Skolkenneln

Det västerländska avelsprojekt som i folkmun går under namnet "skola" har sina förutbestämda lagar. Vid sju års ålder, helst innan någon form av konstnärlig lekfullhet har tagit fäste, är människovalpen redo att lämna hemmet.

Allt börjar en misstänksam sensommardag i augusti. Ångesten smyger bakom små ryggar. Solen skiner alla rakt i ansiktet. Tusentals bländade försöksdjur klamrar sig förvirrat fast vid de vuxna händer som snart kommer att överlämna dem åt auktoritetens strypkoppel, strafftekniker och psykologiska experiment.

Sedan följer ett livslångt underkännande och förtryckande av varje individuell begåvning och originalitet till förmån för den förvalda kennelns eget principprogram, förväntade resultat och budget. I skolan får man bära hundhuvud.

Avelshoppen inspärras på en isolerad uppfostringsanstalt med tillhörande rastplats. Bakom låsta dörrar, i ett klassrum lika fantasilöst inrett som Bill Gates vardagsrum, konsumeras syret gemensamt en timme åt gången.

En klocka ringer. Pavlovs hundar springer glada ut på skolgården. Fem minuter räcker, annars blir utrymmet för egna idéer på tok för stort. Klockan som ringer in manar till den inlärda reflexen att i led bege sig direkt till sin egen bestämda bänkrad.

Ungdjuren delas snabbt in i grupper av olämpliga och lämpliga avelskandidater. Eliten ska vaskas fram; rätt färg på åsikterna, fläckarna på rätt ställen, var sak på sin plats.

Lydnadskursen är känslig för pseudovetenskapliga trender. Förr pratade man om stränga regler, pekpinnar och ABC-ramsor, nu agas barnen på helt andra sätt. Genomträngande vita kritor mot kolsvart tavla. Brännmärken från suddgummin. Handledsskador efter brutala rättstavningsövningar. Kroppars utsorterande på perfektionistiska gymnastiklektionen. Timmar i instuderingsfrågors våld. Handuppräckning och facittortyr.

Många är vägarna som leder till vuxenhet - den slutgiltiga sammansmältningen av allt personlighetshämmande.

Vilken kennel föredrar du? Montessori, Waldorf, lyx och flärd på Lundsberg, kommunal betong, det senaste tillskottet av elitgymnasier vars enda direktiv är att inbilla somliga barn att de tillhör framtidens samhällselit bara på grund av att de är bra på att härma påhittade sanningar, eller varför inte en missförstådd religion som marknadsförs på en skola som drivs av en förvirrad frikyrklig församling?

Den rasbiologi som förekommer på hundutställningar har samma motsvarighet inom skolan. Mästerskap uppmuntras. Från första dagen lär sig ungarna att tävla i något så mytiskt och vagt som den kategoriska kunskapen om rätt och fel. De enskilda exemplaren ska jämföras med varandra. Hjärnor ska mätas och anlag ska utvärderas.

Grupparbeten syftar till att urskilja ledaren från de mindre lämpade. Skolan ska lära barnen att konkurrera med alla sina medmänniskor, det är skolans grundkoncept; valpen blir till foglig knähund eller fullfjädrad Greyhound.

Utbudet av pedagogiker är stort. Med hjälp av vårt samhälles storhetsvansinne, framtidslögnerna, de påtvingade miljonärsdrömmarna och pedagogiska modeord som kritiskt tänkande kan varje unik talang nedslipas till oigenkänlighet.

Den som lever upp till tankekontrollen, begränsningarna och ironin sägs få obegränsade möjligheter inom ramen för sin egen fyrkantighet. Den som i kullen uppvisar olyckligt frigjorda tendenser kan hjälpas att inte bli kriminell allt för tidigt. Den som undertryckt sin frihet så till den milda grad att den lyckats prestera femmor på alla lydnadsproven kallas rasren och belönas med töntiga guldstjärnor, diplom och stipendier. Efterapningar geniförklaras.

Luka Vestergaard