Third Life

Idag sprider sej en vilja till kollektiv och mental evakuering av den fysiska världen. Flykten tas in i det virtuella, in i världen bakom flimrande datorskärmar och skogar av osynliga nätvänner. Trender är avspeglingar av mänsklighetens välmående, och den senaste trenden är Second Life, där uttråkade internetanvändare skaffar sej andra, virtuella, identiteter som lever sina liv bortom det greppbara, kännbara och i våra ögon verkliga livet. Virtuella ambassader invigs av utrikesministrar, konstutställningar ordnas och virtuella vardagsrutiner stöter på komplikationer. Människan lever i en akut längtan efter någonting och gör vad som helst för att nå dithän, men är ändå märkligt, nästan obehagligt duktig på att upprepa sej själv, att kopiera sina tidigare misstag och se rakt igenom sej själv.

Mänskligheten besitter en längtan att fly från sej själv. Hon vill inte ta ansvar för sina påhitt som försatt en hel värld i förfall. I dessa lägenkonfronterar människan varken sej själv eller de problem hon orsakar. Hon går istället upp i sej själv och flyr. Second Life är ett tydligt bevis på människans strävan efter förening med det utopiska, med det fulländade och ofelbara. Den mänskliga besattheten och förkärleken till sina egna uppfinningar har byggt de imploderande samhällen vi lever i idag. Detsamma som religioner och ideologier erbjudit människan - enkla paketlösningar utan medräknad moms - börjar internetvärlden erbjuda oss i allt tydligare former. Flyktlängtan från sej själv är densamma, och internet erbjuder en mental flyktväg. Tillflyktsorter är inte längre östblockskommunistiska eller Jehovas paradis för vita; den är virtuell och befriad från problem, blödande sår, ansvar och tömd på verklig kreativitet.

Second Life-medborgarna har suddat ut de geografiska gränserna och man förflyttar sej utan svårigheter, träffar vilka man vill, och orkar man inte gå så hoppar eller flyger man - så långt och gränslöst man önskar. Men de virtuella gränserna överlever och skapar motsättningar, alla har inte tillgång till det blå pillret som Second Life erbjuder, och den verklighets- och mänskliga undanflykt "Det Andra Livet" innebär kommer i framtiden att bli en klassfråga mellan dem som har möjlighet att förverkliga sej själva och dem som inte kan det. I framtiden kommer vissa att kunna leva två liv, andra inte ens ett.

Mänskligheten vill genom internet och andra genvägar få kontakt med varandra på ett globalt plan. Men närheten och grannskapen glöms bort och flykten långt bort genererar till rädsla och fördomar bland dem som lever nära varandra. Svenskars kunskap om människor som lever i Tokyo och New York är minutiös och imponerande, men någon på Östermalm vet inte ens vart Öregrund ligger. I en tid som utmålas som förfallande och undergångsvacker tar väst sin tillflykt in sej själv och sina jämlikar och låser dörrarna om sej och fyller sina virtuella lungor med artificiell luft. I samma andetag stängs dörrarna för de som inte äger möjligheten att stänga in sej i någon virtuell verklighet. De pengar som läggs ner på att människor ska få flyga i cyberspace är skrämmande, med tanke på den andel människor som varken kan äta ett mål mat om dagen och få tvätta sej. De har endast tillgång till ett liv och i en värld: Third Life. Tredje världen är varken virtuell eller gränslös. Livet där är begränsat och kännbart, oförutsägbart och instängt. Verkligt. Människor i tredje världen märks inte i det andra livet, men de delar samma luft, samma brunnar till känslor och samma rättigheter och längtan efter frihet.

Mohammed lever i Saharaöknen. Hans land heter Västsahara som idag förvägras sin självständighet. Västsahara är ockuperat och exploaterat av Marocko. I Mohammeds ögon lever mycket sorg, frustration och längtan. Längtan efter frihet, längtan efter förbarmande. I öknen är det outhärdligt att befinna sej, hettan är tryckande och att små barn och hur äldre människor överlever utan rinnande vatten mitt i dess ovisshet är obegripligt.
Mohammed satt tyst med forskande blick, sökandes efter svar någonstans där ute i öknen.
- Det här är så nära muren vi kommer, sa han till mej. Det är första gången jag ser den med egna ögon. Jag känner...
Mohammed tystnade, något brast inom honom. Muren Marocko har rest avgränsar flyktinglägren i södra Algeriet från de ockuperade delarna av Västsahara. Den är idag världens längsta mur, med sina över 220 mil är den längre än kinesiska muren, och dagligen bevakad av 65,000 marockanska soldater. Ingen av oss kunde flyga över muren och till havet bortom Saharaöknen. Det är inte som i den virtuella världen, där allt är möjligt.

Adel Hamad skulle inte kunna flyga även om han så hade vingar. De flesta av dygnens timmar sitter han nämligen inspärrad på en ytterst liten yta, och var han en av de tvåhundra interner som genom att hungerstrejka protesterade mot tortyren och behandlingen spenderar han de flesta av dygnets timmar med fötter och armar hopkedjade. Han växte upp i Sudan men lever efter att ha arbetat som lärare i Afghanistan långt därifrån, på andra sidan havet. På andra sidan verkligheten, men fasthållen i samma kännbara verklighet som många åsiktsförföljda individer genomlider idag. Adel Hamad känner hur dagarna rinner av hans livsträd, han är instängd på obestämd tid bortom Guantánamolägrets minerade stängsel. Där sker tortyr och tvångsmatning på riktigt, dagligen. Det är inte bara på låtsas som i den virtuella världen.

- Någonting, nästan viskar Esmarelda och försvinner i både tanke och blick. Dammet från Nicaraguas landsbygd blåser in i den tomma skolsalen som en påminnelse om att vägen till någonting, om det ens finns någon väg att vandra på, är lång. Men Esmarelda är beslutsam fastän hon har oddsen emot sej att ta sej ifrån landsbygden, kanske bortom Nicaraguas gränser. Frågan jag ställde gällde framtidsdrömmar och vad den unga flickan skulle vilja göra. Ekonomiskt vanstyre i en systematisk förpackning med bäst-före-datumet sedan länge passerat tillsammans med nordamerikanskt inflytande över regionen har apatiserat miljontals människor i Latinamerika innan 2000-talets resning. Insikten gäller snarare vad de inte kan göra med sina liv, snarare än vad de faktiskt kan eller vill. Varken i byn eller inom radien av flera mil fanns det en endaste dator att fly in i, be om hjälp av. Istället tystnade vi till ljuden av vindspelen i de höga träden utanför skolbyggnaden.

"Welcome to the Third World", säger man utan ord till dem som varken har möjlighet eller medel att undfly den kännbara världen. För dessa, hälften av mänskligheten, erbjuds bara en värld och ett liv: Tredje Livet. Frågan är om insikten om tredje världens tillstånd beviljas inträde till det virtuella livet. Eller är den insikten, den verkligheten, blott en börda att bära, ett störande element, just när man är till att lätta på knappen och ta ett skutt in i ett behagligt, virtuellt, tillstånd? Vi existerar virtuellt, fulländas i ideologiska system, står i bakgrunden i vetenskapliga kalkyler. Finns vi på riktigt?

Klas Lundström