla av att inte vilja uppleva!" uppmanade Anti till tonerna av en upphakad Bach-skiva. "Det är i stunder av tristess som din tanke når djupast, då sikten inte grumlas av vågorna".
Den 29 november 2005 frikändes pingstpastor Åke Green av högsta domstolen för den predikan om homosexualitet han hållit för sin församling två år tidigare, vari han bland annat påstått att "sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen". Det rimmade dåligt med hetslagstiftningen, som ju ska skydda sexuella och religiösa minoriteter från hets, ansåg Anti. Tidningen ville bevisa att domen var betydelselös och i tredje numret, #3 Kristendömandet, utmanade man därför lagens gränser och användingsområden genom att helt öppet kalla pingströrelsen för "en cancersvulst på samhällskroppen". "Om jag fälls av en domstol måste det betyda att jag får ta Åke Green med mig till fängelset", menade den ansvariga utgivaren Luka Vestergaard, för högsta domstolens domar är prejudicerande. Anti hade rätt: eftersom tidningen aldrig fälldes antyder det att friandet av Green betyder att hets är tillåtet enligt lag. "Pingstpastorn Åke Green frigavs och det ger en framtida immunitet för oss som vill likna pingströrelsen med sektliknande svulstiga incestorgier" stod det i Anti.
Anti drog sig inte heller för att utannonsera "den sista kristendomen". "Om man ska tolka som en bokstavstrogen kristen, vad är då den stora skillnaden mellan Bibeln och Mein Kampf?", undrade man. Kristendomen dömer, snarare än frälser - låt oss därför "flyga till himlen med ett annat flygbolag". Samtidigt pågick OS i Turin för fullt. Tidningen skrev att OS för med sig en människosyn som är skrämmande nära det ariska übermänniskoidealet. Små steg inför att starta en nyhetsrapportering togs även vid denna tid. Bland annat kommenterades tsunamikatastrofen 2004 och jakten på syndabockar som en oförståelse för människors sorg och tragedier. Anti konstaterade också att det egentligen är Östermalm som är Sveriges mest segregerade statsdel och startade en utlandsbevakning i Filippinerna via korrespondenten Daniel Mohseni.
Anti hade därmed gett sig tillkänna som en kontroversiell webbtidning, provokativ och orädd, beredd att utmana och publicera material som är gränsfall för yttrande- och tryckfriheter.
Redaktionen 
"Om det inte finns en tidning man gillar så får man göra den själv "