Befrielseskolan

I Latinamerika har jag i flera sammanhang stött på befrielseteologen Paulo Freire. Jag har inte stött på honom personligen, men beskådat foton, samtalat om honom, känt hans väsen vara närvarande, hur det inspirerat rörelser, hört hans tankar vördas av kvinnor med köksbestyr liggandes över axlarna. Jag har studerat hans tankar och teorier omedvetet praktiserade av människor.

Jag känner till Freire sedan några år tillbaka och har långt från verkligheten läst hans texter och bekantat mig med hans radikala pedagogik, på många sätt begrundat den villkorslösa friheten som lurar i vassen bakom hans utmanande teorier. I Amazonas regnskogar stötte jag på en annan del av honom, den verkliga, den ordlösa och handlingskraftiga. Verkligheten var skolan Freire, liksom en annan kreativ befrielseteolog, Ernesto Cardenal, själv föredrog att arbeta i, före universitetskatedrar och instängda religiösa instutitioner.

Den pedagogik Freire tillämpar är systemkritisk, utmanande och för somliga rentav hotfull - av den enkla anledningen att den uppmuntrar människor till att tänka, ifrågasätta och agera själva. Den är mer eller mindre en avskolningsprocess, att avsäga sig sina påtvingade kunskaper och istället bilda sig egna uppfattningar. Vi måste avlära oss vad vi har lärt oss. Revolutionen ligger i att inom livets skola, det vill säga i verkligheten - Amazonas, betongen, tredje världen, i de så kallade betongförorterna - själva ta initiativet över sin tillvaro. Överallt tillgrips befrielseteologins grundtes, oftast omedvetet, och den tycks lika ovälkommen överallt.

Freires insikter om förtryckets inre utseende bottnar sig i tystnad. "Tystnadens kultur" är för Freire den apati som de världsliga orättvisorna planterat i mänsklighetens inre, tätt intill en orättvis samhällsordning. En apati som leder till att de som faktiskt förtrycks av den ekonomiska och politiska missväxten, främst i tredje världen, ser sig själva som förtryckta, och än värre börjar uppleva detta som den naturliga ordningen, som en självklar del av tillvaron.

Säger man till någon att den är förtryckt förtrycker man den personen. Ordens makt är stor. Förtrycket är inte enbart sociala, ekonomiska och politiska orättvisor, utan döljer sig framför allt i de konsekvenser som medföljer den rådande världsordningen i vilken majoriteten serverar minoriteten. Så planteras en själslig, inre underlägsenhet som senare ärvs i generationer.

Befrielseteologin är revolutionär, men främst en inspiration till en inre revolution. I Freires ögon måste all revolution komma inifrån, genom medvetande och insikt, "ickeutbildning" och uppmuntran. Inget av dessa fenomen återfinns i dagens globaliserade värld, och i den svenska skolstadgan står det tydligt skrivet att syftet med utbildning är att fostra "harmoniska samhällsmedborgare". Med andra ord banar skolan väg för tysta samhällsmedborgare.

Att undervisa är, enligt Paulo Freire, inte att programmera utan att problematisera, inte att ge svar utan att ställa frågor, inte att överföra uppfostran till eleven utan att provocera eleven till självbestämmande. Att lära sig läsa och skriva är en frigörelseprocess som väst helt har missat poängen med - eller helt omstöpt till ett systematiseringsverktyg.

Att kunna läsa och skriva är kärnan i Freires pedagogik och för befrielseteologin en politisk handling, och genom historien har läskunniga människor i Latinamerika betraktats som "potentiella oppositionella".

I Latinamerika är analfabeterna fortfarande miljontals. I
Sverige har läs- och skrivkunnighet blivit lika självklart som att man vill "bli" något av de yrken som samhället avkräver. Här hemma ställs inga frågor, och ingen riktig problematik förekommer. Gud förbjude någon provokation - såväl på det politiska planet som i klassrummen. Det finns ett stort demokratiskt underskott i samhällen som kallar sig folkstyrda, och ett första steg till förändring vore att sluta se Stig Järrels fascistlärare "Caligula" i filmen Hets (1940) som en tillgripbar och behövlig lärartyp för att "få bukt med stökiga ungdomar".

Vår idétradition lär oss att ingenting ska hända. Inget ska göras eller förändras. Det är själva baktanken med att bekvämt luta sig mot ideologier, lärare och filosofer som levererar svar på små nätta silverfat. Hemläxan är egentligen redan gjord på förhand. På så vis blir det inre upproret snart bara minnet av ett galet utspel som man uppmanas glömma eller förtränga. Effektivt kvävs förutsättningarna för nytänkande.

Ungdomar som problematiserar, ställer frågor och provocerar betraktas som samhällsproblem. Rebeller har ingen plats i ett samhälle som kör på autopilot, i ett bygge där varje individ ses - och inskolas - som kuggar i ett samhällsbygge. Det samma som "harmoniska samhällsmedborgare". Undervisning kan, emellertid, aldrig vara neutral, menar Paulo Freire, och i en stagnerande kultur där pluralism alltmer börjar lika kopior av samma lögner är inte samhället det debattforum, den frizon för individens intressen och den skola som den borde vara.

När sexåringar säger att "det är mycket bättre att börja skolan ett år tidigare" måste vi begripa att det inte är barnets åsikt, det är någon annans. Mammans. Skolministerns. Samhällets. Varför stjäla ytterligare ett år av barnets begränsade frihet?

Klas Lundström