Systemkritikens bäst-före-datum

Systemkritik är egentligen bara ett ord, ett ord som vilket annat. Vad ger någon rätten eller de rätta förutsättningarna att bestämt påstå att "det här är ifrågasättande" medan någonting annat inte anses vara det? Att ta avstånd från ideologier, religioner och parlamentarism - i vilka höger och vänster i själva verket är två sidor av samma mynt - slutar oftast i en skenbar trygghet av att "vara systemkritisk". I det stadiet är det väsentliga främst själva avståndstagandet, men som kan riskera det kreativa i att ifrågasätta och vara obekväm. Ifrågasättandets första fas är reflexmässig, en upprörd insikt, men där får det aldrig stanna; systemkritik måste ständigt skifta utseende, utvecklas och vägra bli dogmatisk.

Varför tar man avstånd? Och mot vad? Det ligger en gräsrotsdemokratisk frigörelse i att ta avstånd och ifrågasätta. Idag ifrågasätts ingenting på djupet; varken etablerade massmedier, egenstämplade som oberoende, instutitioner, egenstämplade som demokratiska, eller den enskilde individen ifrågasätter i den utsträckning som krävs för att samhället, utvecklingen och visionerna inte ska frysa fast i asfalten. Den ekologiska situationen har på senare tid, med rätta, beskrivits som det mest prioriterade området att reformera. Människan har dock inte lyckats ro i hamn den insikt om självkritik som krävs för att luckan till nytänkande ska kunna öppnas. De flesta system vågar aldrig studera sig själva, de är kodade med citat och egensydda verklighetsbeskrivningar. Ingen vågar titta bortom sina egna bänkrader, parkeringar eller bokhyllor. Resultatet blir att man söker efter problemlösningar i de utrymmen som erbjuds, där syret för konstruktiv och kreativ kritik har försvunnit.

Nyligen samlades antiglobalister och motståndare till den rådande världsordningen i Tyskland under årets G8-möte. Tusentals personer på "andra sidan" om maktens murar slöt upp och belyste hur nära verkligheten kan krypa inpå makten utan att tillges inträde. Ifrågasättarna kom istället att, i vanlig ordning, omtalas som stenkastare och slödder, alltmedan världspolitiker och lobbyister vid såg till att hålla portarna reglade gentemot verkligheten.

Individer, exempelvis demonstranter som manifesterar utanför G8-möten i Tyskland, tar avstånd från den rådande världsordningen genom att ta ett steg framåt och möta den rådande makten som har satt visionslösa ekonomiska program och ekologiskt förfall i system. Många ser gärna att odemokratiska instutitioner som G8, IMF och Världsbanken upplöses. Skälet till det är att slutna instutitioner sällan, eller rättare sagt aldrig, tillåter utomstående att påverka beslut och utveckling innanför portarna. I G8s fall är den ickedemokratiska aspekten särskilt alarmerande, eftersom endast åtta länders intressen och beslut senare påverkar en hel värld.

Den förfallande ekologiska situationen försöker man i skrivande stund lösa med hjälp av samma instrument som förstör miljön. Den visionslösa (och ickeglobala) världsekonomins instanser tvingar nytänkande "grönare" ekonomer och gräsrotsorganisationer in i samma hjulspår, och anpassar dem efter det världsbygge som påbörjades när människan för första gången beundrade sina egna skorstenar. De politiska ideologierna försvarar, medvetet och omedvetet, tillbakahållande av globalt nytänkande och systemkritik. Medvetet på så sätt att makt alltid har varit åtråvärd, vilket kräver uppoffringar av egna värderingar och ideal. Omedvetet på så sätt att de flesta ser parlamentens bakgård, där gubbeliten träffas i smyg, som den främsta platsen för att förverkliga politiska visioner.

I människans värld har upprätthållandet av det som redan byggts och satts i system blivit det väsentliga. Innanför systemens väggar finns det varken uttrymme för kritik eller ifrågasättande, än mindre för kreativitet. Det viktigaste för systemkritiker är insikten om att ett system redan är förbrukat omedelbart när det har satts i bruk. Kreativiteten är vår största källa till uppror, den måste vi ta till vara på och aldrig stänga in bakom ideologier, system eller parlament. Men heller aldrig fängsla med flygande stenar, plakat och systemkritiska nättidningar. Den dag systemkritiken blir ett dogmatiskt ord är vi riktigt illa ute.

Klas Lundström