Svensk flyktingpolitiks kalla hand

Yossef Marehoum ger ingenting för svensk flyktingpolitik. Som politisk flykting och med tre avslag från Migrationsverket i bagaget valde han att gå under jorden hösten 2006. Han riskerade avvisning till hemlandet Marocko, vars regim han öppet kritiserat för dess brist på demokrati och mänskliga rättigheter samt dess illegala ockupationen av Västsahara.
- Jag rymde utanför Algeriets ambassad i Stockholm, berättar Marehoum med djup blick. Innan hade jag varit vid Marockos ambassad och överlämnat en text jag skrivit om diktaturen och ockupationen av Västsahara. När polisen körde mig dit ifrågasatte dem allt jag hade gått igenom. De menade: "Det är ju så fint i Marocko, många turister åker ju dit".

Marehoum slår ut med armarna och blickar ut genom fönstret, mot ett samhälle som inte längre hjälper alla personer som riskerar att torteras, dödas eller försvinna om de utvisas. Ärren på hans rygg talar inte, men de återspeglar en tillvaro som kantats av allt annat än respekt för mänskliga rättigheter. Marehoum har lagt alla korten på bordet, menar han.
- Mitt läge i Sverige var hopplöst. Migrationsverket visste allt om situationen och förstod vad som skulle hända, men ekonomiska intressen är värda mer än mig. Politiska system offrar aldrig sina intressen för en enskild person. Så jag sprang.

Yossef Marehoum är en av få öppna kritiker till den marockanska monarkin. En annan är författaren och journalisten Ali Lmrabet, som idag beviljats asyl i Spanien. Lmrabet, liksom Marehoum, har öppet berättat om vad som väntar öppna kritiker till den marockanska kungen, till samhällssystemet, till åsiktsförtrycket eller Västsaharas rätt till självständighet. Lmrabet har många gånger förhindrats utföra sitt arbete som journalist i form av mångåriga yrkesförbud. Yossef Marehoum satt tre år i fängelse under vidriga förhållanden och utan rättegång. Hans enda brott var att han öppet stödde Västsaharas rätt till självständighet. Han utsattes för såväl psykisk som fysisk tortyr och släpptes 1995 fri på villkor att han började arbeta för den marockanska säkerhetspolisen. För dem tvingades han arbeta som värvare av västsaharier i Mauretanien och Libyen.

- De torterade mig fysiskt och psykiskt, berättar Marehoum. Jag överlevde övergreppen, men det gjorde ont i mig. Det är knappt att jag kan förlåta mig själv att jag gick med på att bli värvare åt säkerhetspolisen. Men jag stod inte ut med att hållas fängslad och vara utsatt för ständig tortyr. Mitt jobb var att resa till Mauretanien och Libyen och muta västsaharier att acceptera Marockos ockupation av Västsahara och få ett ordnat liv i Marocko.

- Många västsaharier gick med på det och det är förståeligt med tanke på deras situation i öknen. Hade jag inte haft något samvete kvar inom mig hade jag fortsatt som värvare.

Marehoum fick i egenskap som anställd inom säkerhetstjänsten visum till Sverige, varifrån han skickade ett brev till den marockanska ambassaden där han avsade sig sitt uppdrag, uttalade sig öppet för ett fritt Västsahara och ansökte om asyl i Sverige. Men fastän han befann sig på svensk mark undslapp han inte den marockanska säkerhetstjänstens övergrepp.

- Marocko har inskränkt Sveriges suveränitet i mitt fall, menar han. Det gjorde de när marockanska säkerhetspoliser kidnappade mig i Örebro och förde mig till en källarlokal i Stockholm. Där band de mig, torterade mig och förstörde mina tänder. De ville att jag skulle fortsätta arbeta som värvare och att jag skulle erkänna att Marocko var en demokrati. Jag sa: "vi har demokrati" , för att göra dem nöjda. Medan jag satt där bunden, torterad och hotad i en källarlokal i Stockholm av marockanska säkerhetspoliser utsända av ambassaden skulle jag alltså instämma i att Marocko är en demokrati!

Nyligen debatterades Västsaharas rätt till självständighet i riksdagen i en apellationsdebatt begärd av vänsterpartiet. Marehoum minns Carl Bildts kommentarer om ockupationen av Västsahara och om utrikesministerns uttalanden om situationen i Marocko:
- När Carl Bildt står och säger att Marocko demokratiseras är det allvarligt. Vad vet han? Han har blod på sina händer. Till och med en svensk frilansjournalist, Lars Björk, stämplas som "al-Qaida-terrorist" kan förhöras i ett dygn i Marocko utan att svenska myndigheter reagerar. De reagerar inte, men föreställ dig hur det hade låtit om en vit svensk man hade omhändertagits i t.ex Irak?

Vad händer om han återvänder till Marocko, frågar jag.
- Eftersom jag öppet kritiserat monarkin och ockupationen av Västsahara kan jag räkna med en "rättegång" mot mig, kanske som "terrorist". Utgången av rättegången är förutbestämd och jag lär återigen fängslas. Eftersom jag dessutom meddelat att jag inte tänker arbeta för dem vet de att jag kantänka själv, och det är farligt i Marocko.

