Pro är prostitution

Visst kan jag bli uppriktigt sur på dig som efter att ha surfat in på www.tidningen-anti.se sagt: "jag är inte anti, jag är pro".

Pro är provocerande. Ibland är medhåll mer upproriskt än mothugg. Som medvind, högt vattenstånd eller högre bredbandsuppkoppling, bär det alltid något förändrande med sig att bejaka det ostoppbara flödet snarare än att förneka det. Ibland är det mer känsligt att belysa det vedertagna, det som visat sig fungera, det beständiga, det med högt markvärde. Traditioner har på sätt och vis sina uppkäftigheter. Som en komposition av Chopin. En positiv inställning förändrar mer än en cyniskt beräkning.

Det är en nödvändig inställsamhet. När alla runt omkring tycks vara "anti" och - som samma känsla ett godisregn av gelatinhallon på en veganstämma kan frambringa - är negativt inställda till allt och alla andra lite per automatik, är det behövligt med människor som vågar vara motvals och kalla sig för pro. Pro är att man befrämjar saker snarare än kritiserar, framhåller lösningar snarare än klyvyxan. Det att se saker för vad de är snarare än att rent provokativt vilja göra dem till något annat - en handling som bryter tystnaden i en alldeles förstelnad församling med lika gott resultat som Naken-Janne i teverutan.

I en värld överbefolkad av cyniska och bittra dussinindivider kan det till och med vara mer tolerant att lära sig konsten att acceptera att man måste acceptera allt än att ständigt dra gränser för man klarar av att acceptera och spela bombsäker på vad man är emot och vad man är för. Allting finns. Det är nog mer radikalt att ta det onda med det goda, än att bedriva krystade försök att särskilja begreppen och konstruera missriktade mallar för vad som är rätt och fel i någon suspekt (och därför politisk korrekt) mening. Det är kanske de titellösa åsikterna som man får på nattbussen som är de rätta?

Anti kan verka omoget i många människors ögon. Internet skapar en anonymitet som möjliggör för vilket klonat cyberfår som helst att bräka ur sig precis vilka dumheter den vill och behagar. Det är en artificiell frihet, vars verkliga identitet är väl gömd bakom falska nicks och krångliga domännamn. Nätet verkar krylla av den sortens fårskallar som älskar att provocera just för att upplevelsen av att inte behöva ställas till svars för allt uppkäftigt man sagt är så total. Där drar andra förståeligt nog gränsen; de förlorar mer på karusellerna än de får in på gungorna och slösar ogärna sin energi på att kivas och misstänkliggöra utan tydlig upphovsman.

Frågan kvarstår dock varför det anses vara mer positivt att vara pro än anti? Gränsen mellan pro och anti är lika oförutsägbart tunn som mellan Det onda och Det goda. Pro i sällskap med "antisar" kan i första anblicken tyckas vara samma obekvämhet som anti bland systemkramare. Skillnaden mellan ja och nej är ju inte särskilt betydelsefull, det har ju till och med folkomröstningar om kärnkraft visat.

Det finns ett genomtänkt och ett ogenomtänkt anti respektive pro. Människor är som burhöns vars sittpinnar i form av enkla lösningar antas förenkla fängelselivet för stunden. Därför är ideologier och religioner så lockande. Vår tids människor myser verkligen med de två centimeters extra livsutrymme som de myter ordspråket "Tiga är guld" för med sig. Ett ogenomtänkt pro: det okritiska medhållet, den slentrianmässiga låt-gå-attityden - är lika utbredd som den är farlig. Allting är som det ska - en förkylning som i gränslandet mellan höna och människa snabbt muterar till något ännu hotfullare.

Tala är guld och tiga är silver. Det är mer obekvämt att bryta likriktningen med en uttalad egen åsikt än att tiga ihjäl sina medmänniskor med inövade övertygelser om att ingenting är fel. Allt vi lär oss av att vara tysta är att gå på autopilot, att somna om till systemets vaggvisa om trygghet, framgång och personlig utveckling. Det är något helt annat än den vila som många människor faktiskt skulle behöva. Liktänkande betyder att det självständiga tänkandet är livlöst som det katalogiserade liket på ett bårhus, i väntan på frispråkighetens schemalagda begravning. Liktänkande betyder inte att man tänker lika, utan att man tänker dött, att man inte tänker alls. "Jag är inte anti, jag är pro" - existerar det något mer livlöst uttalande?

Ett storskaligt system fungerar just för att ingen ifrågasätter det och arbetar aktivt för att ingen ska kunna eller vilja göra det. Ju mer passiva och oifrågasättande medborgarna är, desto mer välfungerande är samhället.

Diskussioner frammanar reflexer. Är det bekvämare att sätta sig på tvären? Nej, men det är nödvändigare. Inom den tätt sammanhållna grupp av eniga och liktänkande människor som kallas för ett samhälle, uppstår en atmosfär som påminner om ett ovädrat, mörkt och isolerat tonårsrum. Innanför civilisationens gräns av dammiga förhållningsregler, ostädade myter, högar av smutsiga och rena påklädbara åsikter huller om buller, idoler på väggarna, bullerlik bakgrundsmusik, halvnaiva verklighetsbeskrivningar och historiska överdrifter är det bara de som är riktigt negativt inställda till allt och alla som klarar av att vistas och umgås under längre tidsperioder. Ett befläckat samvete stör sig aldrig en avtrubbad och cynisk jämlike att sitta på. Lukten av samhällets kärlek till sig själv lär sig de allra flesta människor att andas i gemenskap. 9 miljoner, bara i lilla Sverige.

Egentligen är det inte Tidningen Anti som är antiallt - det är samhället. Samhället - sammanslutningen av ett ogenomtänkt pro - är som en naiv och bångstyrig tonåring. Så fort en systemkritiker har en vision ska samhället vara emot, misstänkliggöra och nedvärdera. Ständigt ska samhällets värsta försvarsadvokater göra småfjantiga folkuppror och kasta ur sig oförsiktiga kommentarer som om det slogs mot väderkvarnar. Anti-nyskapande, anti-nytänkande och anti-kreativitet. Det är en sorts hederskultur där allt ifrågasättande ska bemötas med avståndstaganden och represalier, en kritik bara för kritikens skull. Priset du betalar för att våga säga stopp för ett flöde av förtryck är självuppoffring. Ändå är det Anti som anklagas för att se det negativa i varje sak.

Människor är väder med förutsägbart oförutsägbara åsikter. Det är lätt att tycka att vädret är för varmt eller för kallt - det är svårare att stå på sig i alla sorters väder. Systemkritik är att inte för lätt rygga för utombördes prognoser, påverkan, manipulering och inflytelse. Ett genomtänkt anti är att vara för på riktigt, att supporta alternativ och kreativa lösningar. Vägen dit går endast genom uppgörelsen med det stagnerade och avstannade.

Pro är prostitution. Som att gå ut och bjuda ut sin kropp till den som pröjsar mest, avsäga sig rätten till sina egna åsikter, är det bekvämare att rycka på axlarna lika avtrubbat som ett påtvingat samlag. Du säljer dig själv för att kunna köpa allt som sägs. Pro är ett emballage och bara man har en spritpenna kan vem som helst uppfinna nya spelregler som alla måste rätta sig efter. Nu är en tomat på ICA Kvantum i Bollnäs det samma som EU och nu måste vi inrätta val till den.

Luka Vestergaard