Vem fan är Luka Vestergaard?

Bäste läsare. Tro inte ett dugg på det Anti skriver! En skör tråd löper genom systemkritik och systembevarande. Ord som "kreativ" och "frigörelse" är inte tillräckliga för att rymma en tydlig innebörd. Därför missbrukas begreppen och följden blir angrepp utan några som helst angreppspunkter.

Anti har gått i täten för denna politiska dyslexi. Tomprat, tomplakat - det som systemkritikern säger sig vilja motarbeta - förvandlas till en förvirrad plattform. Träffsäker retorik blir missiler utan mål. Anti säger tre ord och genast är det det som gäller utan vilja till kompromiss eller saklighet. Att så hårt döda sina motargument kan vara ett tecken på en tidning som inte är öppen för motargument och debatt. Ett evigt besudlande av det offentliga utrymmet som grundar sig i att en tidning tror sig ha något som helst inflytande över andra människor.

Hur går det ihop med att förespråka mänsklig frihet och kreativ frigörelse? Antis idéer tycks ibland utgöra ett våld mot oliktänkande. Är det en fascistisk tidning, ursprungen ur de stora samhällslösningar den säger sig motarbeta?

Om man gör anspråk på att vara skiljelinjen mellan det gamla och det nya samhället, är man då inte också det som delar, likväl som det som definierar skillnaderna? Det är ansvarslöst att göra sig själv till en Berlinmur blott för att kunna skilja mellan två samhällen som är lika bra på förtryck. Anti är en självutnämnd vattendelare. Från sina höga hästar läggs mer fokus på att tala om muren snarare än att riva den. Vari ligger det systemkritiska att tro sig ha en egen särskiljande agenda? Det är lätt som en plätt att ifrågasätta sidor från sin unika position i mitten, men desto svårare att ena dem.

Anti är kameleonter. Det talas om system. I nästan varje artikel återkommer man till vikten av att synliggöra och upplösa konstruktioner som kvarhåller individer på behörigt avstånd från sig själva. Men vem har rätt att säga vad ett system består eller inte består av? Det hade lika gärna kunnat vara tal om Systembolaget som en förtrycksstruktur värd att genomskåda - för det är ju bara redaktionen som har tillgång till diskussionens premisser.

Anti hänvisar till "systemet" som om det vore en skilt existerande tingest någonstans i rymden. Samhället har blivit som ett abstrakt spöke för några självbeundrande skribenter. Alla är produkter av sin egen tid. Människor lever systematiken. Ändå kan man inte avskriva sin egen plats i kollektivet Mänskligheten. Anti är inte en fristående del. Antis verksamhet är lika lurat rutinartad som alla andra. Inte kan personkulterna och egocentrismen sägas vara ringare i en redaktion som lever på retoriska vändningar, undanflykter och svårtolkade kommentarer. Vilken ideologi livnär egentligen Anti? Och vem fan är Luka Vestergaard?

Anti publicerar texter om språket som vapen, men hur dödligt otillgängligt och komplicerat är inte det egna språket för alla läsare?

Är inte Anti också ett system? Ifrågasättandet och strävan efter att inspirera människor till kreativ frigörelse har väl också sina inbundna vanor och formler, inte sant? Inte kan någon tidning säga sig prestera något mer unikt än moderaternas valmanifest utprintat på likblekt papper; ord utan handlingsplaner eller lösningar. Antis vision är en lätt-som-en-plätt-ideologi lika föraktfullt tanklös och lika kritiserbar som nyliberalismen. För hur svårt är det egentligen att beskriva saker runt omkring en i det nyliberala samhälle man lever i?

I första anblicken skulle det se ut som en befogad kritik.

Ett system är ett mentalt tillstånd, en psykologi, där vi tror att allting runt omkring oss är fritt och möjliggjort, men som i själva verket är något helt annat. I allting finns det ett underförstått gyllene snitt - en struktur som går att "känna på sig" i allt som byggs, tycks och tillåts. "Det bara är så", säger någon, och skakar på huvudet för att undvika tillfället att ifrågasätta det redan sagda, det redan presenterade och redan citerade.

De flesta är medvetna om att vi inte lever i Utopia. Inte heller lever i Demokratia, den slutgiltiga rättvisa produkten. Vi lever i Kopia. Det ständigt upprepade. Samhället förvandlar allt och alla till något förbrukat, i tron att man genom att efterapa någon annan fulländar sig. Det är ett växelbruk, en skolmatsalsmeny, en ständigt upprepad arvssynd, en hackad skiva som spelar en enda fras på rundgång. En vaggvisa som gör att folk sover fast de är vakna. En själlös rutin. En autopilot. Allt du gör är gjort förut. Allt du tycker är tyckt förut. Allt du är är förbrukad paketerad vara. Bara döda fiskar flyter med strömmen.

Man är vad man gör. Gör man ingenting är man ingenting och den som gör mest enligt samhället är mest. Människan är en förutsägbar och tendensiös varelse, oföränderligt nyckfull, utan förbättring - som väder. Varför ska man alltid nedvärdera sig själv till förmån för någon annan mer lyckad historisk personlighet? Marx, Jesus, Muhammed, Darwin, Einstein, Aristoteles, Freud, Lincoln, Usama, Jultomten - likheterna mellan de skäggprydda idolerna är skrämmande slående, som om inkarnationen av självförnedring har levt tio liv.

Det finns inget mer konstruktivt än att ifrågasätta sina egna sanningar. Vilka är fast i sina egna premisser, antaganden, rutiner och verklighetsuppställningar? DN för att Peter Wolodarski skriver sina artiklar i blindo med Johan Norbergs hånleende poster fastklistrad med tapetklister över dataskärmen. Parlamentarismen för att talmannen som ingen vet vad han heter irriterat skruvar på sig då han blir kallad för "Fru Talman". Några socialister vill att Tidningen Anti ska be om ursäkt. Visst, vi kan gärna be om ursäkt å socialismens vägnar, för dess invanda övningar i otidsenliga industriella "sanningar" som lönearbetstvånget, den överdrivna tron på ekonomisk tillväxt, teknikhysterin och naturfientligheten.

Det är dags att döda våra inre påvar, byta ut avgudabilderna mot vår personliga frigörelse, våga bli oss själva. Ett första steg till insikt om någonting utöver sig själv och över de murar som omgärdar oss är att våga kritisera de brister och uppbyggda sanningar som vi sväljer som syre. Många tidningar är rädda för att överhuvudtaget närma sig sina egna fallgropar. De sitter inte inne med svaren. Det gör inte Anti heller, för ingen tidning gör det, men när strävan efter svar och självständighet sätts i rörelse blir frigörelsen i sig en upplevelse. Det enda som verkligen är evigt är frigörelsen, men revolutionen börjar inifrån - inte i parlamenten, på shoppingrundor, i skolbänken eller på minfälten.

Redaktionen