Det sista slaveriet

Genom historien har vi sett flera förtryckssystem komma och gå. I själva verket har den mänskliga naturen alltid haft ett drag av frigörelselusta som kommer till sin rätt när möjligheterna att andas fritt börjar tryta. Vad är ett slaveri? Den förvägrade rätten att existera, tänka, drömma och röra på sig så som man själv önskar och behagar. Att arbeta efter någon annans kompromisslösa agenda och intressen. Att tjäna ett luddigt högre syfte, gå i koppel och kontrolleras av en bjällra. Ärligt talat, inget skiljer skolan från dessa definitioner. Skolan är det sista slaveriet.

I lärjungeln gäller den starkes rätt. Där skövlas människor, där odlas myter. Det har vi Darwin att tacka för. Fördomarna styr debatten. Vad är det som gör att en skola utan betyg inte kan vara välorganiserad, att en skola med betyg och disciplin aldrig kan anses vara flummig? De asfaltshjärnor som uttrycker vissa självsäkra sanningar håller i skövlingsverktygen, klappar folk på huvudet och dirigerar åsikter som en bulldozer plattar till cement. Vem utser sig själv till en gud och anser sig hålla i nycklarna till Eden, till kunskapen om gott och ont? Vem följer sedan pekpinnarna, slaviskt som om den vore en livegen och rotlös träl? De kunskaper som påstås driva vår värld framåt är blott brister och begränsningar i människors rätt till sitt fria tänkande, skapande och varande. I lärdomsdjungeln där allt är mätt och vägt på förhand avverkas förnuftet och staplas i balar som värdelöst virke.

Skolan och samhället är som parallella verkligheter. Det är i skolan som vi lär oss det som anses utgöra de självklara delarna av själva livet: trafikregler, gå i led på rad, prestationsångest, likgiltighet, underkastelse, lydnad. Rollerna utdelas redan i första ring - du blir ledarskribent på Dagens Nyheter, utrikesminister, polis, diktator eller tonårsgravid, gubbäckel, förtidspensionerad, uteliggare, porrstjärna, alkoholist, hund. Det är egentligen inte så konstigt att varenda människa verkar bära på något av en personlig vendetta mot skolan. Som självömkan i kvadrat, tragedin håller sitt fasta grepp om varje enskild individ livet ut.

Precis som samhället lever skolan på myten om sin egen nödvändighet. Sakta men säkert klarnar insikten att parlamentarismen saknar de förutsättningar som krävs för att platsa i ett modernt samhälle. Reformer i sista minuten i stil med politiker som bloggar och ministrar som är snällare, snyggare och lyssnar är inte tillräckliga för att undvika att det politiska systemet faller sönder. De är bara tillfälliga lösningar. Skrap på ytan. På motsvarande sätt är det inte lärares närhet till eleverna eller elevråds möjlighet att påverka som är problemet för dagens skola. Att tro att det är så är lika dumt som att tro att det är bränslet i atombomber som definierar vad som är en bra eller dålig måltavla. Det är själva skolan som är problemet, som har spelat ut sin roll - alla insatser för att rädda den blir som att koppla in en respirator för att hålla liv i en livlös kropp.

Skolan är en förbrukad samhällsideologi. Premisserna som lägger grund för skolan är helt enkelt omoderna och förlegade. Världen har alltid vänt sig mot sina antagonister, mot orättvisor, indelningar och förtryck. Slavarna gjorde uppror mot kolonialmakterna. Svarta återerövrade sitt människovärde. Kvinnor kämpar mot patriarkatet. Bögar och flator står upp för sin stolthet. Under reformationen växte en protest mot de katolska sanningsbärarna. Under franska revolutionen formade bönder en kamp mot den adel som satte dagordningen. Vad är det som fått dessa människor att resa sig mot makten? Svaret är i hög grad något djupt mänskligt: törsten och hungern efter verklig frihet. Men vår tids största omvälvning kommer inte inträffa på väckelsemöten ledda av revoltörer med vapen, biblar, manifest och läror i händerna, den kommer vara en mental revolution och framför allt riktas mot Sanningen själv - mot det skolsystem som ännu kategoriserar människor i utbildade och outbildade, smarta och mindre smarta, kunniga och okunniga, och för en form av kunskap som tar friheten på allvar.

Luka Vestergaard