I Marocko råder brist på demokrati och brott mot mänskliga rättigheter döljs bakom ekonomiska och politiska intressen med väst. Marehoum är mycket kritisk till FN:s och EU:s agerande mot Västsahara, självständig stat 1976. Han menar att EU:s beroende av Marocko väger tyngre än de övertramp av mänskliga rättigheter som landet begår mot den egna befolkningen och Västsahara. Förra året slöt EU ett guldkantat fiskeavtal med Marocko, som inkluderar västsahariskt territorium. I västsahariska öknen har man även börjat prospekterat olja. Han drar slutsatsen att EU deltar i plundringen av landets naturrikedomar och Marocko bistås stora summor för att stoppa invandringen och narkotikatrafiken till Europa. Marehoum drar slutsatsen att EU deltar i plundringen och vad som styrker hans slutsatser är de rapporter om brutalitet och tortyr som lycksökare från södra Afrika stött på i marockanska gränsläger. Många har senare hittats dumpade i öknen, döda.

- Regeringar, EU och FN vet alla att Västsahara är en självständig stat. De vet att alla lider och så länge de sätter ekonomiska intressen framför mänskliga rättigheter kommer ingenting att hända. Marocko är porten till EU, i och med deras kamp mot illegal invandring och narkotikasmuggling. EU betalar Marocko och Marocko kräver tystnad och fortsatt plundring av Västsaharas naturtillgångar i gengäld.

Marockos brist på demokratiska instanser och mänskliga rättigheter göms bakom ekonomiska och politiska intressen. Det gör att EU:s anseende sjunker och ett bevis på att unionen medvetet väljer att tillåta vissa människorättsbrott på vissa håll i världen när de finns bakomliggande intressen till det. Sanktionerna mot Palestina och framförallt mot Hamas är ett tydligt exempel på politiskt hyckleri.

- Oppositionen i Marocko har det jättesvårt, säger Marehuom och skakar på huvudet. Regimkritiker döms efter en ny "terroristlag" som innefattar alla som kritiserar monarkin eller hävdar att Västsahara inte tillhör Marocko. Och eftersom det på ytan råder skendemokrati är det svårt att avslöja förtrycket, men det finns där jämt, utåt sett är allt kulisser.

Är en förändring i Marocko möjlig?
- Befolkningen är obildad, analfabetismen och fattigdomen utbredd. I det läget tänker man inte först och främst på att förändra systemet, man letar efter sitt dagliga bröd.

Marehoum pekar på fattigdom och misär som de starkaste faktorerna till det marockanska folkets fortsatta tystnad. - Monarkin behandlar befolkningen som en hund, fastslår han. Håll hunden utsvulten så följer den dig i hälarna. I skolan lär man barnen att kungen är den okränkbare ledaren, i kontakt med Gud. Inga bra förutsättningar för en fungerande demokrati, menar han.

På Kronobergshäktet skrev Yossef Marehoum texten "Folkomröstning är inte möjlig för en diktatur", en uppgörelse med den marockanska diktaturen och monarkin, ockupationen av Västsahara och sitt eget öde som tvingad säkerhetsanställd för att undslippa repression. Idag arbetar han på en bok som han vill ska väcka omvärldens ögon för vad som händer bakom kulisserna i ett land som på senare tid berömts för sina demokratiska förbättringar.

- Det västsahariska folket måste ta första steget om de någonsin ska bli fria. De måste demonstrera, inte genom att indirekt legitimera ockupationen genom att kräva mer lön och bättre arbetsvillkor. De måste kräva att Marocko ska lämna deras land. Samma sak gäller Marocko, människor måste resa sig och kräva verklig demokrati, men där krävs först och främst medvetenhet om att en annan tillvaro är möjlig.

Marehoum är tydlig med att inte framstå som ett offer inför andra. De som verkligen lider, menar han, är folken i Marocko och Västsahara. Medvetenheten om att ett annat samhälle, ett annat liv, är möjligt är vad han vill ingjuta i folket i sitt hemland. I Sverige vill han ingjuta kunskap och sanning. I Folkomröstning är inte möjlig för en diktatur skriver han: "Samma omvärld som talar om respekt för de mänskliga rättigheterna trampar på dem när det egna intresset är hotat". Politiska prioriteringar är även vad som förenar Marehoums öde, Marockos opposition och ockupationen av Västsahara. Utanför väggarna för vårt samtal hade det börjat skymma när jag räckte honom en diktsamling av Bruno K. Öijer. Han tog emot den och slog slumpartat upp en sida, läste högt: "jag vet vad som krävs | jag måste hålla undan allt som stör".

Vad skulle han vilja säga till migrationsministern om han fick chansen?
- Ingenting, svarar Marehoum utan eftertanke och med stolthet i blicken. Jag vill inte prata med dem. De vet allt om mig och min situation, vad händer mig om jag utvisas till Marocko. Skulle jag plötsligt erbjudas att stanna i Sverige skulle jag tacka nej. Jag kan inte andas här. Jag vill färdigställa min bok, få den publicerad och sedan smuggla mig ut härifrån.

Reportaget publicerades även i förkortad form i Vänsterpress (Nr. 5/2007)

Klas Lundström